Psst

Jag ser att det ännu är tre personer som följer den här mycket sömniga litteraturbloggen.
Jag skriver inte så mycket om böcker längre. Jag hinner inte ens läsa det jag själv vill, för tillfället.
Den senaste skönlitterära boken i min hand var Orhan Pamuks Snö. Jisses, vilken sömning historia! Nobelpristagare i all ära, men snälla nån, snälla författare: våga korta ner romanen!
Jag har istället gått upp i handarbetandet och tipsar härmed om min Etsy-butik, där virkade och stickade ting av mindre och större mått skall säljas.
Ni som följer min Twitter och kanske även min Tumblr känner redan till mina planer och förehavanden.

Avantgardet får fortsätta slumra några månader till. Det är ju trots allt vinter.

I förändring

Då jag sätter fingertopparna mot tangenterna och ämnar organisera och formulera den strida ström av analyserande tänkande kring det jag läser - kommer ingenting ut. Den skrivande krampen som tidigare bara gällde det skönlitterära har nu flyttat över till bokanalyserandet.
Skrivarkursen satte igång en process i mig - och nu kommer jag inte ut. Jag antecknar, samlar. Jag läser inte speciellt mycket. Jo, jag läser serier; Dödvatten av Lars Krantz, Black hole av Charlie Burns, Strangers in paradise av Terry Moore och Wet moon av Ross Campbell. Den sistnämnda påminner mig om något förgånget. Den är mycket rar, men rätt fånig. Suveränt tecknad.

Jag samlar, iakttar, dokumenterar känslor med kameran och skriver - samlar mer. Hela tiden i bakgrunden pågår en process. Att inte skriva är också att skriva - det blir som en klåda inne i hjärnan. Jag skriver hela tiden, men det sker i det inre maskineriet. Kanske inte alltid på pappret och absolut inte för allmänheten. Nej, detta skall sparas men inte nödvändigtvis gömmas. Jag antecknar, sparar och väntar till en lugnare dag.

Gårdagens glädjande överraskning i Google reader - Tinyfeist är tillbaka.

Om att skapa

Originally uploaded by observationer

Fredag.
Jag åkte till keramikverkstaden i Alvik med Å.
För många år sedan tog jag en kurs på Medborgarskolan i hemstaden. 1998 var året och jag hade länge varit intresserad av lera som material, förmågan att forma och skapa.
Livet var nytt, en ny form med en egen lägenhet, ett jobb att gå till och således pengar till att betala en keramikkurs. Varje söndagkväll gav jag mig detta i present under två terminer.
För min del blev det ett sätt att skapa mig själv och en egen plats, just då. I den långa skuggan av en annan person jag delade livet med under den tiden, var keramiken min plats. Han tyckte inte att de former och ting jag skapade var något att bejubla, det fanns här ingen "historisk korrekthet". Själv skapade han exakta kopior av medeltida krus, exakta kannor. Mycket vackert, visst, men så själlöst att ständigt upprepa historien, tänker jag nu i efterhand.

Sedan dess har keramiken legat varmt om hjärtat, ett skapande att återvända till genom åren. En lugn plats i medvetendet, att sjunka ner i.
I fredags var jag tillbaka i Alvik, kaffet i koppen och händerna som kom ihåg hur tung lerklösen känns. Som om vi blev vänner igen.
En svag doft av mögel, sval lera under fingrarna. Att i tystnad sitta ner, pressa fram formen och se vad som växer ur den.
Jag tummade en skål, mest för att få fingrarna att minnas hur.
Det är terapi att slå, klämma, smeka fram former med trägna tummar, pekfingrar och långfingrar.

Några ord ibland om konst och skulpturer, skapande. Men mestadels tystnad, koncentrationen riktad mot klösen och det jag drar fram ur den.
Jag skall bjuda mig på det här i vår; Någon dag per vecka i Alvik.

Attack!!

Goran Bregović och hans Wedding and Funeral Band spelar i Konserthuset i Stockholm. Konserthuset, som förvisso är ett vackert blått hus, en imponerande byggnad vid Hötorget. Jag smakar på det.
Jag har aldrig tidigare varit inne där, det har aldrig funnits anledning tidigare. Kungliga Filharmonikerna och Nobelprisutdelningar, hör inte till de tilldragelser jag brukar bevista.
Jag och P smyger uppför trappan, skämtar och skrattar. Jo, det är ju vackert där inne, vi hittar knappt till våra platser.
Konsertsalen är riktigt tråkig dock, skall vi sitta ner och lyssna på den här vansinnesmusiken? Nåväl, vi sätter oss ner. Det är fullsatt i salen.
En kvinna kommer inn på scenen och talar om Kungliga Filharmmoniker, gratistidningar om Konserthuset och Nobelpris.

Så, kommer då bandet; bleckblåsarna. De går in genom dörrarna längst bak i salen, de spelar medan de äntrar scenen. Totalt är de sex stycken på olika bleckblåsinstrument (jag gillar som alltid sousafonen - som jag nu lärt mig att det heter - bäst), två sångerskor en trumslagare och så Goran Bregović på gitarr.

Ja, som väntat gick det ju inte att sitta still. Det förutsedda ryckandet i armar och ben började redan efter fem minuter.
Det är en sådan energi, en sådan glädje att ögonen tåras och bröstet nästan imploderar. Skratt och tjut bubblar ut från strupen, det går nästan att ta på dem när de svävar iväg upp mot taket. Det är meningslöst att sitta ner, de flesta i publiken gör ändå det. Sitter ner och vickar lite avspänt på ena foten i takt med musiken, kanske klappar de lite i händerna.
Jag och P, som sitter på sjätte parkett, studsar i de röda plyschfåtöljerna. Till slut har så många rest sig upp från sina platser att det känns legitimt att göra detsammma, så det gör vi.
Och vi dansar, eller jag vet inte om man kan kalla det dans - hoppar och studsar, klappar och far runt så mycket man kan på sin knappa kvadratmeter.
Så: slut. Bandet lämnar scenen. Det är varmt och svettigt i lokalen.

Encore, encore!
Applåderna haglar, man stampar i golvet och bandet kommer tillbaka. Igen! Galenskap och karnevalisk stämning. Energi! Kalashnikov! Attack!!
När vi går till tunnelbanan är världen märkligt tyst och kontrollerad.
Folk borde dansa mer.
Man borde kunna få ovanstående musik på recept om man känner sig deprimerad och har slut på energi. Energiinjektion som heter duga, tillsätt en god öl och gott med svängrum bara.

På tunnelbanan hem konstaterar jag och P att vi nog är de enda som uppskattar musikanterna som spelar på tunnelbanan och pendeltåget.
Dansa gott folk!

"I want to ride my bicycle, I want to ride my bike..."

Jag var tvungen att fara och hämta cykeln igår, trots att jag inte kände mig helt kry. Cykeln med det franskklingande namnet Electra Cruiser Blanc et Noir. Jojo, minsann.
Till saken hör att man inte kan ta cykeln (även om den heter "blaaanch e noaaar") på tunnelbanan (vilket i och för sig är förståeligt), så jag fick snällt ta en promenad på ca en timme, hem.

Utmed Årstaviken var det som lilla Stalingrad. Snön låg i små drivor utmed gångvägen.Torgvantarna hjälpte föga och de blommiga långkalsongerna satt under alltför tajta byxor.
Nåväl, med mössan djupt neddragen i ansiktet och rejäla vinterkängor vandrade jag hem, med ticketicketickande cykel. Ringklockan plingade med ett dörrlikt ding-dong. Magnifikt. Undertecknad kunde icke sluta plinga, bör tilläggas.



Äntligen har jag en cykel igen. Och vilken cykel sedan.
Nästan så jag inte vågar använda den. Diverse tillbehör skall inhandlas, såsom en cykelkorg, fram -och baklykta, diverse annat tingel-tangel.
Och vad skall en sådan skönhet heta? Kanske vore en omröstning på sin plats?
Förslag som finns i skrivande stund:
Melvin (av okänd anledning)
Hjalmar (efter Söderberg)
Elfriede (efter Jelinek)
Eulalia III (av okänd anledning)
Bruce (av okänd anledning)
Justine (efter de Sade)
Captain Spaulding (efter karaktären med samma namn i House of 1000 corpses)

Kanske Lola efter den finaste hunden, som nog snart kommer att flytta från oss?
Ta ansvar och utnyttja rösträtten, valhemligheten är hyfsat självklar.
Rösta alltså längst upp till vänster.

Nödvändigheten i att drömma

Inatt drömmer jag.

Jag drömmer mjuka fåtöljer, slitna kaffebord, urdruckna kaffemuggar, ständigt om och om igen påfyllda tekoppar. Jag drömmer blickar ut genom fönstret, ut på snöslasket utanför där människorna hastar förbi med kapporna tätare kring kroppen. Jag drömmer om en bjällra vid dörren, hur den plingar när någon kommer in, stampar tidigare nämnda slask av fötterna, blickvandrar runt bland vackra bokryggar, titlar, stora och små. Skönlitterärt och konst, teoretisk litteratur och deckare, poesi och prosa. Läser än här, än där, tittar på omslag, bläddrar bland sidor... kanske läses (huvvaligen!) sista sidan först. Mörkt trä, kanske ek, bär upp de många titlarna ända till taket. En stege finns för den som törs klättra högst upp, för den mindre äventyrlige - en pall.

Jag drömmer rykande hett kaffe, starkt svart kaffe, kaffe med eller utan varm eller kall mjölk, kaffe med sojamjölk, kryddiga teer, rött, svart, grönt, tunga dofter av bröd och bakverk. Pepparkakor. Jag drömmer om kaffemaskiner som väser en smula högre än den bakomliggande musiken, kanske bara bara enstaka toner och ljud, kanske ibland Billie hör hemma mellan väggarna här? Den gode Tom Waits hör då definitivt hemma här, han för tankarna till rökiga, dunkla lokaler, bourbon och marginalkaraktärer bland tivolimusik och freakshows.
Väggarna, där vackert inramade bilder ryms. Stora och små, bilder från då och nu, svartvitt och färg, porträtt av kända och okända, kanske bara inte ännu kända? Bilder av gatukonst från världens alla hörn, kasnke till och med lite på uppdrag målade väggar? Ikeas och Gallerix dussinkonst får gärna hänga på en annan plats, inte här.

Jag drömmer om rum för storslagna tankar, skriverier och aktivitet. Om ett bord och en klappstol på trottoaren en vårsolig förmiddag, vårens första kopp kaffe ute medan staden sakta värms upp och väcks till liv. Medan fräknarna i ansiktet ännu ligger i vinteride och ögonen tåras i solskenet för att man glömt hur förbannat ljust det kan vara.
Inatt drömmer jag och känner allt det där ljuset i bröstet och solvärmen på kinderna.

A Vindication of Cyborgs

Kanske är det bara för att jag har fina minnen från förra årets Stockholms Filmfestival som jag relaterar med Park Chan-wooks I'm a cyborg, but that's OK (Jag och D lärde känna varandra genom att gå och se ett gäng filmer ihop på ovanstående filmfestival). Kanske är det bara för att DN:s recensent ger filmen oförtjänt dåligt betyg och dessutom avslutar med taffliga "Filmen är en cyborg och det är okej, men inte mer." Kerstin Gezelius, kunde du inte komma på ett bättre avslut än dessa otroligt humorlösa ord? För att egentligen är det väl meningen att det skall uppfattas som lite småvitsigt med tanke på filmens titel? Vi som läser skall dra lite på smilbanden medan vi sörplar morgonkaffet? Jag kan förstå om hon inte uppskattade filmen, men det är så otroligt dåligt skrivet.
Ibland fascineras jag över hur tråkigt språkbruk DN:s olika skribenter har. Det är lite i klass med den där neonskylten som finns utmed Nynäsvägen i Stockholm: "Ståhls skyltar är lysande". Det är samma klass på DN:s rubriker och artiklar av olika slag ibland. Haken är att det ena är en reklamskylt i charmig retro-stil och det andra är en av Sveriges största dagstidningar.
Kanske borde jag bli skribent på DN, eftersom jag stundom irriterar mig så på dem? Jag kan bättre!

Åter till ämnet. Jag säger er gott folk; Lyss till marlan när hon säger: gå och se I'm a cyborg, but that's OK. Park Chan-wook har gjort en otroligt livfull film om sinnesjukdom (eller, är det verkligen det? Young-goon ÄR ju en cyborg, det är ju uppenbart! Se bara på bilden!) och kärlek. Visst, den gör mentalsjukdom till något lättsamt, men kan man inte få göra det då? Måste det alltid vara så förbannat allvarligt? Måste det vara Girl, Interrupted för hela slanten med elchocker, självskadebeteende, panikångest och död? Det här är faktiskt en sådan där "romantisk komedi" som jag i normala fall brukar sky som pesten.
"Långtråkig" säger Gezelius. "Ansträngande" är ett annat ord hon använder. Jag håller inte med. Filmen är långt ifrån långtråkig, kanske är det bara så att den går för snabbt för recensenten? Det kanske är därför den är ansträngande? Kanske borde vederbörande hålla sig till Amélies drömmaräventyr i Montmartre (missuppfatta mig rätt nu, jag är mycket förtjust i Jean-Pierre Jeunets både magiska och färgstarka filmer)?
Park Chan-wooks filmer är ofta en smula skruvade och denna fick mig bara att skratta och le, känna värmen spridas i magen. Jag är glad att den har kommit ut på biograferna nu, så fler kan få ta en paus och svepas med in i en värld där meditationen sker till surrande lysrör och tysta samtal förs med kaffeautomaten.
Det verkliga och det i (det av samhällsnormen klassificerat som sjuka) sinnet pågående vävs samman och det är bara ljuvligt.

Trötthet

Jag hann med att gå till Stadsbiblioteket, Riksdagsbiblioteket, Medborgarplatsens bibliotek och stanna till i Emmaus underbara bokhyllor. Snokande på Emmaus resulterade i Elin Wägners Väckarklocka, Sjöwall/Wahlöös Roseanna, Arto Paasilinnas Kollektivt självmord och Hong Yings Svekets sommar.
Jag vandrade på söder, gata upp och gata ner, spanade i skyltfönstret på Söderbokhandeln. Tid för lunch i form av vegetarisk sushi, efter att jag lånat första bandet i Nordisk Kvinnolitteraturhistoria, Hundra skrivande kvinnor del 1 och för föströelse Susan Sontags Sjukdom som metafor/Aids och dess metaforer.

Jag orkade aldrig ta mig iväg på festen på Debaser ikväll, efter att ha hasat runt på stan, träffat A.K. och mottagit en finfin present i form av en gammal urtvättad originaltröja med Einstürzende Neubauten (jag blev verkligen andlöst glad över den), åkt ut till nya lägenheten med D och drömt om hur vi skall möblera, var jag slut som människa.
Kvällen har tillbringats i soffan, vi har sett Dexter.
Tropa de elite, som vi såg igår rekommenderar jag varmt. Den är brutal, grym och påminner mig mycket om Guds stad till både form och miljö. Dock finns inte speciellt mycket att skratta åt i Tropa de elite, humorn finns kanske under några sekunder.
Det är intressant att ett gäng studenter, i filmens handling, skall skriva en essä utifrån Michel Foucault mot bakgrunden av det korrumperade polissystemet. Passande.

Om bibliotek

Jag har böcker kvar i bokhyllan, som jag lånade på Riksdagsbiblioteket under våren. Det är böcker relaterade till kursen Sport, massmedia och mansideal som jag tog på onsdagkvällarna under maj/juni. Böcker om den svenska sportjournalistikens ursprung, om pojkfotbollslag och manlighetsskapande, om linggymnastik och skapandet av svenskhet i sportsammanhang.

Jag tycker om Riksdagsbiblioteket, hur det ligger liksom inklämt på Storkyrkobrinken. Jag tycker mest om spiraltrappan.
Bibliotek är favoritplatser. Jag gillar Stadsbiblioteket, med all fri bokdoftande luft. Det runda rummet med alla tusentals böcker utmed väggarna, så högt upp att min haka föll ner när jag för första gången sommaren 2000, nyinflyttad i huvudstaden, steg in genom karuselldörren och uppför den svala stentrappan. Högst upp ovanför böckerna, de många fönstren mot vita väggar, fönstren släpper in solen och fyller det runda rummet med ljus.
Jag brukar numera alltid sitta och studera i facksal 3, längst ner i rummet med ryggen mot spiraltrappan. Det är fridfullt där.
Jag tycker också mycket om Medborgarplatsens bibliotek. Främst nedervåningen på biblioteket - ungdomsavdelningen, med trappan och kuddarna. Jag sjunker ner i en sittsäck och läser, studerar, sover. Jag har ofta ofta suttit där och slumrat mellan teorierna, historierna och analyserna.
Kungliga biblioteket känns som ett fort. Första gången jag gick dit, stannade en myndig säkerhetsperon mig och sade: "Ursäkta mig, du måste hänga av dig väska och ytterkläder."
Oh, vad pinsamt det kändes. Vilken amatör jag är!
Också KB är en bra plats för studerande. Att sitta i läsesalen, tyst. Omgiven av alla tankar som trängs innanför det höga taket. Alla flitigt studerande. Var det inte Ivar-Lo som bukade sitta här också? Jag har för mig att någon föreläsare (Ebba, frågetecken?) sade det någon gång; KB är bra inspiration för oss litteraturstudenter, sade hon. Här har giganterna suttit och filat på sina mästerverk, sade hon.
Och så, givetvis Linköpings bibliotek. Med sina små utspridda husliknande rum med studieplatser ovanpå. Som utströdda dockhus i det stora biblioteket, mindre hus i det stora huset. De orangea fåtöljerna på insidan av det till-taket-sträckande fönstren, vid tidningsavdelningen. Jag sitter där med Madame Bovary, en disig tidig morgon, väntade på att någon av pappas anställda skall klippa mig och ser bort över parken; Domkyrkan längst till vänster, slottet bakom de vinterkala träden, länsstyrelsens fula rödaktiga byggnad. Allt är frid här, på alla mina favoritbibliotek.

Mitt mål är att jag skall jobba på ett, inte nödvändigtvis något av de ovanstående, en dag. Det är dit jag skall, efter alla studier.

Om Edith Södergran

Sommaren är, som bekant, en tid för att ta igen all litteratur jag inte kunnat läsa under terminen.
Men mitt intresse för Edith Södergran hade inte funnits om jag inte läst litteraturvetenskap med genusinriktning på Södertörns Högskola. I grundskolan fick vi mest lära oss att Edith Södergran var en lungsjuk poet som skrev trånande kärleksdikter. Det var allt. När jag i litteraturvetenskapen fördjupade mig i hennes diktning blev jag upplyft, innesluten, stärkt. Vilken diktare! Det enda vi fick läsa av Edith i grundskolan är Dagen svalnar, som förvisso är en vacker kärleksdikt (som i vissa fall genom åren stympats), men det finns så mycket annan diktning som är kraftfullare. Hör bara:

Makt

Jag är den befallande styrkan. Var finnas de som följa
mig?
Även de största bära sin sköld på drömmarsätt.
Finnes det ingen som läser hänförelsens kraft i mina
ögon?
Finns det ingen som fattar, då jag med låg röst säger lätta
ord till de närmaste?
Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv.
Jag är människan som tager.

(ur Framtidens Skugga, 1920)

I en inledande anmärkning till Septemberlyran från 1918 skriver Edith: Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
Edith stärker mig. Hon är likt en skarpsynt amazon för mig ibland. Jag finner styrka i hennes ord och försöker leva efter dem, det är inte alltid helt lätt - jag upptäcker ännu mina dimensioner.
Just nu är det mycket Edith Södergran, för några månader sedan köpte jag Edith av Ernst Brunner och jag håller på att ta mig igenom den nu. Den är drömsk, nästan som Ediths diktning i sig. Ebba Witt-Brattström gillade visst inte att Ernst Brunner valde att skriva romanen i jag-form, men jag tycker det är spännande. Ediths jag - Ediths Södergran och modernismens födelse av Ebba Witt-Brattström kan jag för övrigt rekommendera för den som vill fördjupa sig ytterligare i Ediths liv och diktning. Dock utan jag-form.
Ernst Brunners bok påminner till formen om både Drömfakulteten av Sara Stridsberg och kanske även Blonde av Joyce Carol Oates. Vi kastas mellan den dödssjuka Edith i sin sjukbädd och tillbakablickar i hennes liv.
Jag finner det spännande att vandra i Valeries, Norma Jeanes och Ediths landskap, oavsett vem det är som leder mig genom det.

Bild: hittades av en slump här.

Ode till spoken word

Det började nog med Patti Smith och inledningen till Rock n roll Nigger. Den där live-upptagningen som är med i Natural Born Killers, när hon mässar fram någon slags poesi i början och man hör publiken i bakgrunden. Det kanske inte ens är någon liveupptagning tänker jag nu, jag kan inte Patti Smith och hennes musik så himla bra.

Detta var länge sedan i allafall och mina tankar om spoken word har nog fram tills nu varit att det är något tråkigt. Det är något som alltid är något slags segdraget ordbajs. Visst, människor kan ställa sig på en scen och tala - och tala väl - men det har aldrig existerat att jag sett det som poesi. Jag har varit på spoken word-festival på Berns för en massa år sedan. Visst det var kul att lyssna på Malcolm MacLaren då, när han talade om skapandet av Sex Pistols och The Filth and the Fury och allt det där, det var även underhållande att lyssna på Thorsten Flinck på samma festival. Vid samma period var jag på Hultsfred och lyssnade där till Jello Biafra, det var samtidigt som Göteborgskravallerna kommer jag ihåg och han talade vitt och brett om hur stolt han var över den svenska ungdomens kamp mot systemet. Jag och T satt i gröngräset i den stekande solen och var mest lättade över att vi inte fullföljt våra planer att åka till Göteborg. Det var ju inte så att vi inte kunde räkna ut att det skulle bli bråk.
Alla dessa ovanstående förmedlade ord var inget beständigt hos mig. De fastnade inte inne i sinnet. Detta var inga tal som jag skulle kunna gå tillbaka och lyssna om igen på. Det var mer som föredrag, inte som den poesi och den ordkonst som jag nu relaterar till begreppet spoken word. Om man nu ens skall sätta en etikett på det. Genrer är generellt svåra att avgränsa, enligt mig. Alltid finns det någon eller några som inte håller med och så blir det diskussion.

Det är inte förrän nu jag har insett hur otroligt vackert och gripande det kan vara att höra poesi, att höra uppläsningar. Det kräver att man lyssnar noga, att man orkar ha tålamodet att verkligen lyssna. Nu har det eskalerat och jag har somliga låtar/dikter som jag nog aldrig kan höra nog av. Det är solklar ordkonst, om än med visst musikaliskt ackompanjemang.
Ani DiFrancos Grand Canyon, om de kvinnor (och män) som kämpat för att vi (kvinnor) skall kunna ha de rättigheter vi har och Godspeed You! Black Emperors The Dead Flag Blues, en becksvart apokalyptisk framtidsvision och underliggande kritik mot kapitalismen. Eller Built then burnt (Hurrah! Hurrah!) av A Silver Mt. Zion, så lent mot ett utmattat inre, så hoppfullt och glädjefyllt på något bitterljuvt vis som får mig att le med ett knipande hjärta i bröstkorgen.

Det finns ingen mening för mig att återge orden i tryck, utan att höra dem mister de sin kraft. Orden hade aldrig kunnat påverka och röra upp sådana känslor, som när jag hör dem uttalade. Det är där poesin och slagkraften skapas. Det är där mina öron lyssnar inåt och bröstkorgen nästan sprängs.

Om garantier

Det blev inget med pocketutbytet. Dessvärre tycktes ingen finna något intresse i att växla böcker såvida de inte garanterat fick något tillbaka. Jag tolkar de andra tillfrågades tystnad som att de var av samma åsikt. Inget ont i det, antar jag. Men det är trist, för det hade varit en kul grej att göra.
Jag ser det dock inte riktigt på det sättet bara. Jag behövde inte ha någon garanti för att få ut något materiellt tillbaka av det här specifika experimentet. Det var mer själva handlingen jag snöade in på, inte chansen att få 36 nya böcker. Jag räknade inte ens med att det skulle fungera så väl. Det roliga, för min del, ligger i att dela med mig och att få ny luft i lungorna genom det. Det är intressant med annorlunda sätt att få nya influenser i livet, nya ingångar. Att titta utanför det uppenbara på något sätt. Att titta bakom skyltarna istället för på dem, med nya ögon. Att höja blicken ovanför köttmassan i tunnelbanan för bövelen. Kostar det mig en bok jag redan läst så visst - då får det göra det.
Jag bjuder på detta och önskar adressaten i Göteborg god läsning.

Sommarlängt

Originally uploaded by postpretto

Jag längtar efter sommar idag.
Idag (efter jag vaknat från sextimmarssömnen efter lördagens nattpass) har jag och D suttit på balkongen och ätit pizza, i solen. Hängmattan är uppe, möblerna är ute. Balkonglivet har börjat för det här året.
Jag väntar på att malva ska ta sig upp ur krukorna på balkongen och inne i vardagsrumsfönstret skjuter basilika och solrosor upp som små missiler i andra krukor.
Jag tror mig ha gröna fingrar, efter farfar. Jag vill ha en djungelträdgård hemma med gröna växter överallt.

Jag jobbar sista natten inatt, för den här helgen. Nattens arbetspass skall användas till att färdigställa första momentet av hemtentan. Jag är inte ett dugg motiverad just nu. Vill mest ut i hängmattan och ligga där och läsa om Usa:s andra inbördeskrig i DMZ.
Serier skall inte underskattas. Jag är lite irriterad på mig själv att jag inte lagt ner mer tid på det tidigare (Anteckning för jaget: En dag skall jag skriva ett vettigare, mer koncentrerat inlägg om detta med serier.).

Experiment med pocketutbyte

Jag blev varse en rolig idé härom veckan.
På Facebook fick jag ett mail från en gammal kursare från litteraturvetenskapen, som inbjöd mig (och andra högklassiga boknördar) att vara med på ett pocketutbyte. Det går till så att man skickar iväg en läst pocketbok och ett brev med samma erbjudande till sex vänner och för det bör man, om allt går som det ska, få 36 böcker tillbaka. Det är väl värt ett försök. Det skall bli kul att se om det ens fungerar och vad för böcker jag kan tänkas få tillbaka. Om inte annat får någon annan en väldigt bra bok att läsa och det duger bra för mig.
Jag har plockat fram Vilda Svanar - Tre döttrar av Kina av Jung Chang för att skicka iväg.
Jag läste den själv för ganska exakt fem år sedan (enligt datumanteckningen på omslagets insida) och köpte under årets bokrea den inbundna utgåvan. Därför har pocketversionen mest känts överflödig här hemma, så varför inte skicka iväg den?
Boken är en mycket fascinerande biografi över tre generationer kvinnor i Kina från början av 1900-talet och in i vår samtid. Samtidigt som den är en gripande redogörelse för hur dessa tre kvinnor levde/lever sina liv, är det också en berättelse om Kina, som land, och dess blodiga historia. Speciellt spännande finner jag avsnittet som behandlar Kulturrevolutionen samt Jung Changs eget deltagande i rödgardisterna. Hennes föräldrar var högt uppsatta tjänstemän under Mao.
Boken är mastig och med ett rikt persongalleri som kan förvirra ibland, men den är definitivt värd tiden det tar att läsa den.

Nu återstår bara att skicka iväg ovanstående bok imorgon - destination Göteborg.
Vill någon av er som läser detta, ha ett brev med instruktioner, skicka gärna ett mail till avantgardet at gmail punkt com, och låt mig veta. Jag skickar instruktionerna under morgondagen.

Icelandic Street Art

Reykjavik var gatukonst.
Överallt fanns konst och kreativitet. Titta upp, titta in. Gå runt och känn, gå in på innergårdarna bland de vindpinade och stormrövade men färgglada husen. Se bakom, innanför, förbi. Se upp på gatuskyltarna, se elskåpen och klistermärkena bakom skyltarna.
Jag är sprängd av intryck när jag går hem till vandrarhemmet sent på kvällen.
Jag ser all energi, ser tristessen som förmodligen genererat allt detta. Tänk att bo på en ö mitt i havet? En ö som det tar tre dagar att bila runt på. Vilken ångest jag skulle få. Människorna har inget annat att göra än att skapa - en anledning så god som någon. Inte undra på att så mycket vackert kommer härifrån - musik, tavlor, konstverk, keramik, kläder. Allt möjligt.

Nu är jag hemma i Sverige igen, med sina cleana, institutionslika väggar. Dyker det upp minsta tag tvättas den bort illa kvickt. Tråkigt.
Varför inte lysa upp fasaderna med färgexplosioner och budskap?
Jag fick med mig en bok hem Icepick - Icelandic Street Art. Många av konstverken som finns i boken har jag själv sett och fotat under veckan, men boken är fascinerande och mycket vacker. Jag kan titta i den många gånger, man finner alltid nya saker.
Och så mycket motstånd mellan raderna, mellan de omålade ytorna.
Givetvis var resan till Island mycket annat också- mer än bara Reykjavik. Vacker, karg, natur. Vidsträckta vidder av blåst och lavastenar.
Jag är hemma igen nu.

Bild: Vägg i Reykjavik, Island.

Om Ani DiFranco

Hennes musik är likt poesi, det är poesi. Det är snyggt formulerad ilska och andlös skönhet formad i ord som smeker min trumhinna.
Jag skulle kunna skriva ändlösa rader om hur mycket jag älskar det hon skriver och den rösten hon ger utrymme åt. Det är politik och kärlek, det är övergrepp och förtryck. Resultatet är en förjävla styrka som börjar längst ner i ryggraden och måttar solar plexus-sparkar av ärlighet jag aldrig tröttnar på.
Och jag vill visa alla hur bra det är. Oh, lyssna här visst är det helt underbart? Jag brukar bli alldeles ivrig i att vilja visa alla det jag ser och vännerna runtomkring verkar inte förstå någonting alls. I alla fall inte det jag anser mig förstå. Så därför har jag slutat med det. Det är lite som det där med den där totala kärleken till böcker också, det förstår nog inte alla heller.

På det sättet är det rätt ensamt att vara torsk på det skrivna ordet. Det känns som om vi är en mycket liten grupp som har ro att snöa in såpass. Jag känner då ingen i min levande närhet som fungerar så. Jag håller det för mig själv. Det är en tankeverksamhet som bara jag har tillgång till. Ibland är det tråkigt att inte kunna dela den känslan med någon. Det gäller inte bara Ani's musik eller Pessoas fragment, utan mer övergripande. De gånger jag kommer över något jag läser och känner en sådan ändlös respekt och fascination för. Det är bara min känsla och bara mitt eget.

Jag sitter med hemtentan och försöker formulera mina spretiga tankar om poststrukturalism och queerteori, det blir mest en gröt och istället fastnar jag i att lyssna på Coming up om och om igen. Hennes många röster som uppläsningen består av, rinner likt vatten genom mina lurar och in i sinnet, ömsom smekande, ömsom virvlande. Jag backar spelaren efter 1.48 och låter orden skölja genom skallen och skapa rysningar utmed tröjtäckta armar och jeansbeklädda lår, igen.

Bokkärlek

Att skriva om böcker.

Det känns som en intressant tanke. Ett ordentligt syfte och inte bara en massa dravel.
Inatt, på jobbet, har jag tassat runt på nätets olika bloggar. Det är onekligen intressant att se alla mer eller mindre intressanta saker som Svea Rikes invånare skriver om.

Från och med nu skall även jag försöka skriva mer om böckerna jag läser. Även om jag bara läser dem för studierna och således ibland spyr på dem eftersom att läsa dem är ett tvång.
Att läsa skall inte vara ett tvång, egentligen. Att läsa skall vara något jag ger mig själv, ett sätt att slappna av, koppla bort. En frizon där jag kan vara på en annan plats.

Jag älskar att läsa. Jag älskar verkligen böcker. Att snöa in, att stryka under. Att läsa högt väl valda stycken. Att läsa högt för mig själv, att läsa högt för andra så de förstår hur vackert och bra det är (vilket de ibland bara tycker är jäkligt irriterande!)! Att läsa om igen för att finna nya känslor och tankar man missade första gången.

Att gå in på biblioteket är en nästintill religiös handling. Jag stänger av mobilens ljud och går ner i puls en smula. Biblioteket är som en katedral för tystnad, kontemplation och kunskap. En plats för återhämtning och rekreation.
Det är nästan samma sak med antikvariat. Har jag tid att slå ihjäl på stan, släntrar jag gärna in på något antikvariat och bläddrar runt bland hyllorna. Där är det känslan av att inte veta vad man skall hitta som är intressant. Jag bläddrar i böcker, läser obekanta eller välbekanta rader. Alltför ofta får böckerna följa med hem - till de redan belamrade bokhyllorna.

Mamma har alltid uppmuntrat oss barn till att läsa, därav mitt intresse. Det började alltså tidigt med bokklubbar och böcker till födelsedagen och julen.
Jag kan komma ihåg att jag tyckte det var så roligt att läsa att jag faktiskt läste ut vår läsebok innan alla mina klasskamrater en kväll hemma hos pappa. När jag kom till skolan dagen därpå trodde inte min lärare på mig. Klass(kamraterna) trodde givetvis att jag försökte ställa mig in. Jag var 8 år gammal.
Såfort vi skulle åka någonstans med bilen, var en bok med.
Just nu hinner jag inte läsa så mycket av det jag faktiskt vill läsa. Kurslitteraturen slukar nästan all tid och kraft. Och kanske är jag också rädd att läsa för mycket av det jag vill, för att det flyttar fokus från pluggandet?

Så, jag hittade en lek på en bokblogg på nätet:
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 23.
3. Leta upp den femte meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.

Jag gjorde detta och eftersom närmaste bok var kurslitteratur, blev det:

"Därför frågar hon vad det betyder att kännas vid en kategori som enbart kan upprätthålla sin specificitet och sitt sammanhang genom att utföra en rad tidigare frånkännanden." (L-ordet, Tiina Rosenberg)

L-ordet -Vart tog alla lesbiska vägen? handlar precis som titeln antyder, om ordet lesbisk. Vad har det betytt och hur har det använts i historien och vad det betyder och hur används det idag? Det är en intressant berättelse om hur ordet genomgått förändringar från lesbisk till det nu oftare använda flata/queer. Det är också en berättelse om de icke-heterosexuella kvinnor som kämpade för de heterosexuella kvinnornas bättre villkor under den andra vågens feminism, men som själva i mångt och mycket inte fick något stöd i kampen för sina egna. Således handlar boken alltså också om krocken mellan queer och feminism och hur hbt-begreppet på många sätt osynliggör de specifika grupperna som det inkluderar.
Det är över lag mycket intressant läsning. Jag tycker denna bok känns enklare än Rosenbergs tidigare Queerfeministisk agenda. Kanske skall jag bara plocka upp den igen och läsa om den?

Hittade detta lite smått roliga test på Bokhora:




Bilden: En boktrapp. Snillrik och snusksnygg lösning.

Miss Universum - Du är ju bäst!

Jag får psykbryt på alla gamla stora tänkare. Det är skandal att de fortfarande är så populära. Men det är ju tryggt för vissa gubbar som inte orkar tänka själva att ha sin egen lilla stora tänkare hemma i en guldbur som dom kan putsa varje dag med någon fin sidentrasa t. ex. Om man är lite rädd och ängslig kan det vara skönt att ha Freud som en snuttefilt hela livet. Som en tjock pläd att slänga över allt och alla när det blir jobbigt.
- Miss Universum

Jag fick paket från Bokus idag. Bland annat Miss Universum - samlade texter och bilder 1997-2005 av Catti Brandelius.
Jag gillar henne. Hon är suverän. Ingen trampar på Miss Universum, hon har alltid något smart och klurigt att säga till sitt försvar.
I texten jag citerar går hon igenom de stora stora tänkarna och filosoferna och deras ofta kvinnoföraktande tankar. Dessa som vi ännu matas med i skolor och på universitet; Rousseau, Freud, Aristoteles, Platon... Det är mycket underhållande läsning.
En sak som stör mig lite är varför man alltid måste vara rolig. Varför kan man inte framföra kritik (underförstått: feministisk sådan) mot samhället, utan att vara rolig? Nä, för då är man säkerligen besvärlig. En besvärlig och otäck, manshatande feminist. Och det vill ju ingen kvinna vara eller hur (lägg här till en djup suck från undertecknad)?
Jag tänker också på Joanna Rubin Dranger och hennes suveräna serier om Fröken Livrädd, Fröken Märkvärdig, Askungens syster och Lyckostpulvret.
Samtidigt tycker jag det är en bra strategi, att med ironi och humor punktera; att tvinga folk att tänka efter. Förhoppningsvis får det någon att öppna ögonen och se hur sned världen är.
Jag kryper ner i sängen med Miss Universum. Det är bra med lite paus från all skit som jag läser om i skolan:

Nej, det börjar väl bli dags att rensa upp i filosofträsket, sa jag till min professor häromdagen. Vi kanske ska ta in några andra stora tänkare som vill något annat.
Nej, nej nej, det går inte, det är ju kulturarvet, sa han och sen fick han bråttom och sprang hem för att putsa sin guldbur. I den hade han Heidegger som måste ha tre olika sorters frön varje dag.

Att lyssna inåt

Det var så länge sedan jag umgicks med vänner.
Senaste månadernas stress med uppsats, jobb och mitt i alltihop en stormande kärlek och allt vad det innebär har tagit överhanden.
Igår träffade jag dem. D var för trött och åkte hem.
Vi drack öl i T's studio och pratade om allt från etikett vid middagar, föräldrar, till Japan och andra resor. Sedan vidare till Söderkällaren och en öl där, innan jag sa tack och adjö, fick varma kramar av F och T och åkte hem.
Jag hade saknat att vara med dem - vännerna.

Återigen kommer minnen över mig, från en period med J när jag inte var så fri att jag kunde göra vad jag ville, träffa vem jag ville. Hade J varit för trött och velat åka hem, hade jag förmodligen åkt hem med honom för att han inte skulle känna sig sviken och sedan använda mitt handlande emot mig. Jag tänker på hur van jag är med det där livet. Hur livet med D nu, tvingar fram dessa känslor igen. Det tvingar mig att konfronteras med allt det där svåra, som jag mest bara stoppat undan. Det är som om det vore tryggare att D var en idiot, då vet jag vad jag har att göra med. Det är välbekant att kunna piska sig själv in i ledet och kunna begränsa sitt leverne. Att slippa tänka själv för att någon annan säger åt en - implicit - vad man skall göra. Det är ett enkelt liv.
Jag stannar upp i tankarna och inser att det jag tänker och skriver låter helt sjukt. Vill jag inte att min partner skall lyssna på och respektera mig? Jo. Och jag kan inte förklara varför jag tänker så här. Jag vet bara att valfriheten gör mig orolig. Det är som om helvetet skall braka löst när jag minst anar det. När som helst nu, kommer svartsjukan och misstänksamheten visa sig. Snart är allt det sockersöta och trygga slut, alltså stannar jag kvar i ett - för mig - välbekant mönster för att minimera risken. Jag lyssnar så hårt på den andre att jag glömmer bort att lyssna på mig.

Jag vet att D inte skulle vara elak mot mig eller svika mig. Jag vet att han lyssnar på mig och att han inte skulle skada mig. Ändå måste jag intala mig det varje dag. Det gör inte min inre kamp mindre svår. Den inre kampen är så mycket svårare, än att kämpa mot någons svartsjuka eller misstänksamhet. Eller snarare; att kämpa mot det man tror och förväntar sig att någon annan tycker.

Det är mitt ok, att orka och våga lyssna inåt. Det är hårt att resa sig upp och att fortsätta stå. Kanske just för att man i själva uppresandet, inser sin egen svaghet och blottar sig. Men i och med uppresandet blir jag också starkare. Jag håller den tanken nära - jag reser mig upp och fortsätter stå. Jag reser mig upp från det tidigare, det smärtar i knäna.
Starkare än förrut och med frisk och sund kärlek vid min sida.