fredag, augusti 29, 2008

Bokstaven O och lättläst litteratur


Utmaning igen. Denna gång gällande bokstaven O.
Skulle kunna göra det enkelt för mig och nämna Joyce Carol Oates, men nej. Det känns för enkelt och förutsägbart.

Istället nämner jag James O'Barr som är en serietecknare som är mest känd för att ha tecknat The Crow. Historien har viss verklighetsanknytning i och med att O'Barrs flickvän blev dödad av ett rattfyllo. För att hantera sorgen tecknades historien om Eric som mördas tillsammans med sin flickvän en mörk natt, men som kommer tillbaka efter döden för att hämnas på sina banemän.
Det är en svart historia i tecknad form, mycket svartare än filmatiseringen med Brandon Lee. För att inte tala om efterföljande sorgliga ursäkter till filmer som har mindre och mindre med originalserien att göra, som förmodligen bara var ytterligare försök att rida på framgångarna med den första filmen.
I serien finns många referenser till musik, både Joy Division och The Cure, vilket tilltalade mig väldigt mycket då jag för 11 år sedan köpte seriealbumet på Press Stop i Linköping.
The Crow är en becksvart berättelse om sorg, hur man hanterar (eller inte hanterar) den, om behovet att straffa de skyldiga, att släppa taget och att få frid.

Orientalism är ett spännande verk av Edward Said. I sin bok tar Said upp exotifieringen av Orienten genom historien och hur diskursen kring Orienten som absolut väsenskild från Occidenten (västvärlden) är en kolonial konstruktion skapad av kolonialmakterna för att framhäva dessas överlägsenhet över de koloniserade. Det handlar alltså kort och gott om den fördomsfulla diskurs kring andra kulturer som finns i samhället idag och varifrån den ursprungligen kommer. Det är en mycket intressant uppgörelse med de fördomar vi alla dagligen matas med, inte minst med tanke på Sverigedemokrater och liknande pack som återigen får mer och mer mark under fötterna i samhället; mot den bakgrunden blir den 29 år gamla Orientalism intressant även idag.
En annan bok som är intressant i ämnet är Occidentialism: fiendens syn på västerlandet av Ian Buruma och Avishai Margalit. Jag har personligen inte läst denna men den känns onekligen intressant.

(uppdatering, 13.17)

Det här som DN skrev häromdagen om att skriva om böcker så att de blir mer lättlästa, vet jag inte om jag gillar. Dels för författarnas skull, att ta sig friheten att skriva om språket i deras verk, är inte det lite fult? Är det inte att pissa lite på deras arbete? Om det skall skrivas om till lättläst litteratur, visst, då kan väl författarna själva ge tillåtelse till detta? Döda författare skall man inte peta på, punkt slut.
Jag är en smula motstridig här, jag tycker att alla skall kunna ha möjlighet att läsa god litteratur, det här formatet är förmodligen bra för dem som har svårigheter i form av läsproblem av olika slag. Så långt är jag med. Men samtidigt smakar det lite illa.
Men enligt artikeln verkar det handla mer om att barn och ungdomar i högre utsträckning föredrar att läsa dessa lättlästa böcker (läslusten är på nedgång bland våra unga medborgare; det måste vara litteratur med rakt och enkelt språk) och då undrar jag om det inte bara urholkar deras läsförmåga ytterligare? Om läsförmågan skall arbetas upp, ordförrådet utvidgas, språket berikas etc borde man då inte hellre försöka sig på att läsa allsidig litteratur?
Hur mycket handlar detta egentligen om förlagen?

"Selma Lagerlöf, William Shake­speare och Leo Tolstoj finns på LL-förlag, med historierna bevarade men uträtade och språkligt torktumlade." Denna mening ur artikeln gör mig faktiskt beklämd. Nu när jag sitter och skriver märker jag att jag nog är mer upprörd än jag trodde.
Eller har jag bara blivit gammal och konservativ med elitistiska tendenser nu?

2 kommentarer:

Lisan sa...

Orientalism hade jag på en etnologisk kurslitt-lista för några år sedan, men eftersom man alltid sållar råkade den slinka mellan stolarna den gången. Något jag ofta har ångrat bittert. Dags att införskaffa en gång för alla!

marlan sa...

lisan:
ja, verkligen. Det hänvisas till den i var och varannan kurs. Jag läste den faktiskt förra sommaren, på eget bevåg. En smula snårigt ibland, men den får en att reflektera lite över hur världen ser ut. Mycket nyttigt.