Ibland kan jag se ner fruktansvärt mycket på folk som bloggar om sina liv och det går stick i stäv med vad jag gör. Ja, när de där människorna liksom inte har någon mening med det. Förtydligande: jag menar mest dessa dagboksbloggar som går ut på att redogöra för vad vederbörande ätit, skitit, konsumerat och "puss puss jag har världens bästa pojkvän <3". Ibland går det ut på att ventilera sina dåligt understödda åsikter om diverse världshändelser också. Kanske alternativt alla dessa dagboksbloggar skrivna av människor som skriker ut sin tonårsångest blandat med bilder på sina egna armar där de gärna skivit in strofer ur exempelvis Håkan Hellström-låtar, eller varför inte Joy Division? Ibland kanske de till och med har karvat lite i armen med något vasst föremål. Gärna är bilderna svartvita för att det skall öka "konstnärligheten". Det kanske är viktigt för dem, vad vet jag? Kanske har jag börjat bli gammal? Kanske hade det varit viktigt för mig om jag varit yngre?
Ibland tänker jag att jag måste skriva. Jag måste få ut allt det där jag tänker. Mestadels skriver jag för min egen skull, men det händer något i mötet, när jag skriver och de som läser, läser. Alltså skriver jag inte för min egen skull, allena. Man blir sedd, kan det vara så enkelt? Är jag en sådan bekräftelsenarkoman? Antagligen... antagligen är jag unik, precis som alla andra som Marcus Birro skriver.
Det känns bättre att skriva om lite ytliga saker här - i en bland miljoner bloggar om mode, varumärkesplacering, olycklig kärlek, barn, rent ordbajseri och livsöden. Det är jag ändå i alla orden här, men inte på djupet. Det är böcker och musik som berör, poesin och ordkonstellationerna som sliter i hjärtat inne i bröstkorgen. Ibland vill jag explodera i det privata också, jag vill skriva om allt jag tänker, alla minnen och farhågor, all kärlek och allt hat och ilska. Förmodligen för att det är svårt att tala om. Jag vill hälla ut allt, jag vill filtrera orden om och om igen, rensa luften med dem. Rensa mig själv med dem till jag är tom och inga skarpa känslor finns kvar. Men jag har gjort det förrut, på andra platser på nätet och då har slagit tillbaka på mig, jag tror det är att man gör sig själv så verklig. Jag hade lika gärna kunnat lägga ut bilder på mitt underliv då, det hade egentligen inte varit någon större skillnad.
Det är kväll nu, jag sitter på balkongen i kvällssolen som går ner över skogen borta vid vattnet. Det doftar grillat i luften över mitt miljonprogram och utanför mina hörlurar leker barn nere på gården. Sura granntanten på bottenvåningen i huset mittemot skäller på fjortisbrudarna som åker moped. Hon skäller i och för sig på de flesta.
Jag ser dem, men hör dem inte. I öronen finns Mogwai, som alltid då jag skriver hemtenta.
Jag tänker på D's chef som sa något om att man måste kasta sten i glashus, annars får man inte in någon frisk luft. Jag tror det är det jag gör ikväll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det svåra är inte att skriva något vettigt. Det svåra är att skriva underhållande. Om de bara är underhållande skrivna kan till och med dagboksbloggar vara läsvärda. Men att hitta en underhållande skriven dagboksblogg är ungefär lika lätt som att finna en enhörning.
De allra bästa lyckas med både och, underhållande vettigt. Dit ska jag komma en dag. :)
Jag tror jag siktar mer på att skriva vettigt än underhållande. Underhållning är nog inte min grej riktigt. Kanske är jag för pretto för det?
Andras underhållande bloggar är dock källa till mycket nöje för min del.
Känner igen dina våndor så väl. Jag startade min blogg för att jag hade en mission, men jag har blivit tvungen att ifrågasätta idealismen i den. Framförallt har jag varit tvungen att hantera att de flesta inte bryr sig.
Keep it going!
Skicka en kommentar