Att sitta på tåget forma orden tyst för sig själv

Jag köpte Daniel Sjölins Världens sista roman, för mer än ett halvår sedan. Först läste jag recensionen i DN. Jag tyckte den lät intressant och så det var en kaxig titel. Ny luft i det svenska litteraturträsket, där det känns som om alla prisar Stieg Larsson, Camilla Läckberg eller Liza Marklund.
Jag började läsa den, jämte c-uppsatsarbetet, den blev som en andningsventil där mitt i all uppsatsångest. Sedan tog dessvärre ångesten och tillhörande uppsats över och jag lade boken åt sidan.
Nu har jag plockat upp den igen. Jag sitter på det krängande tåget in mot Slussen och formar vissa passager tyst med munnen, medan jag läser. Jag läser om, bläddrar tillbaka och läser in, läser igen. Den är snygg, den sista romanen i världen. Den är snyggt skriven, jag vill läsa den högt, men det går ju inte på tåget. Människorna runtom skulle ju bli irriterade. Hur skulle det se ut?
Jag blir gripen av språket, av berättelsen som vindlar, vimmelkantar mellan sidorna. Jag blir nästintill illamående av när Sjölin beskriver ett besök hos sin demenssjuka mamma på Dalens sjukhus. Det är en sådan desperation förmedlad att jag blir stressad av det.
Jo, det är snygg litteratur. Jag vet inte hur det slutar, jag är inte färdigläst ännu. Om historien är sann eller inte, gör mig detsamma. Upplevelsen är det viktiga.
Det tar tid att läsa, för det kräver uppmärksamhet av läsaren. Och jag blir alltid så tagen och vill stryka under delar med min blyertspenna, markera. Här, se, hör. Jag vill läsa upp, känna formen av bokstäverna på tungan. Då tar det tid.