Jobb, en spelning, ett tjusigt bibliotek och minnen

Ny bok har påbörjats - Ilium av Dan Simmons. Även denna är en present från D (han har förstått att det där med böcker är viktigt, D.). Jag läser i normala fall väldigt lite/nästintill ingen sci/fi, men just denna skulle tilltala mig i egenskap av litteraturnörd fick jag höra. Vem kan väl motstå sci/fi med grund i Homeros Illiaden och det trojanska kriget? Den utspelar sig en framtid där läsandet är utdött och beskrivs som en funktion man kan skaffa sig, inte något man i realiteten vet hur man gör - det är en spännande tankelek ändå. Gudar, robotar med en fixering vid Shakespeares sonetter och Proust-förtjusta dito, jordbor, andra planeter och en från de döda uppväckt litteraturvetare av Afrodite utsänd för att spionera på de andra gudarna samt mörda Atena. Humor ligger också nära till hands i berättandet. Det bådar gott och jag kan inte låta bli att citera en beskrivning av ett bibliotek, som trots sitt obsoleta och mer än tusenåriga innehåll omnämns:

The room must have been more than a hundred feet long and half that high, with a mezzanine running around three walls and sliding ladders on both levels to give access to the higher and more remote volumes. There were alcoves, cubbies, tables with large books opened on them, seating areas here and there, and even shelves of books over the huge bay window on the far wall.

Ge mig ett sådant bibliotek.
Anledningen till att jag inte läst så mycket sci/fi är att omslagen oftast är otroligt trista. Det är ganska viktigt för mig, hur en bok ser ut. Trist omslag = noll intresse för att läsa baksidan. Omslag är för övrigt ett ämne för sig (anteckning till jaget: skriv ett mer seriöst inlägg om omslag).
Värmen kom tillbaka under söndagen, inatt på jobbet är balkongdörren öppen. Tiden går åt till att läsa Ilium, olika intressanta bloggar, en fantastiskt underhållande sågning av Camilla Läckberg (det är nästan så att jag vill läsa några sidor av denna utskällda författare, bara för att), konverserande med vännen T på msn. Lite svagt lyssnas det även på Bonnie 'Prince' Billy, som jag, D och Å såg en utmärkt spelning med i lördags. När alla andra tycktes vara på Zinkens IP och se Thåström och kent, stod jag på magnifikt vackra Berns och lyssnade med D's armar om mig, mina ögon slutna. Thåström har jag sett förr, senast på Roskildefestivalen 2006 - ett smärtsamt minne nu, Fanfanfan har nog aldrig passat mitt liv bättre, än då och med just det konsertsällskapet. Jag minns ordlösa blickar i mörkret, mycken dryckenskap och desperation. När det gäller kent minns jag en spelning i Norrköping 1996, jag och L lurade oss in gratis - "vi är från en tidning i Linköping, vi skall intervjua bandet" - detta var delvis sant, L jobbade lite med ett fanzine som hette Kevin och hon skulle recensera spelningen. Till vår hjälp hade vi på ett café (Våffelstugan? Det hette något med våfflor i alla fall) fått tag i en punkare och tillika vän vid namn Lappen, som vi hängt på en kamera (som vi lyckats låna av en tredje part, någonstans i Norrköping). Han blev således vår fotograf. Det lyckades och vår osannolika trio tog oss in. Extranummer: En helt ny karriär och Jocke Berg viftandes med mikrofonen och tillhörande sladd.

Alltid vid "läggdags" (kring ett-halv två) dyker ett sms från D upp, jag läser och känner mig in i själen glad över vackra ord och all kärlek som nu finns här, långt bort från hur livet såg ut förrut. Imorgon skall jag säga upp min lägenhet, i skiftet augusti/september flyttar vi närmare stan. Jag är lycklig så här.

Om reklamen för alla dessa svenska deckarförfattare

Jag vandrar på perrongen i Slussen. Ny konst har kommit upp som biter av de obligatoriska reklamaffischerna för bredband, banker osv. Motiven ser ut som små människor som sticker upp ur patronhylsor tänker jag medan jag går förbi. Det är rätt snyggt. Jag gillar att konsten i alla fall kan få lite utav utrymmet. Reklam är mycket tråkigt och själsdödande, jojomen. Musiken i öronen, som stänger ute skrikandet av tågen när de saktar in på perrongerna runtom mig, ryggsäck på ryggen med dator, bok och diverse annat nödvändigt - Jag är utrustad för nattens arbetspass.
När jag nästan kommit bort till slutet av perrongen vid trappan upp mot Götgatans uppgång, ser jag ännu en affisch som gör reklam för en svensk författares bok. Denna gången är författaren en Johan Theorin och han blickar bistert ner på mig från vänster medan jag väntar på tåget.

Jag har under den senaste tiden slagits av hur många svenska författare som figurerar med porträtt på reklamaffischer för sina böcker; Camilla Läckberg, Thomas Bodtröm, Liza Marklund (iofs för några år sedan). Det finns säkert fler än dem jag nu räknade upp, men nu är jag mest irriterad på det faktum att det förekommer. Oftast exponeras boken mot en bakgrund av ett svartvitt porträtt av författaren, när de ser lite "svåra och författarlika" ut. Bilden utgör 95% av bilden. Själva boken tycks här vara av sekundärt värde. Undantaget Liza Marklund, som gärna figurerar på omslaget till somliga av sina böcker.
Kanske är jag helt fel ute, men är det för att det innerst inne är undermålig litteratur som boken måste marknadsföras på så vis? undrar en röst längst bak i skallen. Jag har i ärlighetens namn aldrig läst någon av de ovan nämnda författarna, så egentligen är jag ute på djupt vatten här och drar förutfattade meningar om saker jag egentligen inte vet något om. Kanske är det riktigt bra litteratur, överallt ser jag ju folk som läser dessa författares böcker? Hur mycket har inte somliga i min omgivning tjatat på mig om att jag borde läsa Camilla Läckberg och Stieg Larsson? Men nej, deckare är inte min kopp te. Det tilltalar mig inte. Med ett leende brukar jag säga att jag är för nördig för dessa böcker.

På något vis kan jag inte komma undan tanken på att böckerna med allra största säkerhet är taffligt skrivna och det är därför de måste marknadsföras på det här viset. Det är den här sortens marknadsföring av böckerna (författarna) som får mig att backa och förkasta litteraturen - istället för som det säkert är avsett - locka mig att läsa den.

Om serier

Jag har aldrig tidigare sett serier som riktig litteratur. Serier har liksom varit för enkelt, för tråkigt, det skall alltid vara någon slags humor. Ja, serier har tidigare för mig varit något barnsligt.
Från allra första början följde jag Elf Quest (eller Alverfolket, som den heter på svenska) slaviskt. Det började med att mamma och jag hade något ärende på stan och vi gick förbi bokhandeln på Gyllen. Jag var väl ca 8 år eller så. Jag minns inte om det var jag som hittade seriealbumet eller om det var mamma. Jag har kvar dem fortfarande, del 1 till 17, i svensk översättning. Vad jag vet finns inga fler översatta efter det även om historien fortsätter. I vuxen ålder har jag inte återupptagit läsandet av Elf Quest. Det skall dock göras, även om jag kanske inte kommer finna den lika bra som jag gjorde då jag var liten.
Ett visst mått av serier har ändå sluppit fram till mig; The Crow, Tank Girl, Ghost World. Mönstret är att de är alla serier som har blivit filmatiserade, jag har alltså sett filmen först och läst serien sedan. Vidare har jag gärna läst Lenore, Joanna Rubin Drangers serier om Fröknar Livrädd och Märkvärdig etc. Nu härnäst ska jag kasta mig över Persepolis av Marjane Satrapi.

Med den förra terminens kurslitteratur, som inte tillät några som helst utsvävningar från det jag skulle läsa, fann jag serier som ett utmärkt andningshål från teorier och analyser. D introducerade mig till Y- the last man (Alla levande varelser med y-kromosom på jorden har dött, endast en man och hans apa finns kvar), DMZ (en vision om Amerikas andra inbördeskrig - i en snar framtid)och The Walking Dead (Zombieapokalypsen är över oss!! Vi får följa en grupp människors liv i en värld av levande döda. Serien har beskrivits som en zombiefilm som aldrig tar slut.).
Så, nu läser jag serier. Det är alldeles utmärkt litteratur det med. Jag får både text och bild samtidigt, det är nästan effektivare än en bok eller film. Klart det aldrig kan konkurrera ut boken som form och upplevelse, men det är inte fy skam med en riktigt bra serie.
Jag såg förresten att Y- the last man skall släppas som film under 2009, så passa på att läsa den nu, redan innan.

Bild: T.S. Elliott (Ness) posar med serier. Han undrade just vad det skulle vara bra för.

Bokstaven W

Snubblade, via Bokhora, på en utmaning.
Jag antar utmaningen, som går ut på att nämna en författare och en bok på bokstaven W. Det första var ganska lätt då jag tänker på en fransk författare, Gabrielle Wittkop, vars verk Barnahandlerskan förra året blev översatt av min vän Camilla Nilsson. Det är en brevroman med språk i stil med Marquis de Sade. Även om ämnet för romanen är en kvinna som handlar med barn för bordellverksamhet under revolutionsåren i Frankrike under 1700-talet och historien är tämligen vidrig, är den ändå stilfullt berättad. Jag tycker den är suverän och vill gärna läsa mer av Wittkop.

Att finna en bok på bokstaven W var desto knivigare, men jag kom fram till att White av Richard Dyer (som jag läste i samband med grundkursen i genusvetenskap för några år sedan) faktiskt duger utmärkt. Det är ingen speciellt lätt bok, men icke desto mindre intressant då den sätter fingret på vitheten och hur den (generellt) inte ses som ras; Det är de andra (icke-vita) som innehar ras, vita människor är bara vita. Dyer dekonstruerar vitheten inom bland annat västerländsk film, reklam, fotografi och konst.

Om Edith Södergran

Sommaren är, som bekant, en tid för att ta igen all litteratur jag inte kunnat läsa under terminen.
Men mitt intresse för Edith Södergran hade inte funnits om jag inte läst litteraturvetenskap med genusinriktning på Södertörns Högskola. I grundskolan fick vi mest lära oss att Edith Södergran var en lungsjuk poet som skrev trånande kärleksdikter. Det var allt. När jag i litteraturvetenskapen fördjupade mig i hennes diktning blev jag upplyft, innesluten, stärkt. Vilken diktare! Det enda vi fick läsa av Edith i grundskolan är Dagen svalnar, som förvisso är en vacker kärleksdikt (som i vissa fall genom åren stympats), men det finns så mycket annan diktning som är kraftfullare. Hör bara:

Makt

Jag är den befallande styrkan. Var finnas de som följa
mig?
Även de största bära sin sköld på drömmarsätt.
Finnes det ingen som läser hänförelsens kraft i mina
ögon?
Finns det ingen som fattar, då jag med låg röst säger lätta
ord till de närmaste?
Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv.
Jag är människan som tager.

(ur Framtidens Skugga, 1920)

I en inledande anmärkning till Septemberlyran från 1918 skriver Edith: Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
Edith stärker mig. Hon är likt en skarpsynt amazon för mig ibland. Jag finner styrka i hennes ord och försöker leva efter dem, det är inte alltid helt lätt - jag upptäcker ännu mina dimensioner.
Just nu är det mycket Edith Södergran, för några månader sedan köpte jag Edith av Ernst Brunner och jag håller på att ta mig igenom den nu. Den är drömsk, nästan som Ediths diktning i sig. Ebba Witt-Brattström gillade visst inte att Ernst Brunner valde att skriva romanen i jag-form, men jag tycker det är spännande. Ediths jag - Ediths Södergran och modernismens födelse av Ebba Witt-Brattström kan jag för övrigt rekommendera för den som vill fördjupa sig ytterligare i Ediths liv och diktning. Dock utan jag-form.
Ernst Brunners bok påminner till formen om både Drömfakulteten av Sara Stridsberg och kanske även Blonde av Joyce Carol Oates. Vi kastas mellan den dödssjuka Edith i sin sjukbädd och tillbakablickar i hennes liv.
Jag finner det spännande att vandra i Valeries, Norma Jeanes och Ediths landskap, oavsett vem det är som leder mig genom det.

Bild: hittades av en slump här.

Resultatet av tristess

Nattpass på arbetet leder till tristess, tristess leder till slösurfande på olika mer eller mindre meningsfulla sidor på internet.
Resultatet: x antal koppar kaffe, några timmar kvar på arbetspasset och jag har beställt 5 nya pocketböcker från Bokus. Världens sista roman lider mot sitt slut och jag måste ha ny läsning. Har dock en massa böcker, som jag fått av D, att bränna igenom den här sommaren. Men det är något, med att få välja läsningen helt själv. Att hinna ikapp sig själv på något vis.
Det är så det blir, jag hinner inte läsa något fritt valt i terminerna - all tid går åt till att pressa in högskolepoäng - så min bokhög växer sig mäktig till sommarledigheten.
Så, om några dagar kommer Joyce Carol Oates, Maja Lundgren och Martina Lowden hem till mig. Jag hoppas på varmare och mindre blåsigt sommarväder, så jag kan ligga i hängmattan på balkongen med Elliott. Och jag hoppas på sinnesro att kunna tillåta mig att ligga där. Jag upplever att det är så otroligt svårt att ta det lugnt. Märkligt.
Om inte annat räcker böckerna på tåget ner till Roskilde nästa vecka.

Bokhylleinspiration

09.12, måndag morgon. T.S. Elliott (Ness) ligger på hallgolvet och gnager på sitt tuggben efter vår morgonpromenad, D har åkt till jobbet. Balkongdörren är öppen och solen verkar vara på väg fram. Utmärkt, jag har planerat att fara till stan med Elliott senare idag. Vi skall gå ett och annat ärende och så skall vi träffa Å, för kaffe på någon uteservering.
Jag sitter och tittar på bokhyllor på Bookshelf. Här finns massa inspiration för den som vill förvara sina böcker snyggt; Bokhyllor byggda av böcker, vita mjukt välvda bokhyllor, boktrappor, hela bibliotek. Det finns ingen gräns för hur en bokhylla kan se ut; En bokigloo kanske? Jag vill ha dem alla!

Själv har jag nu packat ner nästan alla mina böcker, som annars står i Ikeas Leksvik-hyllor. Jämfört med kreationerna på Bookshelf framstår dessa som omåttligt tråkiga. Jag och D ska förhoppningsvis flytta den 1 september, så våra bokhyllebyggarplaner ligger på is några månader till. I brist på soffbord, tjänstgör mina böcker nedstoppade i en stor kartong, som detta. Det är inte speciellt snyggt, men det är funktionellt.
Jag vill helst ha bokhyllor som räcker ända upp till taket, gärna en hel vägg, som hos Foucault på bilden. Likaså är jag svag för enstaka hyllplan invid taket, gärna ovanför dörröppningar. Kanske i den framtida lägenheten blir det så?

Jag har kommit av mig med läsandet sedan Elliott kom till oss. Istället har tiden spenderats på promenader med den fyrfotade, i soffan spelandes Super Mario Galaxy, Bully. Vi har även sett ett och annat avsnitt av The Wire.
Läsandet ligger nere ett tag, tills jag får mer ro igen.

Om översättningar

Ikväll har batterierna till Wii-kontrollen tagit slut, så därför får jag tid att skriva ner lite vad jag tänker om det här med översättningar. Speciellt hur man översätter boktitlar.
För några år sedan läste jag Rape: A love story av Joyce Carol Oates. Det är en annorlunda historia om våldtäkt, titeln är svindlande - förvirrande. Det var just titeln som lockade mig att läsa boken. Historien var bra, på det där vardagliga och högst vanliga sättet som jag tycker Oates är. Högst vardaglig och samtidigt så otroligt grym, direkt. Det finns ingen nåd någonstans i skildringen av övergreppet, dess efterspel och slutgiltiga upplösning. Den sanna styrkan finns i att överleva våldtäkten och dess sviter, inte den styrkan som förövarna manifesterat - bokens viktigaste poäng.
När jag några månader senare var i en bokhandel och kollade runt bland böckerna hittade jag den svenska översättningen av samma bok. Våld: En historia om kärlek lyder den svenska (tama, tillrättalagda) översättningen - som tar udden av allt vad boken handlar om. Jag blev väldigt irriterad över det här, hur kan man översätta våldtäkt med våld? Det är knappast likvärdigt, även om en våldtäkt såklart kan innehålla mer eller mindre våld. Hur tänker man som översättare, undrar jag. Våldtäkt och kärlek i samma andetag bildar tillsammans en alltför kontroversiell titel eller vad? Är man rädd att folk skall ta illa upp? Stympar man inte författaren om man översätter fel, är det inte lite respektlöst ändå?
För några veckor sedan var jag en sväng inne på Emmaus på Götgatan, de har ett mycket bra utbud på begagnade böcker nere i källaren, så jag brukar gå dit och spana runt i hyllorna om jag har tid att slå ihjäl. Då hittade jag faktiskt en svensk översättning av ovanstående bok, som var ordagrannt översatt. Det gladde mig, trots att den tycktes ha några år på nacken. Jag köpte den dock inte, av någon anledning. Jag som brukar ha en tendens att vilja samla på mig böcker.

Likadant är det med översättningen av Deborah Curtis Touching From A Distance, som jag skrev om för några månader sedan. Min första spontana tanke är att översättaren (Anders Nilsson) borde ha något slags intresse för verket han översätter? Han borde rimligtvis veta att bokens titel är en textrad, om han nu har ett intresse för Joy Division och Ian Curtis, som verket behandlar? Kanske är det bara i min ideala drömvärld det är så att översättare översätter det de är intresserade av, att det inte BARA är ett jobb precis som alla andra jobb. Kanske var han bara ignorant, Anders Nilsson (och likaså Kerstin Gustafsson, som översatte Oates till svenska).
Det ger lite perspektiv på hur mycket makt som ligger i översättarnas händer, hur man effektivt kan ladda om en bok med en helt annan innebörd, hur man så lätt kan stympa ett verk genom att översätta felaktigt.

Gissa verket?

Inatt är det uppenbarligen läge att rekommendera ett visst dystopiskt verk från 1948 av en herre vid namn Orwell. Ett mycket bra stycke litteratur måste jag säga, som jag själv läste för säkert tio år sedan, trots det lite lätt Monty Python-fula ögat på omslaget.
Det är väl inte så mycket mer att orda om, Svea Rikes bloggar glöder inatt. Och inte är det av kärlek till böcker, som min.
Jag sitter på arbetet och lyssnar på skatorna utanför. Om några timmar får jag gå hem.
Då skall jag tacka ja till en ny lägenhet, träffa P och ta emot en jourhund från Hundar Utan Hem vid namn T.S. Elliott (Ness). Kort och gott: Elliott. En ny medlem i familjen bestående av D, L och Kaninen Kapten Lugg.

Att sitta på tåget forma orden tyst för sig själv

Jag köpte Daniel Sjölins Världens sista roman, för mer än ett halvår sedan. Först läste jag recensionen i DN. Jag tyckte den lät intressant och så det var en kaxig titel. Ny luft i det svenska litteraturträsket, där det känns som om alla prisar Stieg Larsson, Camilla Läckberg eller Liza Marklund.
Jag började läsa den, jämte c-uppsatsarbetet, den blev som en andningsventil där mitt i all uppsatsångest. Sedan tog dessvärre ångesten och tillhörande uppsats över och jag lade boken åt sidan.
Nu har jag plockat upp den igen. Jag sitter på det krängande tåget in mot Slussen och formar vissa passager tyst med munnen, medan jag läser. Jag läser om, bläddrar tillbaka och läser in, läser igen. Den är snygg, den sista romanen i världen. Den är snyggt skriven, jag vill läsa den högt, men det går ju inte på tåget. Människorna runtom skulle ju bli irriterade. Hur skulle det se ut?
Jag blir gripen av språket, av berättelsen som vindlar, vimmelkantar mellan sidorna. Jag blir nästintill illamående av när Sjölin beskriver ett besök hos sin demenssjuka mamma på Dalens sjukhus. Det är en sådan desperation förmedlad att jag blir stressad av det.
Jo, det är snygg litteratur. Jag vet inte hur det slutar, jag är inte färdigläst ännu. Om historien är sann eller inte, gör mig detsamma. Upplevelsen är det viktiga.
Det tar tid att läsa, för det kräver uppmärksamhet av läsaren. Och jag blir alltid så tagen och vill stryka under delar med min blyertspenna, markera. Här, se, hör. Jag vill läsa upp, känna formen av bokstäverna på tungan. Då tar det tid.

Om slukande

Slukandet har börjat.
Jag har de senaste 20 åren alltid haft med en bok var jag än ska. Ändamålsenliga väskor väljs med omsorg utifrån att de skall rymma en pocketbok, minst. Gärna en skrivbok också.
Det störde min pappa minns jag, att jag alltid hade med en bok med när vi skulle bort på middag, att jag ständigt satt med näsan i en bok hellre än att vara social med släkten. Likaså har det hänt att jag dragit mig undan till bokhyllan på en fest, där jag inte varit bekant med deltagarna. En fest i en stor villa i Gamla Enskede, tillbringade jag nedanför bokhyllan ströläsande Chuck Palahniuks Choke, läppjande blaskig öl. G släntrade runt och snackade med folk såklart, sådär som han alltid gjorde. Jag har aldrig varit mycket för att kallprata med folk som inte intresserar mig så den kvällen var Chuck min bästa vän.
När jag kommer hem till nya bekantskaper granskar jag alltid bokhyllan. Har vederbörande en skivsamling kastas även ett öga på denna. Finns ingen bokhylla, eller (enligt mitt tycke) vettig musik blir en vidare bekantskap svår att utveckla. Det handlar såklart också om vilka böcker vederbörande har hemma i bokhyllan, men här riskerar mina förutfattade meningar att få alldeles för stort utrymme. Jag har svårt att förstå människor som inte läser - kort och gott.

Jag har alltid en bok med mig, jag måste ha något att läsa när jag är på väg. Den här senaste terminen har jag märkt att jag läser kurslitteraturen bäst när jag är på väg någonstans.
Det är skönt att ligga i sängen, bredvid D och läsa, han med sitt, jag med mitt. Det finns någon slags frid i den handlingen. Det är nästan som att bara våga vara tyst med någon, utan att det blir obehagligt.

Så nu slukar jag böcker, jag bär dem alltid med mig. Nu är det Flyktsoda av Marcus Birro. Märkligt hur mycket igenkännande det ändå finns i den här boken. Inte så att jag någonsin trott att jag var alkoholist, men en knepig relation till alkoholen har jag nog alltid haft. Jag är innerligt glad att jag inte längre är ute och festar flera dagar i veckan och vaknar upp med timslånga minnesluckor. Jag är tillfreds med att slippa oroa mig över varför jag inte blir bakfull fastän jag har sugit i mig alkoholen som en svamp. Jag är även tillfreds med att slippa de där dagarna när man legat som ett russin på badrumsgolvet nedanför toalettstolen. Jag vänder tankarna inåt och tänker att jag hade säkert kunnat hamna där jag med, där Lukas i Flyktsoda är. Det är den känslan jag får av boken; vem som helst kan hamna där. Det är ju så det ser ut, det är så man umgås. Man vet att man dricker för mycket, man konstaterar det och fortsätter på samma sätt. Man super och minns inget, hamnar på mingelbilder på internet, vaknar upp hemma hos okända människor, plockar i ordning på kläderna och försöker ta sig hem. Det är nästan lite status att ha en taskig relation till drickandet. Det är gravt romantiserat, så länge du har någon form av kontroll. Bara du har bildbevis på kontrollen. Bara du kan ta en vit månad.
Jag undrar hur många av mina vänner och bekanta som kommer att gå på antabus om några år? Jag vet att vi reflekterat över det - jag och vännerna - att vi dricker för mycket.
Birros bok kopplar ett rejält grepp, han skriver med en sådan närvaro. Jag tycker om det. Likaså är det med hans Svarta Vykort som jag läste för några månader sedan. Sedan dess har jag följt hans blogg. Det är en väldig flod av uppriktighet som möter mig både där och i hans böcker. En uppriktigthet som jag djupt respekterar.

Presenten från P

Första meningen i boken sätter ribban, den vittnar om hur historien kommer att berättas: Två betryckta män satt i en bil. Sedan, handlingen; den försupne och av sitt liv uttråkade journalisten Vatanen och hans kollega kör på en harpalt en varm sommarkväll och Vatanen beslutar sig för att rädda den. Han lämnar kollegan (och hela sitt liv som det varit, med frun i Helsingfors, etc) och ger sig av med haren i fickan på någon slags road trip runtom i Finland.

Harens År av Arto Paasilinna är fortfarande som en film av Aki Kaurismääki, fast i textform. Det är dråpliga möten med människor, det är koncisa konversationer. Jag verkligen älskar dialogerna i den här boken och det sparsamma men ändå så innehällsrika språket i övrigt.
Och så haren som hela tiden är med, tyst betraktande allt som händer med viftande öron. Det är som om haren får gestalta allt det som Vatanen känner, när hans liv uppenbarligen tar en vändning mot något nytt. Valet att lämna det gamla livet bakom sig, och gå ut i det vilda och okända, på något vis. Det är lika mycket en årslång resa i det inre landskapet som i det yttre; Vatanen hade sin egen värld här och nu, och den var bara hans. Haren skuttade tyst i spåret framför honom som en vägvisare. Vatanen sjöng för den.

Paasilinnas bok fyller mig med hoppfullhet ända in i bröstkorgen. Att livet går att ändra, att man aldrig är fast i de val man gör. Man är aldrig fast, det är aldrig för sent att sälja båten och ge sig av med en hare. Det finns alltid en utväg så länge viljan att förändra finns där.
Jag ler, tar en klunk kaffe och stänger boken. Tack P.

Sommarläsning - en snedare version av verkligheten

Sommarlovet har sjunkit in. Det tog några dagar av oro, sömnlöshet och ändlöst strövande på stan, för att fatta. Nu är jag ledig, sånär som på att arbeta hos B förstås, men ändå. Det är en frihet att bara ha ett arbete att gå till, arbeta och sedan gå hem. Utan att ha texter/böcker jag MÅSTE läsa, hemtentor att skriva, seminarier att vara aktiv och smart på.
Det låter som att jag avskyr att studera, det är inte sant. Jag är bara innerligt trött och har varit det hela terminen. Jag blickar framåt, med D; Vi kommer nog att skaffa hund i sommar, jag kommer att åka på Roskilde (mitt tionde år i rad, på festival) med M (D's syster), jag kommer att jobba och ha semester, jag kommer att läsa och ta det lugnt i solen, jag kommer att försöka sy på min nyinköpta symaskin, jag kommer att försöka samla mig och se ljust på framtiden. Göra upp nya planer. Jag kommer att få kraften.

Sommarens första självvalda läsning är att avsluta City of saints and madmen av Jeff VanderMeer, som jag började på för några månader sedan. Vad ska jag säga om den? Det går inte riktigt att förklara. VanderMeer skriver om staden Ambergris - en stad som till stor del påminner om våra egna städer. Livet och människorna är i stort sett desamma som här, men med en viss skevhet förstås. Det är mycket inspirerande och medryckande. Jag ser kopplingar till E.T.A. Hoffmanns Sandmannen och till Terry Pratchetts romaner om Skivvärlden. Det är humor och ren galenskap, bläckfiskar, bläckfiskfestivaler och svamp i mängder, en helt ny världs seder och bruk kastas i ansiktet på mig.
Men det är också obehaglig läsning; det är inte alltid bara roligt att läsa historierna om Ambergris och dess invånare, obehaget kryper inpå i historien om konstnären Martin Lake och hans förvandling, eller historien om den märkliga buren som kommer i Hoegbottons ägo, eller Ambergris blodiga historia.
Jeff VanderMeer har skapat en helt ny värld som ryms innaför bokens pärmar, med nya regler och lagar. Han beskriver ingående denna värld och dess invånare - den blir på så sätt påtagligt verklig, med sina långa fotnoter, böcker, historia, maträtter, konstgallerister, författare och forskare. En lite snedare version av verkligheten.
Jag är glad att D introducerade mig till Jeff VanderMeer, han är i sanning en fantasyförfattare i särklass. En anledning till att inte betrakta fantasy som en genre enbart bestående av Sagan om Ringen eller motsvarande.

En nattlig presentation

Det är natt. Det är tidig morgon.
Det har redan börjat ljusna på andra sidan glaset.
D sover, men jag är vaken. Oroad och sömnlös just nu. Oro, inför framtiden och sommar, inför hösten. Oron finns för allt som kan gå fel på vägen mot destinationen.
Jag skärper ögonen, kisar för att kunna se målet klart, för att kunna fokusera och sporra mig själv att tänka framåt. Att tänka med ryggen rak och båda fötterna på marken. Att tänka ovanför ytan, att inte låta mig falla ner i den där vanmakten och ledan. Att inte irra mig bort från stigen jag valt.
Jag sitter i köket och lyssnar på klockan som tickar ovanför köksdörren. Datorn surrbrummar lite medan jag hamrar på tangenterna, hamrar undan minutrarna och söker sömnen. Utanför åker nattbussen förbi och snart kommer DN att dimpa ner i brevlådan. Jag biter på naglarna och tänker på att det är sommarlov nu. Jag har sommarlov.

Jag tänkte bara presentera för er några fotografier. Jag är amatörfotograf i ordets yttersta bemärkelse, men det gör mig glad att bevara det jag tycker är vackert och inspirerande, så jag kan återkalla det en sömnlös natt, som denna, när allt känns dovt och ihåligt.

Bild: Det kvällas hemma.

Att kasta sten i glashus

Solnedgång.
Originally uploaded by postpretto

Ibland kan jag se ner fruktansvärt mycket på folk som bloggar om sina liv och det går stick i stäv med vad jag gör. Ja, när de där människorna liksom inte har någon mening med det. Förtydligande: jag menar mest dessa dagboksbloggar som går ut på att redogöra för vad vederbörande ätit, skitit, konsumerat och "puss puss jag har världens bästa pojkvän <3". Ibland går det ut på att ventilera sina dåligt understödda åsikter om diverse världshändelser också. Kanske alternativt alla dessa dagboksbloggar skrivna av människor som skriker ut sin tonårsångest blandat med bilder på sina egna armar där de gärna skivit in strofer ur exempelvis Håkan Hellström-låtar, eller varför inte Joy Division? Ibland kanske de till och med har karvat lite i armen med något vasst föremål. Gärna är bilderna svartvita för att det skall öka "konstnärligheten". Det kanske är viktigt för dem, vad vet jag? Kanske har jag börjat bli gammal? Kanske hade det varit viktigt för mig om jag varit yngre?

Ibland tänker jag att jag måste skriva. Jag måste få ut allt det där jag tänker. Mestadels skriver jag för min egen skull, men det händer något i mötet, när jag skriver och de som läser, läser. Alltså skriver jag inte för min egen skull, allena. Man blir sedd, kan det vara så enkelt? Är jag en sådan bekräftelsenarkoman? Antagligen... antagligen är jag unik, precis som alla andra som Marcus Birro skriver.
Det känns bättre att skriva om lite ytliga saker här - i en bland miljoner bloggar om mode, varumärkesplacering, olycklig kärlek, barn, rent ordbajseri och livsöden. Det är jag ändå i alla orden här, men inte på djupet. Det är böcker och musik som berör, poesin och ordkonstellationerna som sliter i hjärtat inne i bröstkorgen. Ibland vill jag explodera i det privata också, jag vill skriva om allt jag tänker, alla minnen och farhågor, all kärlek och allt hat och ilska. Förmodligen för att det är svårt att tala om. Jag vill hälla ut allt, jag vill filtrera orden om och om igen, rensa luften med dem. Rensa mig själv med dem till jag är tom och inga skarpa känslor finns kvar. Men jag har gjort det förrut, på andra platser på nätet och då har slagit tillbaka på mig, jag tror det är att man gör sig själv så verklig. Jag hade lika gärna kunnat lägga ut bilder på mitt underliv då, det hade egentligen inte varit någon större skillnad.

Det är kväll nu, jag sitter på balkongen i kvällssolen som går ner över skogen borta vid vattnet. Det doftar grillat i luften över mitt miljonprogram och utanför mina hörlurar leker barn nere på gården. Sura granntanten på bottenvåningen i huset mittemot skäller på fjortisbrudarna som åker moped. Hon skäller i och för sig på de flesta.
Jag ser dem, men hör dem inte. I öronen finns Mogwai, som alltid då jag skriver hemtenta.
Jag tänker på D's chef som sa något om att man måste kasta sten i glashus, annars får man inte in någon frisk luft. Jag tror det är det jag gör ikväll.

Ode till spoken word

Det började nog med Patti Smith och inledningen till Rock n roll Nigger. Den där live-upptagningen som är med i Natural Born Killers, när hon mässar fram någon slags poesi i början och man hör publiken i bakgrunden. Det kanske inte ens är någon liveupptagning tänker jag nu, jag kan inte Patti Smith och hennes musik så himla bra.

Detta var länge sedan i allafall och mina tankar om spoken word har nog fram tills nu varit att det är något tråkigt. Det är något som alltid är något slags segdraget ordbajs. Visst, människor kan ställa sig på en scen och tala - och tala väl - men det har aldrig existerat att jag sett det som poesi. Jag har varit på spoken word-festival på Berns för en massa år sedan. Visst det var kul att lyssna på Malcolm MacLaren då, när han talade om skapandet av Sex Pistols och The Filth and the Fury och allt det där, det var även underhållande att lyssna på Thorsten Flinck på samma festival. Vid samma period var jag på Hultsfred och lyssnade där till Jello Biafra, det var samtidigt som Göteborgskravallerna kommer jag ihåg och han talade vitt och brett om hur stolt han var över den svenska ungdomens kamp mot systemet. Jag och T satt i gröngräset i den stekande solen och var mest lättade över att vi inte fullföljt våra planer att åka till Göteborg. Det var ju inte så att vi inte kunde räkna ut att det skulle bli bråk.
Alla dessa ovanstående förmedlade ord var inget beständigt hos mig. De fastnade inte inne i sinnet. Detta var inga tal som jag skulle kunna gå tillbaka och lyssna om igen på. Det var mer som föredrag, inte som den poesi och den ordkonst som jag nu relaterar till begreppet spoken word. Om man nu ens skall sätta en etikett på det. Genrer är generellt svåra att avgränsa, enligt mig. Alltid finns det någon eller några som inte håller med och så blir det diskussion.

Det är inte förrän nu jag har insett hur otroligt vackert och gripande det kan vara att höra poesi, att höra uppläsningar. Det kräver att man lyssnar noga, att man orkar ha tålamodet att verkligen lyssna. Nu har det eskalerat och jag har somliga låtar/dikter som jag nog aldrig kan höra nog av. Det är solklar ordkonst, om än med visst musikaliskt ackompanjemang.
Ani DiFrancos Grand Canyon, om de kvinnor (och män) som kämpat för att vi (kvinnor) skall kunna ha de rättigheter vi har och Godspeed You! Black Emperors The Dead Flag Blues, en becksvart apokalyptisk framtidsvision och underliggande kritik mot kapitalismen. Eller Built then burnt (Hurrah! Hurrah!) av A Silver Mt. Zion, så lent mot ett utmattat inre, så hoppfullt och glädjefyllt på något bitterljuvt vis som får mig att le med ett knipande hjärta i bröstkorgen.

Det finns ingen mening för mig att återge orden i tryck, utan att höra dem mister de sin kraft. Orden hade aldrig kunnat påverka och röra upp sådana känslor, som när jag hör dem uttalade. Det är där poesin och slagkraften skapas. Det är där mina öron lyssnar inåt och bröstkorgen nästan sprängs.