tisdag, augusti 19, 2008

Hanteringen av odöda

Jag hörde talas om den som en zombiebok. En svensk zombiebok.
Genom att Ajvide Lindqvist tar bort allt äckel med odöda som hungrar efter de levandes kött, paniken och den omedelbara rädslan för att dö, blir boken såpass mycket mer obehaglig. Genom att ta bort detaljen att mänskligheten måste mobilsera det militära och beväpna sig med diverse vapen och tillhyggen för att gå ut och klubba zombies, kan tyngdpunkten av det obehagliga läggas på själva hanteringen. Jag tycker det är intressant med alla bilagor i boken som betraktar händelseförloppet utifrån; här finns tidningsartiklar, sjukhusjournaler, sändningar från Ekot, nyhetsinslag från franska, amerikanska och spanska medier m m. Det blir på något sätt så normalt. Ja, de döda har vaknat, de är tillbaka, de är omlevande (detta beslutas snabbt av en av regeringen utsedd kommission), inte odöda. Vad skall den enhetsstaten Sverige göra åt det? Jag väntar hela tiden på att helvetet skall bryta ut, att de odöda skall kasta sig över de levande och slita dem i stycken, som i alla zombiefilmer jag har sett. En orgie i tarmar, kött och blod.

Boken blir istället snarare en dokumentation över hur man tar farväl, över hur man hanterar förlust av och sorg efter en avliden. Den väcker tankar kring att betrakta döden som en sjukdom, att finna ett botemedel mot den, möjligheten att leva i evighet. Jag tänker på filmer som The Fountain, när jag läser. Att förvara de odöda innanför stängsel i ett gammalt bostadsområde på Järvafältet, dit de levande önskar ta sig in och besöka, till skillnad från att de odöda vill ta sig ut är också det något som kittlar fantasin. Det blir en sann helvetesskildring därifrån, med de odöda som framställs mer som robotar, automater, än något slags mänskligt.

Textmässigt tycker jag om Ajvide Lindqvists språk, jag tycker om humorn som ibland finns mellan raderna, men jag blir besviken då även i Hanteringen av odöda en känd barnvisa figurerar (som en slags trygghet) i en extremt skrämmande och monstruös situation. Samma upplägg finns i Låt den rätte komma in. Det fungerade i den sistnämnda boken, det är endast tröttsamt att samma grepp används i den förstnämnda. En upprepning.
Skall jag jämföra de båda böckerna, var historien om vampyrerna i Blackeberg mer skrämmande, mer drabbande. Hanteringen av odöda kommer mig aldrig inpå livet, jag slukar den från blad till blad emellertid rör den sig makligt genom medvetandet, men den lämnar inga större spår då helvetet slutligen bryter ut i Stockholms län.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker precis tvärtom vad du tycker, för mig blev aldrig Låt den rätte komma in en bok som berörde mig. Jag var nästan irriterad när jag läste den. Min första bok av Ajvide var Hantering av odöda och den drabbade mig väldigt hårt. Den blev en slags tröst och en vacker sorgesång över döden. Vissa partier i den är så vackra att det gör ont. Boken gav mig en slags trygghet, ett slags hopp och ett slags svar.

Anonym sa...

Kanske är det så att den bok man först läser av Ajviden blir den man älskar mest då, för jag sällar mig till din skara Marlan... Låt den rätte komma in var för mig fantastisk på alla sätt och vis, den växte sig ut från sidorna och blev större än "bara" boken. Hanterigen av odöda förblev en riktigt bra bok, men inte mer än så.