måndag, augusti 18, 2008

Affektion och bokmärken

Jag kom att tänka på bokmärken och hur jag läser böcker.
Den största förändringen som skett, i och med att jag började studera, är att jag verkligen använder böckerna numera. Min kurslitteratur är alltsomoftast fullklottrad med egenhändiga anteckningar i blyerts, små post it-lappar i olika färger, understrykningar med lysande neon. Detta har nu smittat av sig även på det skönlitterära. Numera gör jag hundöron, markerar vackra passager med blyerts, kladdar ner tankar, hjärtan, smileys, vad som helst.

Jag använder gärna bokmärken, om jag har några fina att tillgå; det blanka I-or-bokmärket i plast med mitt namn på som jag fick av Å i födelsedagspresent tillsammans med Den vilda bebiresan (jo, jag har en fäbless för barnböcker och i synnerhet barnböcker med mycket bilder), det lilla silverfärgade i metall jag fick av D (mer som ett smycke än ett bokmärke), de vackra bokmärkena i tyg som ser ut som persiska mattor, köpta på Stockholms stadsbibliotek för många år sedan. Annars går gamla konsertbiljetter bra, ofta blir de kvar i böckerna då de är färdiglästa. Jag finner dem många år efteråt och minns spelningen och känslorna medan jag bläddrar i boken. Jag konstaterar att jag vill ha fler bokmärken. Det finns ju en uppsjö av vackra och roliga sådana. Jag har för få.

Jag älskar mina böcker och använder dem som de älskade ting de är. För några år sedan brukade jag t o m plasta in mina pocketböcker i självhäftande plast. Nu gör jag inte det, jag finner det charmigt med slitningen, under förutsättningen att jag gjort den själv. Den har bara varit hårt älskad. Den har fått bokmärken av affektionen.
Några gånger har det hänt att jag lånat ut böcker till vänner och fått tillbaka dem i väldigt mycket sämre skick. Då blir jag heligt förbannad. Även om det "bara" rör sig om en pocketbok, kommer den tillbaka till mig med fransiga hörn och vågiga blad ser jag rött. Ibland finner jag mig själv uppmana dem jag lånar ut böckerna till att de skall vara rädda om dem. Vid sådana tillfällen känner jag mig som en gammal tant. En gammal lite småsur bibliotekarie-tant. Fast en sådan kommer jag väl bli så småningom, fast minus den massiva surheten.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Åh. Jag är galen med mina pocketar. Det går alltid vilt till och jag inleder med att knäcka bokryggen. Man ska ha det bekvämt ihop, är min devis :) Fast inte en chans att någon annan får göra likadant med mina böcker. Då åker hårdhandskarna på direkt! Jag, men bara jag, får.

marlan sa...

Jaaa, för mig är det väl vild hantering under kontrollerade former.
:D

Arina sa...

Jag brukar av någon anledning alltid tappa mina nya böcker i golvet så de blir kantstötta. sen är det liksom ingen idé att vara försiktig längre. Men jag skriver bara lite svagt med blyerts om jag vill markera något, och hundöron är en styggelse. Sådana kan jag inte låta bli att sitta och vika upp vilket förtar något av läsupplevelsen.

Annars är mina böcker till för att läsas, och jag lånar gärna ut så att fler skall få glädje av dem.

marlan sa...

arina: nä, jag har också blivit lite mer brutal med mina böcker. Men som sagt, en smula kontrollerat.