Igår damp det ner: ett platt vitt paket med mitt namn och adress i snirklig blå handstil. Avsändare: Ariadne Antikvariat.
Jag öppnade det inte förrän idag. Vek upp paketet (en uggla prydde frimärket, så passande) och tog ut - ytterligare ett paket. Inslagen i oblekt papper var Alexander Skantzes Grattis Gud plus faktura prydligt undertecknad "Hälsningar Ove Jönsson".
Jo, jag tackar och bockar. Tänka sig att kunna beställa böcker ifrån antikvariat så lätt. Hos mig syns inget bokköpsstopp i sikte. Ännu. Kanhända blir det ändring på detta. Bevare mig väl vilka möjligheter som nu läggs framför mina fötter. Galenskap!
Visar inlägg med etikett Alexander Skantze. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alexander Skantze. Visa alla inlägg
lördag, september 27, 2008
måndag, september 22, 2008
Vinterviken
Bröder & Systrar, känner ni Vinterviken?
Jag tänkte på Mats Wahl idag, då vi gick en promenad till Vinterviken. Jag minns att jag läste hans bok med samma namn då jag var yngre och att jag tyckte den var fantastiskt bra. På samma sätt som jag då tyckte att Sökarna var den bästa film som någonsin gjorts och jag slukade Alexander Skantzes Grattis Gud och några år senare, Plus Minus Noll.
Nu ser jag tillbaka med vuxnare ögon. Sökarna är definitivt inte den bästa film som gjorts t ex. Mats Wahls bok är förmodligen ganska banal, men den var viktig då värderingar tog form, då ställning togs för olika sidor. Allt det där brutala, våldsamma i livet var viktigare. Det var mer äkta - Kärlek och död, ensamhet och samhörighet, att vara med eller emot, svart och vitt.
Idag beställde jag via Bokbörsen Skantzes Grattis Gud. Både den och efterföljande Plus Minus Noll är våldsamma, registrerande och direkta. Att se livet som plus minus noll (där plus innebär att man är socialt accepterad och önskad), att hela tiden se till att ligga på plus på skalan; Genom att umgås med de häftiga och populära riskerar man själv i alla fall inte att glida längre ner på minus, att njuta av att se andra plågas och mobbas för att det betyder att de har mer minus än man själv. Slicka uppåt och sparka som f-n neråt . Skit i att den som har mer minus än dig själv kanske dör, bara du själv ligger på plus.
Det är verkligen inte trevlig läsning, men böckerna väckte en hel del tankar på sin tid och jag måste se till att få dem i min ägo igen.
De inledande orden ovan är ur en dikt. Drömskt lindar den in Mats Wahls historia om John-John och Elisabeth, klassfrågor, rasism, kärlek och hat. Jag läste i en blogg att dikten visst sitter på en skylt i Vinterviken. Det hade jag inte en aning om, nästa gång jag går på promenad skall jag leta efter den.
Vi ramlade även på Alfred Nobels spränggropar, där provsprängningar för Nitroglycerin AB utfördes i slutet av 1800-talet. Med Timbuktu feat. Peps Perssons "Dynamit" ringande i huvudet ("dynamit nu till reapris vi stöder erat krig, vi behöver mera flis. Bygg en bomb, så kan ni spränga nån, här köp ett plan, så har ni nåt att släppa den från") utforskades tunnlar och stora gropar.
Lite spännande ändå, området ser ut som en perfekt spelplats för zombiefilm, en massa skrymslen och mörka vrår.
Jag tänkte på Mats Wahl idag, då vi gick en promenad till Vinterviken. Jag minns att jag läste hans bok med samma namn då jag var yngre och att jag tyckte den var fantastiskt bra. På samma sätt som jag då tyckte att Sökarna var den bästa film som någonsin gjorts och jag slukade Alexander Skantzes Grattis Gud och några år senare, Plus Minus Noll.
Nu ser jag tillbaka med vuxnare ögon. Sökarna är definitivt inte den bästa film som gjorts t ex. Mats Wahls bok är förmodligen ganska banal, men den var viktig då värderingar tog form, då ställning togs för olika sidor. Allt det där brutala, våldsamma i livet var viktigare. Det var mer äkta - Kärlek och död, ensamhet och samhörighet, att vara med eller emot, svart och vitt.
Idag beställde jag via Bokbörsen Skantzes Grattis Gud. Både den och efterföljande Plus Minus Noll är våldsamma, registrerande och direkta. Att se livet som plus minus noll (där plus innebär att man är socialt accepterad och önskad), att hela tiden se till att ligga på plus på skalan; Genom att umgås med de häftiga och populära riskerar man själv i alla fall inte att glida längre ner på minus, att njuta av att se andra plågas och mobbas för att det betyder att de har mer minus än man själv. Slicka uppåt och sparka som f-n neråt . Skit i att den som har mer minus än dig själv kanske dör, bara du själv ligger på plus.
Det är verkligen inte trevlig läsning, men böckerna väckte en hel del tankar på sin tid och jag måste se till att få dem i min ägo igen.
De inledande orden ovan är ur en dikt. Drömskt lindar den in Mats Wahls historia om John-John och Elisabeth, klassfrågor, rasism, kärlek och hat. Jag läste i en blogg att dikten visst sitter på en skylt i Vinterviken. Det hade jag inte en aning om, nästa gång jag går på promenad skall jag leta efter den.
Vi ramlade även på Alfred Nobels spränggropar, där provsprängningar för Nitroglycerin AB utfördes i slutet av 1800-talet. Med Timbuktu feat. Peps Perssons "Dynamit" ringande i huvudet ("dynamit nu till reapris vi stöder erat krig, vi behöver mera flis. Bygg en bomb, så kan ni spränga nån, här köp ett plan, så har ni nåt att släppa den från") utforskades tunnlar och stora gropar.
Lite spännande ändå, området ser ut som en perfekt spelplats för zombiefilm, en massa skrymslen och mörka vrår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)