Om Infected av Scott Sigler

Ingenting är statiskt. Utvecklingen går hela tiden framåt, framåt.
Jag läser svenska med inriktning mot textproduktion numera och koncentrerar mig således på det egna skrivandet. Det skönlitterära läsandet blev lagt på hyllan i och med studiernas början. Scott Siglers Infected var en mycket bra avslutning.
Ta avstamp i parasiter tar över sina värddjurs kroppar och får dem att ändra beteendemönster, blanda med Morgellons disease - en omdebatterad sjukdom där patienten upplever att han/hon har främmande fibrer under huden. Detta resulterar i att patienten kliar sig och därmed skadar sig själv.
Scott Sigler berättar mycket skickligt flera parallella berättelser. Det börjar med rapporter om människor som plötsligt blir vansinniga, paranoida och går bärsärk, innan de slutligen tar livet av sig själva. En CIA-agen mister sin partner under ett uppdrag som inbegriper en av dessa "infekterade" människor. De infekterade undersöks av en grupp med forskare vilka finner främmande fibrer - i form av trianglar - i de dödas snabbt ruttnande kroppar. Under tiden börjar den före detta football-spelaren Perry känna av klåda på olika delar av kroppen. En ständigt tilltagande klåda som efter några dagar tvingar honom att stanna hemma från jobbet, som får honom att klia sönder sin egen kropp. Så finner han fibrerna och börjar försöka avlägsna dessa från kroppen.

Infected är inget för dig som inte kan med blod, äckel och självstympning. Har du minsta dragning åt hypokondri eller svårt för parasiter, är det förmodligen inte heller en bok för dig.
Jag, däremot, satt som fastnaglad. Sigler skriver korta kapitel och varvar de olika berättelserna stiligt. Detta kan såklart ha sin förklaring i att boken från början skrevs som podcast.
Styrkan i berättelsen är just frånvaron av det visuella. Jag behöver inte se vad som händer med Perry Dawseys kropp, jag läser det och bilden som skapas inne i mitt huvud är mer än nog. Som film riskerar Infected - för min del- att bli ännu en i raden av ganska fåniga skräck/sci-fi-filmer.
Jag har sagt det förr och det gäller även i det här fallet; texten skapar stämningar och fasor som kameran inte kan fånga.

"I lost an arm on my last trip home. My left arm." - Om Kindred av Octavia E. Butler

Kindred är historien om den afroamerikanska 26-åriga Dana som plötsligt kastas från sitt hus och sin vita make (jag skriver medvetet ut hudfärger då det har stor betydelse för historien) året 1976 tillbaka till tiden innan amerikanska inbördeskriget - 1815.
Hon kommer till sans på en flodbädd där hon ser en liten vit pojke som håller på att drunkna. Utan att tänka, utan att ens hinna reflektera närmare om vad som just har hänt kastar hon sig i vattnet, räddar pojken och finner sig, så snart han är säker, tillbaka i 1976 igen.
Dana kastas tillbaka till samma tidsperiod flera gånger under historiens gång - ibland lyckas hon ta med sig föremål från vår egen tid, vid några tillfällen dras hennes man Kevin med och får då tämligen ofrivilligt spela rollen som vit "master".
Hon lär sig förstå att pojken som hon i berättelsens början räddade från att drunkna, är Rufus Weylin - son till en slavägare och tillika hennes förfader. För varje gång hon rycks tillbaka i tiden (som alltid är tillfällen då Rufus liv är i fara), stannar hon längre och får på så vis erfara slaveriet och det hårda livet på Weylins plantage. Hon måste alltså gång på gång rädda Rufus liv för att på så sätt säkerställa sina förfäders och även sin egen födelse. Tidsresorna går alltid mycket snabbt, vi får dem aldrig förklarade för oss, det är höljt i dunkel genom historiens gång. Enligt vår nutida tidsräkning utspelar sig boken under några månader, i tiden för slaveriet flera år.

Octavia E. Butler har lyckats skriva en bok som väcker tankar om etnicitet (läs: race), identitet, kön och makt med grunden i en tid då icke-vita inte ens sågs som människor. Genom Butlers historia finns svarta kvinnors positionering längst ner i hierarkin. Det är ett skrämmande tidsdokument. I egenskap av sitt kön som kvinnor och sina roller som mödrar var de tacksamma måltavlor under perioden; Som slavar kunde de alltid kontrolleras via barnen - födde en kvinna många barn var hon en bra slav men samtidigt riskerade hon att barnen utan vidare kunde säljas.

Dana försöker underlätta för slavarna på plantagen genom att lära dem läsa och på så sätt försöka starta upp ett motstånd mot den gängse makten. Hon lever som dem och med dem och vill ingjuta i dem styrka, samtidigt som hon måste hålla den uppväxande Rufus om ryggen (hon försöker påverka honom att växa upp till bli en bra människa), trots att han går i sin fars fotspår och således inte växer upp till en speciellt sympatisk man - en sann produkt av sin tid, en man som misstar kontroll och våldtäkt för kärlek.

Dana lyckas slutligen bryta sig loss från Rufus och tidsresorna upphör men hon kan aldrig bryta sig loss från erfarenheterna av att under en lång tid ha levt som en slav och på så sätt blir Kindred också ett slags historiskt narrativ, ett vittnesmål men berättat från ett nutida perspektiv med en nutida röst och i jag-form för att föra mig som läsare ännu närmare. Att ständigt betraktas som en objekt, att utnyttjas och straffas, våldtas, att se sina nära och kära straffas, säljas, torteras och dödas lämnar avtryck i hennes som hon aldrig kommer att kunna skaka av sig. Det lär henne också om hennes eget ursprung och hur hon själv så totalt härstammar ur det här kontroll/våldtäkt/makt-maskineriet. Smaka bara på bokens titel och hur den skrivs ut på omslaget: KiNdre d (kin = släktskap, dread = skräck) - ett släktskap -en ätt- baserat på fruktansvärda erfarenheter. Jag tycker det är horribelt och briljant.

Dana (och jag som läsare) lär sig mer och mer om slaveriets komplexa natur och hennes förfäders kamp för att överleva det och medan stora ärr efter piskan läker på hennes rygg och med en arm mindre, stannar hon till slut i vår egen tid.
Jag tycker att Kindred är en fantastiskt vidrig och väldigt innehållsrik bok, trots att den endast är 261 sidor. Berättelsen har så mycket större dimensioner då den rör vid dessa tidigare nämnda stora frågor och även en del samtida politiska frågor som säkerligen spelade stor roll då boken skrevs i slutet på 70-talet.

... Och boksöndag

Söndagen vaknar långsamt, jag har sovit som nedslungad i madrassen inatt. Som en sten, en kilometer ner i madrassen. Lite som Mark Renton när han sjunker ner i den röda mattan hos Mother Superior i Trainspotting. D har inte velat väcka mig, säger han. Jag behövde väl sömnen.
Nå, vi äter sen frukost och gör en utflykt till SF-bokhandeln. Jag känner mig ännu skrynklig och nyvaken då vi kliver in genom dörren.
Jag bäddrar bland hyllorna, fastnar hos Neil Gaimans barnböcker, antecknar i mobiltelefonen om nya litterära inköp som bör göras; Numret av Tomas Ott tilltalar mig. Jag bläddrar i historien, som berättas helt utan dialog och endast med bilder. Mycket stiligt och mörkt tecknat.
Jag hittar även en väldigt tjusig och för mig ny utgivning av Terry Pratchetts Discworld-böcker. Borta är de löjliga färgsprakande omslagen, som enligt mig är väldigt smaklösa och som säkert framstår som föga lockande för dem som inte i vanliga fall skulle intressera sig för Pratchett. Nej, här är böckerna svarta, minimalt utsmyckade. Jag inser att jag måste göra mig av med mina svenska och färgsprakande utgåvor och istället införskaffa dessa, mer estetiskt tilltalande dito.
Dessutom har jag länge tänkt läsa Pratchett på originalspråk, jag kan tänka att mycket utav den humorn som är direkt kopplad till det engelska språket, går förlorad i den svenska översättningen. Det var så länge sedan jag läste Pratchett, säkerligen mer än 10 år sedan - innan jag började läsa speciellt mycket på engelska.

Efter närmare en halvtimmes drivande runt bland hyllorna, beslutar vi för att gå. D har då plockat på sig en bok åt sig och tre böcker åt mig; Ender's game av Orson Scott Card (jag skall härmed få lite science-fictionlitterär bildning, menar han. Och jag skall å det strängaste bortse ifrån att författaren tydligen är, och jag citerar D: "ett religiöst mongo."), The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Díaz och sist med inte minst sjätte delen i serieromansviten Y - The Last Man. Jag har inte läst den sedan i somras så det skall bli intressant att återigen kastas in i den nya världsordningen, en total avsaknad av varelser med Y-kromosomer. Ja, bortsett från Yorick och hans apa förstås.

Nu skall här läggas ut böcker på BookMooch. Mina svenska utgåvor av Discworld och så Charlaine Harris, till exempel.
Jag har också kommit på vad jag skall önska för böcker i utbyte: Kindred av Octavia Butler till exempel, vilken jag också kikade på i bokhandeln idag.

"...definitely one of those Cronenberg-moments."

Jag är en smula kritisk till att lyssna på inläsningar, mest för att det är en större utmaning för mig att lyssna på en text, snarare än att läsa den. Det kräver en del koncentration och jag har en del myror i kroppen. Häromveckan lyssnade jag dock lite på The Hitchhikers's Guide To The Galaxy, inläst av Douglas Adams, men jag hade tankarna på så mycket andra håll att jag hade svårt att hålla mig kvar, trots att jag redan läst berättelsen för flera år sedan.

Jag blev idag varse om en inläsning av sci-fi-novellen Sticky Wonder Tales, skriven hösten 2006 av Hugh A.D. Spencer. Här får vi följa brevväxlingen mellan två bröder, Stephen och Andrew, som båda genomgår fysiologisk och mental mutation, sponsrad av regeringen för att tillgodogöra sig kunskap om främmande livsformers telepatiska och teknologiska förmågor.
Brevväxlingen börjar med: "Hey, Squiffy: Sorry to hear about the bowel infection. Even sorrier to hear that it's one of the intelligent ones."

Den 24 minuter långa inläsningen är både rolig och ganska grotesk, med sakliga reflektioner över de nya egenskaperna som de båda kropparna och sinnena genomgår: "...you shouldn't use your merging abilities without training, and in particular you shouldn't do so with your friends and family present." konstaterar Stephen efter att han, av misstag, råkat smälta ner sin sons Power Rangers-figurer inför dennes ögon.
Vidare förändras Stephens fysiologi såpass att: "I can now see lower frequency sound waves and I don't need solid food anymore. This make grocery shopping a little more complicated but the family hasn't complained too much."

Om Hugh (A.D) Spencer vet jag ingenting. Lite hastigt sökande här och var har resulterat i att jag vet att han skrivit flera noveller som publicerats i ett kanadensiskt sci-fi-magazin som heter On Spec. Ibland kallar han sig för Hugh A.D. Spencer, ibland bara Hugh Spencer, jag antar att det är samma person.
Lyssningen var i varje fall riktigt givande och jag rekommenderar att ni lägger en halvtimma på att lägga er i eventuell soffa med eventuell laptop på magen, en kopp te nära till hands och lurar med en hisnande brevväxling i öronen.