Om översättningar

Ikväll har batterierna till Wii-kontrollen tagit slut, så därför får jag tid att skriva ner lite vad jag tänker om det här med översättningar. Speciellt hur man översätter boktitlar.
För några år sedan läste jag Rape: A love story av Joyce Carol Oates. Det är en annorlunda historia om våldtäkt, titeln är svindlande - förvirrande. Det var just titeln som lockade mig att läsa boken. Historien var bra, på det där vardagliga och högst vanliga sättet som jag tycker Oates är. Högst vardaglig och samtidigt så otroligt grym, direkt. Det finns ingen nåd någonstans i skildringen av övergreppet, dess efterspel och slutgiltiga upplösning. Den sanna styrkan finns i att överleva våldtäkten och dess sviter, inte den styrkan som förövarna manifesterat - bokens viktigaste poäng.
När jag några månader senare var i en bokhandel och kollade runt bland böckerna hittade jag den svenska översättningen av samma bok. Våld: En historia om kärlek lyder den svenska (tama, tillrättalagda) översättningen - som tar udden av allt vad boken handlar om. Jag blev väldigt irriterad över det här, hur kan man översätta våldtäkt med våld? Det är knappast likvärdigt, även om en våldtäkt såklart kan innehålla mer eller mindre våld. Hur tänker man som översättare, undrar jag. Våldtäkt och kärlek i samma andetag bildar tillsammans en alltför kontroversiell titel eller vad? Är man rädd att folk skall ta illa upp? Stympar man inte författaren om man översätter fel, är det inte lite respektlöst ändå?
För några veckor sedan var jag en sväng inne på Emmaus på Götgatan, de har ett mycket bra utbud på begagnade böcker nere i källaren, så jag brukar gå dit och spana runt i hyllorna om jag har tid att slå ihjäl. Då hittade jag faktiskt en svensk översättning av ovanstående bok, som var ordagrannt översatt. Det gladde mig, trots att den tycktes ha några år på nacken. Jag köpte den dock inte, av någon anledning. Jag som brukar ha en tendens att vilja samla på mig böcker.

Likadant är det med översättningen av Deborah Curtis Touching From A Distance, som jag skrev om för några månader sedan. Min första spontana tanke är att översättaren (Anders Nilsson) borde ha något slags intresse för verket han översätter? Han borde rimligtvis veta att bokens titel är en textrad, om han nu har ett intresse för Joy Division och Ian Curtis, som verket behandlar? Kanske är det bara i min ideala drömvärld det är så att översättare översätter det de är intresserade av, att det inte BARA är ett jobb precis som alla andra jobb. Kanske var han bara ignorant, Anders Nilsson (och likaså Kerstin Gustafsson, som översatte Oates till svenska).
Det ger lite perspektiv på hur mycket makt som ligger i översättarnas händer, hur man effektivt kan ladda om en bok med en helt annan innebörd, hur man så lätt kan stympa ett verk genom att översätta felaktigt.