Jobb, en spelning, ett tjusigt bibliotek och minnen

Ny bok har påbörjats - Ilium av Dan Simmons. Även denna är en present från D (han har förstått att det där med böcker är viktigt, D.). Jag läser i normala fall väldigt lite/nästintill ingen sci/fi, men just denna skulle tilltala mig i egenskap av litteraturnörd fick jag höra. Vem kan väl motstå sci/fi med grund i Homeros Illiaden och det trojanska kriget? Den utspelar sig en framtid där läsandet är utdött och beskrivs som en funktion man kan skaffa sig, inte något man i realiteten vet hur man gör - det är en spännande tankelek ändå. Gudar, robotar med en fixering vid Shakespeares sonetter och Proust-förtjusta dito, jordbor, andra planeter och en från de döda uppväckt litteraturvetare av Afrodite utsänd för att spionera på de andra gudarna samt mörda Atena. Humor ligger också nära till hands i berättandet. Det bådar gott och jag kan inte låta bli att citera en beskrivning av ett bibliotek, som trots sitt obsoleta och mer än tusenåriga innehåll omnämns:

The room must have been more than a hundred feet long and half that high, with a mezzanine running around three walls and sliding ladders on both levels to give access to the higher and more remote volumes. There were alcoves, cubbies, tables with large books opened on them, seating areas here and there, and even shelves of books over the huge bay window on the far wall.

Ge mig ett sådant bibliotek.
Anledningen till att jag inte läst så mycket sci/fi är att omslagen oftast är otroligt trista. Det är ganska viktigt för mig, hur en bok ser ut. Trist omslag = noll intresse för att läsa baksidan. Omslag är för övrigt ett ämne för sig (anteckning till jaget: skriv ett mer seriöst inlägg om omslag).
Värmen kom tillbaka under söndagen, inatt på jobbet är balkongdörren öppen. Tiden går åt till att läsa Ilium, olika intressanta bloggar, en fantastiskt underhållande sågning av Camilla Läckberg (det är nästan så att jag vill läsa några sidor av denna utskällda författare, bara för att), konverserande med vännen T på msn. Lite svagt lyssnas det även på Bonnie 'Prince' Billy, som jag, D och Å såg en utmärkt spelning med i lördags. När alla andra tycktes vara på Zinkens IP och se Thåström och kent, stod jag på magnifikt vackra Berns och lyssnade med D's armar om mig, mina ögon slutna. Thåström har jag sett förr, senast på Roskildefestivalen 2006 - ett smärtsamt minne nu, Fanfanfan har nog aldrig passat mitt liv bättre, än då och med just det konsertsällskapet. Jag minns ordlösa blickar i mörkret, mycken dryckenskap och desperation. När det gäller kent minns jag en spelning i Norrköping 1996, jag och L lurade oss in gratis - "vi är från en tidning i Linköping, vi skall intervjua bandet" - detta var delvis sant, L jobbade lite med ett fanzine som hette Kevin och hon skulle recensera spelningen. Till vår hjälp hade vi på ett café (Våffelstugan? Det hette något med våfflor i alla fall) fått tag i en punkare och tillika vän vid namn Lappen, som vi hängt på en kamera (som vi lyckats låna av en tredje part, någonstans i Norrköping). Han blev således vår fotograf. Det lyckades och vår osannolika trio tog oss in. Extranummer: En helt ny karriär och Jocke Berg viftandes med mikrofonen och tillhörande sladd.

Alltid vid "läggdags" (kring ett-halv två) dyker ett sms från D upp, jag läser och känner mig in i själen glad över vackra ord och all kärlek som nu finns här, långt bort från hur livet såg ut förrut. Imorgon skall jag säga upp min lägenhet, i skiftet augusti/september flyttar vi närmare stan. Jag är lycklig så här.