Igår var det dags igen.
I mitt postfack fann jag två paket; För det första ett från Japan, innehållande Octavia E. Butlers Kindred. Utgåvan är märkbart läst, den tycks till och med ha varit inne i Bookcrossing-svängen, utrustad med nummer och markeringar. Detta verktyg för att lämna vidare böcker till nya läsare fann jag intressant för några år sedan då jag för första gången hörde talas om fenomenet. Dessvärre fann jag det vid tillfället alldeles för krångligt för att idas engagera mig i, varpå jag förpassade dessa resande böcker till ett område någonstans långt bak i huvudet.
Kindred är således väl läst, föga vet jag om var den har varit i världen men den doftar ljuvligt. Den doftar fukt, damm, torka, resande. Jag sticker ner näsan och andas in djupt, placerar doftminnet från en andrahandsbokhandel i Banglamphu, Bangkok för närmare sex år sedan långt ner i pappret.
Rödbrunbränd steg jag in i bokhandeln (egentligen bara ett litet rum på några kvadratmeter, med ett angränsade rum intill, däremellan ett litet draperi) och bläddrade länge bland böckerna på hyllorna som sträckte sig mellan golv och tak. Böcker på svenska, tyska, engelska, finska, franska, thai, danska, norska... Hade man en bok att byta in gick detta också bra, som på så många guesthouses jag bott på runtom på mina resor. Resande människor läser och böcker är tunga att bära runt på - alltså byter man in dem efter man läst dem.
Jag gick ut från textoasen två böcker rikare - First they killed my father av Loung Ung (ett rakt berättat vittnesmål från en kvinna som som barn erfor Röda Khemerernas slakt av människor i Kambodja) och The Hours av Michael Cunningham. Båda dessa böcker bar med sig (och gör det ännu) samma doftmärken som jag kände idag. jag sticker ner näsan i dem ibland, sluter ögonen och andas in djupt. Innanför ögonlocken, någonstans långt bak i skallen konverteras dofterna till bilder, dammiga fötter i sandaler, kallt vatten i plastflaskor, ljumma vindar som lyfter håret, sand mellan tårna och känslan av att vara fullständigt frikopplad från resten av världen.
Det andra paketet då? Det var poststämplat i Californien, USA och innehöll finfina Bookmooch-bokmärken. Gissa vad jag skall stoppa in i mina bokpaket hädanefter, för att sprida ordet?
Visar inlägg med etikett Minnen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Minnen. Visa alla inlägg
tisdag, april 28, 2009
måndag, januari 26, 2009
Om att skapa
Fredag.
Jag åkte till keramikverkstaden i Alvik med Å.
För många år sedan tog jag en kurs på Medborgarskolan i hemstaden. 1998 var året och jag hade länge varit intresserad av lera som material, förmågan att forma och skapa.
Livet var nytt, en ny form med en egen lägenhet, ett jobb att gå till och således pengar till att betala en keramikkurs. Varje söndagkväll gav jag mig detta i present under två terminer.
För min del blev det ett sätt att skapa mig själv och en egen plats, just då. I den långa skuggan av en annan person jag delade livet med under den tiden, var keramiken min plats. Han tyckte inte att de former och ting jag skapade var något att bejubla, det fanns här ingen "historisk korrekthet". Själv skapade han exakta kopior av medeltida krus, exakta kannor. Mycket vackert, visst, men så själlöst att ständigt upprepa historien, tänker jag nu i efterhand.
Sedan dess har keramiken legat varmt om hjärtat, ett skapande att återvända till genom åren. En lugn plats i medvetendet, att sjunka ner i.
I fredags var jag tillbaka i Alvik, kaffet i koppen och händerna som kom ihåg hur tung lerklösen känns. Som om vi blev vänner igen.
En svag doft av mögel, sval lera under fingrarna. Att i tystnad sitta ner, pressa fram formen och se vad som växer ur den.
Jag tummade en skål, mest för att få fingrarna att minnas hur.
Det är terapi att slå, klämma, smeka fram former med trägna tummar, pekfingrar och långfingrar.
Några ord ibland om konst och skulpturer, skapande. Men mestadels tystnad, koncentrationen riktad mot klösen och det jag drar fram ur den.
Jag skall bjuda mig på det här i vår; Någon dag per vecka i Alvik.
Jag åkte till keramikverkstaden i Alvik med Å.
För många år sedan tog jag en kurs på Medborgarskolan i hemstaden. 1998 var året och jag hade länge varit intresserad av lera som material, förmågan att forma och skapa.
Livet var nytt, en ny form med en egen lägenhet, ett jobb att gå till och således pengar till att betala en keramikkurs. Varje söndagkväll gav jag mig detta i present under två terminer.
För min del blev det ett sätt att skapa mig själv och en egen plats, just då. I den långa skuggan av en annan person jag delade livet med under den tiden, var keramiken min plats. Han tyckte inte att de former och ting jag skapade var något att bejubla, det fanns här ingen "historisk korrekthet". Själv skapade han exakta kopior av medeltida krus, exakta kannor. Mycket vackert, visst, men så själlöst att ständigt upprepa historien, tänker jag nu i efterhand.
Sedan dess har keramiken legat varmt om hjärtat, ett skapande att återvända till genom åren. En lugn plats i medvetendet, att sjunka ner i.
I fredags var jag tillbaka i Alvik, kaffet i koppen och händerna som kom ihåg hur tung lerklösen känns. Som om vi blev vänner igen.
En svag doft av mögel, sval lera under fingrarna. Att i tystnad sitta ner, pressa fram formen och se vad som växer ur den.
Jag tummade en skål, mest för att få fingrarna att minnas hur.
Det är terapi att slå, klämma, smeka fram former med trägna tummar, pekfingrar och långfingrar.
Några ord ibland om konst och skulpturer, skapande. Men mestadels tystnad, koncentrationen riktad mot klösen och det jag drar fram ur den.
Jag skall bjuda mig på det här i vår; Någon dag per vecka i Alvik.
torsdag, januari 22, 2009
"I think there's a heaven where some screams have gone"
Idag är jag omgiven av Tori Amos.
Hon är en djup tröst, ett minne av det förgångna, en rysning över huden och ett bristande hjärta i bröstet. Det är så med mig gällande somlig musik; Hjärtat går sönder i bröstet. Det är som att genomfaras av stark kärlek, inte en helt trevlig känsla. Inte det att kärleken i sig är otrevlig, men att känna så starkt så att det tar andan ur en. Upplevelsen och ens egna sanning blir att man går sönder i bitar och att man är ok med det.
Minnen som pekar tillbaka till en tid för mycket länge sedan. Under the Pink hemma hos någon kille jag var tonårsaktigt förälskad i, på det där lätt orealistiska drömska sättet man älskar då man är yngre. Hans namn har jag glömt, men jag minns vinter och vägval, jag minns studion han hade tillsammans med sin bror och hur jag hellre uppehöll mig där än på lektionerna i skolan. Jag minns vin som dracks tillsammans med vänner som man trodde skulle vara där för evigt.
Jag skruvar upp och valsar runt i lägenheten, Kapten får ursäkta ylandet från högtalarna. Det är en konst att förklara exakt vad som händer, att kunna destillera alla intryck och pressa in dem i ordformler som passar... en härva av förnimmelser, ljud, ord.
Hon är en kraft i orden som förs fram av det vackra pianot, hon är en annan slags poesi än Ani DiFranco men det är samma kraft, som ligger under allt. Hon är uppriktig, rättfram.
Det handlar om att finna sig själv som kvinna, kanske kan det låta banalt och förlegat? Att skapa sig själv utifrån erfarenheter, även om de är vidriga. Att göra upp med män i allmänhet, Gud och fadern. Att vara sin egen, att förverkliga det man tror på. Att finna någon slags urkraft djupt där inne i magens mörker, att inte vrida all den där smärtan mot sig själv utan istället skapa något vackert av den. Och det gör hon, snillrikt på Little Earthquakes, Under The Pink, Boys For Pele... storartade coverversioner av låtar skrivna och framförda av män på Strange Little Girls. Ett sätt att ta tillbaka, att omskapa kvinnogestalterna som figurerar i texten. Amos lånar ut sin röst och sin porträttbild åt var och en av kvinnorna.
Jag avslutar med hennes kommentar om coverversionen av Eminems '97 Bonnie and Clyde (enligt undertecknad den rysligaste och bästa covern, kanske någonsin), där den dräpta kvinnan i bakluckan får en röst som sträcker sig från kylan på andra sidan livet:
When I first heard the song, the scariest thing to me was the realization that people are getting into the music and grooving along to a song about a man who is butchering his wife. So half the world is dancing to this, oblivious, with blood on their sneakers. But when you talk about killing your wife, you don't get to control whom she becomes friends with after she's dead. She had to have a voice.
lördag, november 08, 2008
Böckerna och tiden
Det var nog någon gång i begynnelsen, när jag just hade flyttat upp till Stockholm. Det kan också ha varit under den tiden då jag ännu bodde i Linköping, men allt oftare var här och hälsade på min storasyster.
Hur som helst satt jag på perrongen i Blåsut, det var en solig dag och jag satt som vanligt med en bok i händerna, inkastad bland dess sidor och uppslukad av vilken historia orden fogade samman.
En man satte sig bredvid mig på bänken, han kan ha varit i 50-årsåldern kanske. Jag minns inte hans utseende, det var en prydlig man med en smula ålderdomliga men ordnade kläder.
Han tittade på mig och på min bok, lutade sig fram och sade:
"Förr läste jag också mycket böcker. Vill du veta varför jag slutade?"
Jag svarade att jag givetvis ville veta det (jag hör för övrigt till dem som tycker att det är trevligt med folk som talar med en när man möts, fast de inte känner en), varpå han sade:
"Det var när jag insåg att jag aldrig kommer att hinna läsa alla de där böckerna jag vill läsa! Det var då jag slutade läsa böcker..."
Det har stannat kvar det där, vad den där mannen sade.
Det är så mycket jag vill läsa, min att-läsa-lista blir längre och längre, överallt finns böcker som inte hinner läsas, som fingras på och tas med hem, som sparas för att läsas senare men läggs i bokhyllan.
Det stressar mig det där, att det finns så mycket litteratur jag måste läsa. Och så lite tid att lägga på att faktiskt läsa dem. Dock kommer jag aldrig komma till det stadiet att jag slutar läsa helt utav den anledningen.
onsdag, oktober 29, 2008
"Patches of fog, clear sky - 0.0 °C"
För det första, en parentes: Högst upp i höger hörn på min dator, redovisas dagens datum tillsammans med väder, vind och temperatur. Det är fasligt festligt måste jag säga. Och kanske nästan lite poetiskt.
Nu till det väsentliga bokperverterandet:
Hos Arina kom jag att tänka på "förr" igen. Med förr menar jag, säg kanske 10-12 år sedan, när jag spenderade mer slötid på biblioteket. När jag ville ha nya uppslag på, för mig, okänd litteratur att läsa brukade jag oftast bara gå runt och strosa mellan hyllorna, dra ut en bok här, bläddra i en annan bok där. Se vad bibliotekarierna satt upp för böcker på snurrorna och i hyllorna. Ibland bläddrade jag i bibliotekskatalogen, sökte på måfå på specifika ord som intresserade mig, som jag ville läsa om. På detta sätt kom jag i kontakt med Jeff Noons Vurt, William Gibson, biografier om Marilyn Monroe, poesi av Pamela Jaskoviak och många fler, men dessa är de jag kommer att tänka på närmast.
Det är lite som att strosa i antikvariat nuförtiden, (eller på den tiden jag ännu iddes köpa begagnade skivor) man vet aldrig vad man kommer hem med.
Och nog är det är lite det som är tjusningen också, för min del, att man inte riktigt vet innan vad man skall ta med sig hem.
Nu till det väsentliga bokperverterandet:
Hos Arina kom jag att tänka på "förr" igen. Med förr menar jag, säg kanske 10-12 år sedan, när jag spenderade mer slötid på biblioteket. När jag ville ha nya uppslag på, för mig, okänd litteratur att läsa brukade jag oftast bara gå runt och strosa mellan hyllorna, dra ut en bok här, bläddra i en annan bok där. Se vad bibliotekarierna satt upp för böcker på snurrorna och i hyllorna. Ibland bläddrade jag i bibliotekskatalogen, sökte på måfå på specifika ord som intresserade mig, som jag ville läsa om. På detta sätt kom jag i kontakt med Jeff Noons Vurt, William Gibson, biografier om Marilyn Monroe, poesi av Pamela Jaskoviak och många fler, men dessa är de jag kommer att tänka på närmast.
Det är lite som att strosa i antikvariat nuförtiden, (eller på den tiden jag ännu iddes köpa begagnade skivor) man vet aldrig vad man kommer hem med.
Och nog är det är lite det som är tjusningen också, för min del, att man inte riktigt vet innan vad man skall ta med sig hem.
söndag, september 28, 2008
Om Mogwai - en kärleksförklaring och ett minne
" 'Cause this music can put a human being in a trance like state and deprive them of the sneaking feeling of existing, 'cause music is bigger than words and wider than pictures.
... if someone said that Mogwai are the stars I would not object. If the stars had a sound, it would sound like this."
Jag har alltid haft lätt för att prata med människor. Ja, i alla fall om det funnits någon slags gemensam nämnare, såsom musik eller litteratur.
De första 4 åren sedan jag flyttat till Stockholm, spenderades på ett CityMail-kontor. Ett inte speciellt avancerat arbete; Jag gick upp i ottan, jag sorterade posten, pratade med mina jobbarkompisar (oftast om de två ovanstående ämnena), cyklade ut på min runda, hejade glatt på hundar och människor, cyklade in till kontoret, duschade och gick hem för dagen. Det var ett rätt skönt jobb, om än väldigt tungt ibland. Är arbetet totalt hjärndött och kan utföras av vilken zombie som helst, får man söka det intellektuella någon annanstans. Vem som helst kan sortera och dela ut post, man behöver inte vara speciellt intelligent för att klara av det.
Jag lärde känna Nuno. Han kom från Portugal, men hade en svensk flickvän som han bodde ihop med. Han satt böjd och svor över posten ("...fuck fuck fuck fucking fuck fucking shit...!I hate this fucking shit..!"). Jag tror inte det var så många som talade med honom, eftersom han kunde såpass lite svenska. Men vi två talade i alla fall och då var det alltid om musik, film, och litteratur. Han tyckte det var otroligt att jag aldrig läst de svenska arbetarförfattarna. "Och du skall vara svensk!", sa han. "Läs Per Anders Fogelström. Och Pär Lagerkvist! Excellent writers!"
Nuno introducerade mig till Mogwai. Jag vet inte hur det gick till exakt, vad som ledde fram till det under många tidiga timmars prasslade med försändelser, torra och trasiga händer, svärande över pappersskärsår, långa förbannelser över postmängden, mottagare, snö, onda ryggar och knän.
De små sakerna lyste upp; att tala om och dela med sig av musik, hämta kaffe åt varandra då man ändå varit ute i köket, skämt och skratt, att ta med sina egna skivor och spela för kontoret: Pixies, Mr Bungle, At the drive-in, Ani DiFranco... Inte alltid så uppskattat av alla andra, men alltid av oss. Jag var kontorets musik-terrorist och jag hade stundom mina allierade.
En morgon kom Nuno fram till min bänk och lade i mina händer en bränd skiva med Mogwais "EP+6". "Lyssna på dem i lurar", rådde han. "Det är musik för hörlurar, skruva upp ljudet så du hör ordentligt. Amazing band."
Så jag lyssnade. Noga. Och jag blev fast i det där episka, i det storslagna. I de lågmälda rösterna, de samplade samtalen, det smygande tassande i musiken som stundom stegras till rena helveteslarmanden som skapar gåshud över hela min kropp; Kollissionen mellan det tunt vackra och det rått brutala som hotar att spränga sönder trumhinnorna. Ända från smalbenen och upp till de små fjunen på kindbenen ryser jag, då jag lyssnar. Hade jag haft polisonger skulle de stå på ända.
Mogwai gör musik, oftast utan text. Det är musik som kräver att man lyssnar, som kräver tid, ibland kan låtarna vara upp till 20 minuter långa.
De inledande orden ovan är från en låt ("Yes! I am a long way from home"); En kvinna läser högt vad en studenttidning skrivit om Mogwai, inför en spelning i Norge. Jag antar att hon översätter orden direkt från norska till engelska och att talet därför är lite stapplande. Kring hennes ord växer musiken fram.
Mogwai har följt med mig, sedan dess. Det är nu många år sedan Nuno gav mig skivan. De gör sig ännu bäst i lurar, som han sade, när jag kan skruva upp (inte så obeskrivligt högt ändå p g a min förmodade tinnitus) och verkligen höra. Så mycket av de små nyanserna försvinner då man lyssnar utan lurar.
Jag lyssnar med fördel då jag studerar. Då hemtentor eller uppsatser skall skrivas, dånar Mogwai i öronen. Och det är känslosam musik, inga ord behövs egentligen här. Musiken i sig slår an ett så mycket bredare känslospektrum än det som enstaka ord egentligen bara låser fast och fixerar. Ord blir för små -det kan låta som ett nött påstående, ett utarmat och alldeles för flitigt använt, men det är så.
Jag var, den 15 september 2006 och såg Mogwai, för första gången. Det var på Berns i Stockholm och det var, i sanning, en verkligt stor upplevelse.
Litteratur som får en människa att fälla tårar är stor litteratur. Jag menar att detsamma gäller musik. Det ruskar om en så totalt, i grunden.
I somras spelade de på Roskilde, men jag hade svårt att ta till mig upplevelsen då, eftersom det var så rörigt runtomkring. Den här musiken lämpar sig uppenbarligen inte för festivaler. Inte för att jag diekt hade räknat med att den skulle göra det.
Den 4 november kommer de hit igen. Jag skall med D och hans syster, till Cirkus och se dem. Jag vet att jag inte kommer att bli besviken. Det kommer att vara grandiost och mitt hjärta kommer att vilja slita sig ur bröstkorgen. Säkert kommer jag fälla en och annan tår också bara för att det kniper så dant i hjärtat.
Nuno har flyttat tillbaka till Lissabon för några år sedan, jag har inte hört av honom på länge. Vi hittade varandra via Facebook, men på något märkligt vis för detta verktyg ganska ofta människor bara längre bort från varandra, än närmare.
Jag har fortfarande inte läst vare sig Fogelström eller Lagerkvist.
... if someone said that Mogwai are the stars I would not object. If the stars had a sound, it would sound like this."
Jag har alltid haft lätt för att prata med människor. Ja, i alla fall om det funnits någon slags gemensam nämnare, såsom musik eller litteratur.
De första 4 åren sedan jag flyttat till Stockholm, spenderades på ett CityMail-kontor. Ett inte speciellt avancerat arbete; Jag gick upp i ottan, jag sorterade posten, pratade med mina jobbarkompisar (oftast om de två ovanstående ämnena), cyklade ut på min runda, hejade glatt på hundar och människor, cyklade in till kontoret, duschade och gick hem för dagen. Det var ett rätt skönt jobb, om än väldigt tungt ibland. Är arbetet totalt hjärndött och kan utföras av vilken zombie som helst, får man söka det intellektuella någon annanstans. Vem som helst kan sortera och dela ut post, man behöver inte vara speciellt intelligent för att klara av det.
Jag lärde känna Nuno. Han kom från Portugal, men hade en svensk flickvän som han bodde ihop med. Han satt böjd och svor över posten ("...fuck fuck fuck fucking fuck fucking shit...!I hate this fucking shit..!"). Jag tror inte det var så många som talade med honom, eftersom han kunde såpass lite svenska. Men vi två talade i alla fall och då var det alltid om musik, film, och litteratur. Han tyckte det var otroligt att jag aldrig läst de svenska arbetarförfattarna. "Och du skall vara svensk!", sa han. "Läs Per Anders Fogelström. Och Pär Lagerkvist! Excellent writers!"
Nuno introducerade mig till Mogwai. Jag vet inte hur det gick till exakt, vad som ledde fram till det under många tidiga timmars prasslade med försändelser, torra och trasiga händer, svärande över pappersskärsår, långa förbannelser över postmängden, mottagare, snö, onda ryggar och knän.
De små sakerna lyste upp; att tala om och dela med sig av musik, hämta kaffe åt varandra då man ändå varit ute i köket, skämt och skratt, att ta med sina egna skivor och spela för kontoret: Pixies, Mr Bungle, At the drive-in, Ani DiFranco... Inte alltid så uppskattat av alla andra, men alltid av oss. Jag var kontorets musik-terrorist och jag hade stundom mina allierade.
En morgon kom Nuno fram till min bänk och lade i mina händer en bränd skiva med Mogwais "EP+6". "Lyssna på dem i lurar", rådde han. "Det är musik för hörlurar, skruva upp ljudet så du hör ordentligt. Amazing band."
Så jag lyssnade. Noga. Och jag blev fast i det där episka, i det storslagna. I de lågmälda rösterna, de samplade samtalen, det smygande tassande i musiken som stundom stegras till rena helveteslarmanden som skapar gåshud över hela min kropp; Kollissionen mellan det tunt vackra och det rått brutala som hotar att spränga sönder trumhinnorna. Ända från smalbenen och upp till de små fjunen på kindbenen ryser jag, då jag lyssnar. Hade jag haft polisonger skulle de stå på ända.
Mogwai gör musik, oftast utan text. Det är musik som kräver att man lyssnar, som kräver tid, ibland kan låtarna vara upp till 20 minuter långa.
De inledande orden ovan är från en låt ("Yes! I am a long way from home"); En kvinna läser högt vad en studenttidning skrivit om Mogwai, inför en spelning i Norge. Jag antar att hon översätter orden direkt från norska till engelska och att talet därför är lite stapplande. Kring hennes ord växer musiken fram.
Mogwai har följt med mig, sedan dess. Det är nu många år sedan Nuno gav mig skivan. De gör sig ännu bäst i lurar, som han sade, när jag kan skruva upp (inte så obeskrivligt högt ändå p g a min förmodade tinnitus) och verkligen höra. Så mycket av de små nyanserna försvinner då man lyssnar utan lurar.
Jag lyssnar med fördel då jag studerar. Då hemtentor eller uppsatser skall skrivas, dånar Mogwai i öronen. Och det är känslosam musik, inga ord behövs egentligen här. Musiken i sig slår an ett så mycket bredare känslospektrum än det som enstaka ord egentligen bara låser fast och fixerar. Ord blir för små -det kan låta som ett nött påstående, ett utarmat och alldeles för flitigt använt, men det är så.
Jag var, den 15 september 2006 och såg Mogwai, för första gången. Det var på Berns i Stockholm och det var, i sanning, en verkligt stor upplevelse.
Litteratur som får en människa att fälla tårar är stor litteratur. Jag menar att detsamma gäller musik. Det ruskar om en så totalt, i grunden.
I somras spelade de på Roskilde, men jag hade svårt att ta till mig upplevelsen då, eftersom det var så rörigt runtomkring. Den här musiken lämpar sig uppenbarligen inte för festivaler. Inte för att jag diekt hade räknat med att den skulle göra det.
Den 4 november kommer de hit igen. Jag skall med D och hans syster, till Cirkus och se dem. Jag vet att jag inte kommer att bli besviken. Det kommer att vara grandiost och mitt hjärta kommer att vilja slita sig ur bröstkorgen. Säkert kommer jag fälla en och annan tår också bara för att det kniper så dant i hjärtat.
Nuno har flyttat tillbaka till Lissabon för några år sedan, jag har inte hört av honom på länge. Vi hittade varandra via Facebook, men på något märkligt vis för detta verktyg ganska ofta människor bara längre bort från varandra, än närmare.
Jag har fortfarande inte läst vare sig Fogelström eller Lagerkvist.
fredag, september 26, 2008
Bok-bo
Jag har en flätad spånkoffert. I den bevarar jag alla dagböcker. Sedan jag var 11 år har jag skrivit dagbok. För några dagar sedan öppnade jag den, plockade upp de många olika anteckningsböckerna, bläddrade och läste.
Det är märkligt att läsa om livet, som det var för tio år sedan. Människor som passerade, som jag inte ens kan minnas nu. Jag sitter och stirrar ner på bokstäverna och letar i minnet efter ansikten att fästa på namnen. Jag läser om att jag drömmer om att studera på universitetet, planen om framtiden börjar ta fart. Jag är 19 år och längtar bort.
Man tror på något vis att man skall minnas allt som händer - alla dem man träffar, de saker man gör, tankar man tänker. I slutänden minns man verkligen så väldigt lite, insåg jag medan jag satt och läste.
Har så smått börjat packa upp mina böcker.
Till min tämligen stora skivsamling köpte jag för säkert ett år sedan höga, smala hyllor. Nu känns det inte längre riktigt lika viktigt att ha skivsamlingen framme så skivhyllorna får ge rum åt mina pocketböcker istället. Ett visst system skymtar: engelskspråkig litteratur för sig, svenskspråkig litteratur för sig respektive kategorier uppdelade i läst och oläst. De olästa böckerna är faktiskt ganska många, säkerligen ett trettiotal. Kanske borde jag sluta hamstra böcker så förbannat?
Böckerna skall så småningom delas in ytterligare, åtminstone i bokstavsordning. Men innan dess måste några fler bokhyllor införskaffas. Jag söker på Blocket efter en vettig läsefåtölj att ha i "biblioteket", som D väljer att kalla den lilla passagen i hallen där våra (mestadels mina) böcker skall få bo.
Det är märkligt att läsa om livet, som det var för tio år sedan. Människor som passerade, som jag inte ens kan minnas nu. Jag sitter och stirrar ner på bokstäverna och letar i minnet efter ansikten att fästa på namnen. Jag läser om att jag drömmer om att studera på universitetet, planen om framtiden börjar ta fart. Jag är 19 år och längtar bort.
Man tror på något vis att man skall minnas allt som händer - alla dem man träffar, de saker man gör, tankar man tänker. I slutänden minns man verkligen så väldigt lite, insåg jag medan jag satt och läste.
Har så smått börjat packa upp mina böcker.
Till min tämligen stora skivsamling köpte jag för säkert ett år sedan höga, smala hyllor. Nu känns det inte längre riktigt lika viktigt att ha skivsamlingen framme så skivhyllorna får ge rum åt mina pocketböcker istället. Ett visst system skymtar: engelskspråkig litteratur för sig, svenskspråkig litteratur för sig respektive kategorier uppdelade i läst och oläst. De olästa böckerna är faktiskt ganska många, säkerligen ett trettiotal. Kanske borde jag sluta hamstra böcker så förbannat?
Böckerna skall så småningom delas in ytterligare, åtminstone i bokstavsordning. Men innan dess måste några fler bokhyllor införskaffas. Jag söker på Blocket efter en vettig läsefåtölj att ha i "biblioteket", som D väljer att kalla den lilla passagen i hallen där våra (mestadels mina) böcker skall få bo.
måndag, september 22, 2008
Vinterviken
Bröder & Systrar, känner ni Vinterviken?
Jag tänkte på Mats Wahl idag, då vi gick en promenad till Vinterviken. Jag minns att jag läste hans bok med samma namn då jag var yngre och att jag tyckte den var fantastiskt bra. På samma sätt som jag då tyckte att Sökarna var den bästa film som någonsin gjorts och jag slukade Alexander Skantzes Grattis Gud och några år senare, Plus Minus Noll.
Nu ser jag tillbaka med vuxnare ögon. Sökarna är definitivt inte den bästa film som gjorts t ex. Mats Wahls bok är förmodligen ganska banal, men den var viktig då värderingar tog form, då ställning togs för olika sidor. Allt det där brutala, våldsamma i livet var viktigare. Det var mer äkta - Kärlek och död, ensamhet och samhörighet, att vara med eller emot, svart och vitt.
Idag beställde jag via Bokbörsen Skantzes Grattis Gud. Både den och efterföljande Plus Minus Noll är våldsamma, registrerande och direkta. Att se livet som plus minus noll (där plus innebär att man är socialt accepterad och önskad), att hela tiden se till att ligga på plus på skalan; Genom att umgås med de häftiga och populära riskerar man själv i alla fall inte att glida längre ner på minus, att njuta av att se andra plågas och mobbas för att det betyder att de har mer minus än man själv. Slicka uppåt och sparka som f-n neråt . Skit i att den som har mer minus än dig själv kanske dör, bara du själv ligger på plus.
Det är verkligen inte trevlig läsning, men böckerna väckte en hel del tankar på sin tid och jag måste se till att få dem i min ägo igen.
De inledande orden ovan är ur en dikt. Drömskt lindar den in Mats Wahls historia om John-John och Elisabeth, klassfrågor, rasism, kärlek och hat. Jag läste i en blogg att dikten visst sitter på en skylt i Vinterviken. Det hade jag inte en aning om, nästa gång jag går på promenad skall jag leta efter den.
Vi ramlade även på Alfred Nobels spränggropar, där provsprängningar för Nitroglycerin AB utfördes i slutet av 1800-talet. Med Timbuktu feat. Peps Perssons "Dynamit" ringande i huvudet ("dynamit nu till reapris vi stöder erat krig, vi behöver mera flis. Bygg en bomb, så kan ni spränga nån, här köp ett plan, så har ni nåt att släppa den från") utforskades tunnlar och stora gropar.
Lite spännande ändå, området ser ut som en perfekt spelplats för zombiefilm, en massa skrymslen och mörka vrår.
Jag tänkte på Mats Wahl idag, då vi gick en promenad till Vinterviken. Jag minns att jag läste hans bok med samma namn då jag var yngre och att jag tyckte den var fantastiskt bra. På samma sätt som jag då tyckte att Sökarna var den bästa film som någonsin gjorts och jag slukade Alexander Skantzes Grattis Gud och några år senare, Plus Minus Noll.
Nu ser jag tillbaka med vuxnare ögon. Sökarna är definitivt inte den bästa film som gjorts t ex. Mats Wahls bok är förmodligen ganska banal, men den var viktig då värderingar tog form, då ställning togs för olika sidor. Allt det där brutala, våldsamma i livet var viktigare. Det var mer äkta - Kärlek och död, ensamhet och samhörighet, att vara med eller emot, svart och vitt.
Idag beställde jag via Bokbörsen Skantzes Grattis Gud. Både den och efterföljande Plus Minus Noll är våldsamma, registrerande och direkta. Att se livet som plus minus noll (där plus innebär att man är socialt accepterad och önskad), att hela tiden se till att ligga på plus på skalan; Genom att umgås med de häftiga och populära riskerar man själv i alla fall inte att glida längre ner på minus, att njuta av att se andra plågas och mobbas för att det betyder att de har mer minus än man själv. Slicka uppåt och sparka som f-n neråt . Skit i att den som har mer minus än dig själv kanske dör, bara du själv ligger på plus.
Det är verkligen inte trevlig läsning, men böckerna väckte en hel del tankar på sin tid och jag måste se till att få dem i min ägo igen.
De inledande orden ovan är ur en dikt. Drömskt lindar den in Mats Wahls historia om John-John och Elisabeth, klassfrågor, rasism, kärlek och hat. Jag läste i en blogg att dikten visst sitter på en skylt i Vinterviken. Det hade jag inte en aning om, nästa gång jag går på promenad skall jag leta efter den.
Vi ramlade även på Alfred Nobels spränggropar, där provsprängningar för Nitroglycerin AB utfördes i slutet av 1800-talet. Med Timbuktu feat. Peps Perssons "Dynamit" ringande i huvudet ("dynamit nu till reapris vi stöder erat krig, vi behöver mera flis. Bygg en bomb, så kan ni spränga nån, här köp ett plan, så har ni nåt att släppa den från") utforskades tunnlar och stora gropar.
Lite spännande ändå, området ser ut som en perfekt spelplats för zombiefilm, en massa skrymslen och mörka vrår.
onsdag, augusti 27, 2008
Om barnlitteratur och min Hemliga Bokvän
Natt på arbetet, återigen.
Vilsenheten finns kvar i systemet och jag läser Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry återigen. Jag har inget minne av att jag läste den som barn, men jag minns att den sattes upp som barnteater i en fotsvettsstinkande gympasal.
Jag var kanske kring 8 år och vet att jag mest tyckte berättelsen var märklig. Jag minns skådespelarens blonda, lockiga hår och rosen i glaskupan. Jag minns att planeterna var väldigt små. Jag förstod inte alls.
Jag tycker mycket om barnlitteratur. Det är häftigt att läsa om, när man har blivit vuxen. Det är häftigt att lägga märke till nya saker, nya tolkningar i och med att man själv har växt upp.
Nu läser jag igen, rörs och tar till mig:
"'Goodbye,' said the fox. 'And now here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye.'"
Min hittills starkaste vuxna läsupplevelse av barndomsläst barnbokslitteratur är Barbro Lindgrens Jättehemligt. Jag minns när jag läste den då jag var liten, runt 10 år gammal. Det är hennes egen dagbok från när hon var liten. Dagboken tar upp stora händelser; döden, bästisar och icke-bästisar, andra klasskamrater, depressioner, att inte vilja leva.
18 år senare läste jag den igen i samband med en kurs i barn och- ungdomslitteratur. Boken är fortfarande väldigt bra, men nu har den fått andra dimensioner. Vuxenläsningen av boken gör mig väldigt ledsen.
Jag har förresten bestämt vilken bok den Hemlige Bokvännen skall få. Det är ett stycke mycket god litteratur må jag säga. Undrar vad jag skall bestämma för bra prassel? Men nog känns det verkligen svårt att bestämma utifrån vederbörandes svar, vår smak för god litteratur är ganska olika. Tänk om h*n tycker det är helt värdelöst?
Jag drabbas plötsligt av en smula panik; tänk om jag får böcker som jag verkligen inte tycker om? Fast å andra sidan, vad gör det? Fördomar är väl till för att sprängas, liksom gränser är till för att överträdas. Jag tycker överraskningsmomentet är mer spännande än själva överraskningen.
Vilsenheten finns kvar i systemet och jag läser Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry återigen. Jag har inget minne av att jag läste den som barn, men jag minns att den sattes upp som barnteater i en fotsvettsstinkande gympasal.
Jag var kanske kring 8 år och vet att jag mest tyckte berättelsen var märklig. Jag minns skådespelarens blonda, lockiga hår och rosen i glaskupan. Jag minns att planeterna var väldigt små. Jag förstod inte alls.
Jag tycker mycket om barnlitteratur. Det är häftigt att läsa om, när man har blivit vuxen. Det är häftigt att lägga märke till nya saker, nya tolkningar i och med att man själv har växt upp.
Nu läser jag igen, rörs och tar till mig:
"'Goodbye,' said the fox. 'And now here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye.'"
Min hittills starkaste vuxna läsupplevelse av barndomsläst barnbokslitteratur är Barbro Lindgrens Jättehemligt. Jag minns när jag läste den då jag var liten, runt 10 år gammal. Det är hennes egen dagbok från när hon var liten. Dagboken tar upp stora händelser; döden, bästisar och icke-bästisar, andra klasskamrater, depressioner, att inte vilja leva.
18 år senare läste jag den igen i samband med en kurs i barn och- ungdomslitteratur. Boken är fortfarande väldigt bra, men nu har den fått andra dimensioner. Vuxenläsningen av boken gör mig väldigt ledsen.
Jag har förresten bestämt vilken bok den Hemlige Bokvännen skall få. Det är ett stycke mycket god litteratur må jag säga. Undrar vad jag skall bestämma för bra prassel? Men nog känns det verkligen svårt att bestämma utifrån vederbörandes svar, vår smak för god litteratur är ganska olika. Tänk om h*n tycker det är helt värdelöst?
Jag drabbas plötsligt av en smula panik; tänk om jag får böcker som jag verkligen inte tycker om? Fast å andra sidan, vad gör det? Fördomar är väl till för att sprängas, liksom gränser är till för att överträdas. Jag tycker överraskningsmomentet är mer spännande än själva överraskningen.
torsdag, augusti 07, 2008
Avgörande
Den 4 augusti 1995.
Dagen var stekande het, minns jag. Kvällen innan hade jag varit ute med min syster och hennes vän.
Min systers vän färgade mitt långa hår med henna i sitt badrum, jag fick låna små droppar av hennes tunga patchouli-parfym. Den där dagen har fastnat i mitt minne som en dag då jag fann mig själv stå på randen till ett annat liv. Långt bort från hemstaden, föräldrar, vänner.
Vi hade suttit på balkongen på Kungsholmen, i solen och druckit vin, jag hade fått vin att dricka som en vuxen, jag hade fått följa med ut på krogen trots att jag bara var 16 år. En pakt slöts mellan mig och storasyster: säg inte ett knyst om detta till mamma! Aldrig. Inte ett ord.
Morgonen däpå vaknade jag med syster i hennes breda säng i den lillalilla lägenheten, en skummig smak i munnen.
Vi tog oss ut till Djurgården och Sjöhistoriska för R.E.M. med förband Radiohead. R.E.M. var givetvis en stor upplevelse, den första riktiga spelningen jag var på, inlindad i nostalgins dämpade ljus. Innan den här dagen hade jag mest tyckt att Radiohead var ett gäng töntar, fy vad dåliga de var. Men ihopträngd med alla andra framför scenen togs jag med storm av Thom Yorke och Radiohead, som just släppt The Bends. Jag tror aldrig jag har sett ett bättre förband.
Sedan 1995 känns det som att R.E.M. har stått hyfsat stilla, de låter ännu i stort sett likadant som de alltid gjort, men Radiohead har stadigt rört sig framåt. Utvecklats. Alltid med nerverna på utsidan, alltid med mitt hjärta som blir för stort för bröstkorgen varenda gång jag hör dem, varenda gång jag ser en spelning med dem. Och det har ändå blivit några (kanske fem?) gånger genom åren. Jag trodde det var sista gången nu på årets Roskildefestival. Jag var inte jättepeppad att se dem, då jag och M gick mot Orangea scenen medan mörkret sänkte sig över oss.
Två timmar senare stod jag där igen, med gåshuden under kläderna, och lungorna imploderade.
Inatt lyssnar jag på Radiohead och videon till Street Spirit (fade out) är fortfarande lika vacker som jag minns den från den tiden då MTV fortfarande gick att se på.
lördag, juli 19, 2008
Om glass
Så, med tanke på La Bibliofilles inlägg om Ben & Jerry-glass med tillhörande rangordning av deras utsökta sorter vill jag slå ett slag för Bosses Glassbar i Linköping. Jag vill dock understryka att i brist på Bosses Glassbar-glass är Ben & Jerry ett värdigt substitut. God glass är trots allt svårt att finna i den Kungliga Hufvudstaden.
Som namnet antyder drivs glassbaren av en munter man vid namn Bosse. Dock skopas alltsomoftast glassen upp av fagra ungmör med (i somliga fall) ett uns för mycket smink nuförtiden...
Han har haft glassbaren sedan jag var liten, kön ringlar lång varje vår (i april) han slår upp portarna och bjuder oss glasshungriga delikat hemgjord glass. Smaker för alla finns här; saffran, cookies 'n' cream, choklad, marängsuisse (eller marängsvisch som undertecknad sade då hon var mindre), polkagris, tiramisu, mint, jordgubb o s v. Givetvis finns här också mjukglass i olika smaker, olika sorters strössel, topping m m.
Varje gång jag är hemma och hälsar på måste jag gå och handla glass här och sedan styra fötterna upp mot solen i Domkyrkoparken.
Det är faktiskt det enda jag ärligt saknar med att bo i Linköping - Bosses Glassbar. Och Domkyrkan, den är mäktigt magnifik. Om jag tänker på den, känner jag den svala doften av sten och träbänkar. Ljuset som silas in genom de vackra fönstren och doften av tända ljus.
Ja, och så Linköpings underbara bibliotek såklart, återuppbyggt och tjusigt värre efter biblioteksbranden 1996.
Ett minne i sig är den natten, då vi stod runtom och såg elden sluka hela biblioteket och alla böckerna, slicka den svarta himlen. Doften av bränt stack i näsorna. Bokblad flög runtomkring och där stod vi en bit ifrån - absolut förfärade.
Bild: Bosses Glassbar på Platensgatan i Linköping, april 2007.
måndag, juni 30, 2008
Jobb, en spelning, ett tjusigt bibliotek och minnen
Ny bok har påbörjats - Ilium av Dan Simmons. Även denna är en present från D (han har förstått att det där med böcker är viktigt, D.). Jag läser i normala fall väldigt lite/nästintill ingen sci/fi, men just denna skulle tilltala mig i egenskap av litteraturnörd fick jag höra. Vem kan väl motstå sci/fi med grund i Homeros Illiaden och det trojanska kriget? Den utspelar sig en framtid där läsandet är utdött och beskrivs som en funktion man kan skaffa sig, inte något man i realiteten vet hur man gör - det är en spännande tankelek ändå. Gudar, robotar med en fixering vid Shakespeares sonetter och Proust-förtjusta dito, jordbor, andra planeter och en från de döda uppväckt litteraturvetare av Afrodite utsänd för att spionera på de andra gudarna samt mörda Atena. Humor ligger också nära till hands i berättandet. Det bådar gott och jag kan inte låta bli att citera en beskrivning av ett bibliotek, som trots sitt obsoleta och mer än tusenåriga innehåll omnämns:
The room must have been more than a hundred feet long and half that high, with a mezzanine running around three walls and sliding ladders on both levels to give access to the higher and more remote volumes. There were alcoves, cubbies, tables with large books opened on them, seating areas here and there, and even shelves of books over the huge bay window on the far wall.
Ge mig ett sådant bibliotek.
Anledningen till att jag inte läst så mycket sci/fi är att omslagen oftast är otroligt trista. Det är ganska viktigt för mig, hur en bok ser ut. Trist omslag = noll intresse för att läsa baksidan. Omslag är för övrigt ett ämne för sig (anteckning till jaget: skriv ett mer seriöst inlägg om omslag).
Värmen kom tillbaka under söndagen, inatt på jobbet är balkongdörren öppen. Tiden går åt till att läsa Ilium, olika intressanta bloggar, en fantastiskt underhållande sågning av Camilla Läckberg (det är nästan så att jag vill läsa några sidor av denna utskällda författare, bara för att), konverserande med vännen T på msn. Lite svagt lyssnas det även på Bonnie 'Prince' Billy, som jag, D och Å såg en utmärkt spelning med i lördags. När alla andra tycktes vara på Zinkens IP och se Thåström och kent, stod jag på magnifikt vackra Berns och lyssnade med D's armar om mig, mina ögon slutna. Thåström har jag sett förr, senast på Roskildefestivalen 2006 - ett smärtsamt minne nu, Fanfanfan har nog aldrig passat mitt liv bättre, än då och med just det konsertsällskapet. Jag minns ordlösa blickar i mörkret, mycken dryckenskap och desperation. När det gäller kent minns jag en spelning i Norrköping 1996, jag och L lurade oss in gratis - "vi är från en tidning i Linköping, vi skall intervjua bandet" - detta var delvis sant, L jobbade lite med ett fanzine som hette Kevin och hon skulle recensera spelningen. Till vår hjälp hade vi på ett café (Våffelstugan? Det hette något med våfflor i alla fall) fått tag i en punkare och tillika vän vid namn Lappen, som vi hängt på en kamera (som vi lyckats låna av en tredje part, någonstans i Norrköping). Han blev således vår fotograf. Det lyckades och vår osannolika trio tog oss in. Extranummer: En helt ny karriär och Jocke Berg viftandes med mikrofonen och tillhörande sladd.
Alltid vid "läggdags" (kring ett-halv två) dyker ett sms från D upp, jag läser och känner mig in i själen glad över vackra ord och all kärlek som nu finns här, långt bort från hur livet såg ut förrut. Imorgon skall jag säga upp min lägenhet, i skiftet augusti/september flyttar vi närmare stan. Jag är lycklig så här.
The room must have been more than a hundred feet long and half that high, with a mezzanine running around three walls and sliding ladders on both levels to give access to the higher and more remote volumes. There were alcoves, cubbies, tables with large books opened on them, seating areas here and there, and even shelves of books over the huge bay window on the far wall.
Ge mig ett sådant bibliotek.
Anledningen till att jag inte läst så mycket sci/fi är att omslagen oftast är otroligt trista. Det är ganska viktigt för mig, hur en bok ser ut. Trist omslag = noll intresse för att läsa baksidan. Omslag är för övrigt ett ämne för sig (anteckning till jaget: skriv ett mer seriöst inlägg om omslag).
Värmen kom tillbaka under söndagen, inatt på jobbet är balkongdörren öppen. Tiden går åt till att läsa Ilium, olika intressanta bloggar, en fantastiskt underhållande sågning av Camilla Läckberg (det är nästan så att jag vill läsa några sidor av denna utskällda författare, bara för att), konverserande med vännen T på msn. Lite svagt lyssnas det även på Bonnie 'Prince' Billy, som jag, D och Å såg en utmärkt spelning med i lördags. När alla andra tycktes vara på Zinkens IP och se Thåström och kent, stod jag på magnifikt vackra Berns och lyssnade med D's armar om mig, mina ögon slutna. Thåström har jag sett förr, senast på Roskildefestivalen 2006 - ett smärtsamt minne nu, Fanfanfan har nog aldrig passat mitt liv bättre, än då och med just det konsertsällskapet. Jag minns ordlösa blickar i mörkret, mycken dryckenskap och desperation. När det gäller kent minns jag en spelning i Norrköping 1996, jag och L lurade oss in gratis - "vi är från en tidning i Linköping, vi skall intervjua bandet" - detta var delvis sant, L jobbade lite med ett fanzine som hette Kevin och hon skulle recensera spelningen. Till vår hjälp hade vi på ett café (Våffelstugan? Det hette något med våfflor i alla fall) fått tag i en punkare och tillika vän vid namn Lappen, som vi hängt på en kamera (som vi lyckats låna av en tredje part, någonstans i Norrköping). Han blev således vår fotograf. Det lyckades och vår osannolika trio tog oss in. Extranummer: En helt ny karriär och Jocke Berg viftandes med mikrofonen och tillhörande sladd.
Alltid vid "läggdags" (kring ett-halv två) dyker ett sms från D upp, jag läser och känner mig in i själen glad över vackra ord och all kärlek som nu finns här, långt bort från hur livet såg ut förrut. Imorgon skall jag säga upp min lägenhet, i skiftet augusti/september flyttar vi närmare stan. Jag är lycklig så här.
måndag, juni 16, 2008
Om slukande
Slukandet har börjat.
Jag har de senaste 20 åren alltid haft med en bok var jag än ska. Ändamålsenliga väskor väljs med omsorg utifrån att de skall rymma en pocketbok, minst. Gärna en skrivbok också.
Det störde min pappa minns jag, att jag alltid hade med en bok med när vi skulle bort på middag, att jag ständigt satt med näsan i en bok hellre än att vara social med släkten. Likaså har det hänt att jag dragit mig undan till bokhyllan på en fest, där jag inte varit bekant med deltagarna. En fest i en stor villa i Gamla Enskede, tillbringade jag nedanför bokhyllan ströläsande Chuck Palahniuks Choke, läppjande blaskig öl. G släntrade runt och snackade med folk såklart, sådär som han alltid gjorde. Jag har aldrig varit mycket för att kallprata med folk som inte intresserar mig så den kvällen var Chuck min bästa vän.
När jag kommer hem till nya bekantskaper granskar jag alltid bokhyllan. Har vederbörande en skivsamling kastas även ett öga på denna. Finns ingen bokhylla, eller (enligt mitt tycke) vettig musik blir en vidare bekantskap svår att utveckla. Det handlar såklart också om vilka böcker vederbörande har hemma i bokhyllan, men här riskerar mina förutfattade meningar att få alldeles för stort utrymme. Jag har svårt att förstå människor som inte läser - kort och gott.
Jag har alltid en bok med mig, jag måste ha något att läsa när jag är på väg. Den här senaste terminen har jag märkt att jag läser kurslitteraturen bäst när jag är på väg någonstans.
Det är skönt att ligga i sängen, bredvid D och läsa, han med sitt, jag med mitt. Det finns någon slags frid i den handlingen. Det är nästan som att bara våga vara tyst med någon, utan att det blir obehagligt.
Så nu slukar jag böcker, jag bär dem alltid med mig. Nu är det Flyktsoda av Marcus Birro. Märkligt hur mycket igenkännande det ändå finns i den här boken. Inte så att jag någonsin trott att jag var alkoholist, men en knepig relation till alkoholen har jag nog alltid haft. Jag är innerligt glad att jag inte längre är ute och festar flera dagar i veckan och vaknar upp med timslånga minnesluckor. Jag är tillfreds med att slippa oroa mig över varför jag inte blir bakfull fastän jag har sugit i mig alkoholen som en svamp. Jag är även tillfreds med att slippa de där dagarna när man legat som ett russin på badrumsgolvet nedanför toalettstolen. Jag vänder tankarna inåt och tänker att jag hade säkert kunnat hamna där jag med, där Lukas i Flyktsoda är. Det är den känslan jag får av boken; vem som helst kan hamna där. Det är ju så det ser ut, det är så man umgås. Man vet att man dricker för mycket, man konstaterar det och fortsätter på samma sätt. Man super och minns inget, hamnar på mingelbilder på internet, vaknar upp hemma hos okända människor, plockar i ordning på kläderna och försöker ta sig hem. Det är nästan lite status att ha en taskig relation till drickandet. Det är gravt romantiserat, så länge du har någon form av kontroll. Bara du har bildbevis på kontrollen. Bara du kan ta en vit månad.
Jag undrar hur många av mina vänner och bekanta som kommer att gå på antabus om några år? Jag vet att vi reflekterat över det - jag och vännerna - att vi dricker för mycket.
Birros bok kopplar ett rejält grepp, han skriver med en sådan närvaro. Jag tycker om det. Likaså är det med hans Svarta Vykort som jag läste för några månader sedan. Sedan dess har jag följt hans blogg. Det är en väldig flod av uppriktighet som möter mig både där och i hans böcker. En uppriktigthet som jag djupt respekterar.
Jag har de senaste 20 åren alltid haft med en bok var jag än ska. Ändamålsenliga väskor väljs med omsorg utifrån att de skall rymma en pocketbok, minst. Gärna en skrivbok också.
Det störde min pappa minns jag, att jag alltid hade med en bok med när vi skulle bort på middag, att jag ständigt satt med näsan i en bok hellre än att vara social med släkten. Likaså har det hänt att jag dragit mig undan till bokhyllan på en fest, där jag inte varit bekant med deltagarna. En fest i en stor villa i Gamla Enskede, tillbringade jag nedanför bokhyllan ströläsande Chuck Palahniuks Choke, läppjande blaskig öl. G släntrade runt och snackade med folk såklart, sådär som han alltid gjorde. Jag har aldrig varit mycket för att kallprata med folk som inte intresserar mig så den kvällen var Chuck min bästa vän.
När jag kommer hem till nya bekantskaper granskar jag alltid bokhyllan. Har vederbörande en skivsamling kastas även ett öga på denna. Finns ingen bokhylla, eller (enligt mitt tycke) vettig musik blir en vidare bekantskap svår att utveckla. Det handlar såklart också om vilka böcker vederbörande har hemma i bokhyllan, men här riskerar mina förutfattade meningar att få alldeles för stort utrymme. Jag har svårt att förstå människor som inte läser - kort och gott.
Jag har alltid en bok med mig, jag måste ha något att läsa när jag är på väg. Den här senaste terminen har jag märkt att jag läser kurslitteraturen bäst när jag är på väg någonstans.
Det är skönt att ligga i sängen, bredvid D och läsa, han med sitt, jag med mitt. Det finns någon slags frid i den handlingen. Det är nästan som att bara våga vara tyst med någon, utan att det blir obehagligt.
Så nu slukar jag böcker, jag bär dem alltid med mig. Nu är det Flyktsoda av Marcus Birro. Märkligt hur mycket igenkännande det ändå finns i den här boken. Inte så att jag någonsin trott att jag var alkoholist, men en knepig relation till alkoholen har jag nog alltid haft. Jag är innerligt glad att jag inte längre är ute och festar flera dagar i veckan och vaknar upp med timslånga minnesluckor. Jag är tillfreds med att slippa oroa mig över varför jag inte blir bakfull fastän jag har sugit i mig alkoholen som en svamp. Jag är även tillfreds med att slippa de där dagarna när man legat som ett russin på badrumsgolvet nedanför toalettstolen. Jag vänder tankarna inåt och tänker att jag hade säkert kunnat hamna där jag med, där Lukas i Flyktsoda är. Det är den känslan jag får av boken; vem som helst kan hamna där. Det är ju så det ser ut, det är så man umgås. Man vet att man dricker för mycket, man konstaterar det och fortsätter på samma sätt. Man super och minns inget, hamnar på mingelbilder på internet, vaknar upp hemma hos okända människor, plockar i ordning på kläderna och försöker ta sig hem. Det är nästan lite status att ha en taskig relation till drickandet. Det är gravt romantiserat, så länge du har någon form av kontroll. Bara du har bildbevis på kontrollen. Bara du kan ta en vit månad.
Jag undrar hur många av mina vänner och bekanta som kommer att gå på antabus om några år? Jag vet att vi reflekterat över det - jag och vännerna - att vi dricker för mycket.
Birros bok kopplar ett rejält grepp, han skriver med en sådan närvaro. Jag tycker om det. Likaså är det med hans Svarta Vykort som jag läste för några månader sedan. Sedan dess har jag följt hans blogg. Det är en väldig flod av uppriktighet som möter mig både där och i hans böcker. En uppriktigthet som jag djupt respekterar.
söndag, juni 01, 2008
Ode till spoken word
Det började nog med Patti Smith och inledningen till Rock n roll Nigger. Den där live-upptagningen som är med i Natural Born Killers, när hon mässar fram någon slags poesi i början och man hör publiken i bakgrunden. Det kanske inte ens är någon liveupptagning tänker jag nu, jag kan inte Patti Smith och hennes musik så himla bra.
Detta var länge sedan i allafall och mina tankar om spoken word har nog fram tills nu varit att det är något tråkigt. Det är något som alltid är något slags segdraget ordbajs. Visst, människor kan ställa sig på en scen och tala - och tala väl - men det har aldrig existerat att jag sett det som poesi. Jag har varit på spoken word-festival på Berns för en massa år sedan. Visst det var kul att lyssna på Malcolm MacLaren då, när han talade om skapandet av Sex Pistols och The Filth and the Fury och allt det där, det var även underhållande att lyssna på Thorsten Flinck på samma festival. Vid samma period var jag på Hultsfred och lyssnade där till Jello Biafra, det var samtidigt som Göteborgskravallerna kommer jag ihåg och han talade vitt och brett om hur stolt han var över den svenska ungdomens kamp mot systemet. Jag och T satt i gröngräset i den stekande solen och var mest lättade över att vi inte fullföljt våra planer att åka till Göteborg. Det var ju inte så att vi inte kunde räkna ut att det skulle bli bråk.
Alla dessa ovanstående förmedlade ord var inget beständigt hos mig. De fastnade inte inne i sinnet. Detta var inga tal som jag skulle kunna gå tillbaka och lyssna om igen på. Det var mer som föredrag, inte som den poesi och den ordkonst som jag nu relaterar till begreppet spoken word. Om man nu ens skall sätta en etikett på det. Genrer är generellt svåra att avgränsa, enligt mig. Alltid finns det någon eller några som inte håller med och så blir det diskussion.
Det är inte förrän nu jag har insett hur otroligt vackert och gripande det kan vara att höra poesi, att höra uppläsningar. Det kräver att man lyssnar noga, att man orkar ha tålamodet att verkligen lyssna. Nu har det eskalerat och jag har somliga låtar/dikter som jag nog aldrig kan höra nog av. Det är solklar ordkonst, om än med visst musikaliskt ackompanjemang.
Ani DiFrancos Grand Canyon, om de kvinnor (och män) som kämpat för att vi (kvinnor) skall kunna ha de rättigheter vi har och Godspeed You! Black Emperors The Dead Flag Blues, en becksvart apokalyptisk framtidsvision och underliggande kritik mot kapitalismen. Eller Built then burnt (Hurrah! Hurrah!) av A Silver Mt. Zion, så lent mot ett utmattat inre, så hoppfullt och glädjefyllt på något bitterljuvt vis som får mig att le med ett knipande hjärta i bröstkorgen.
Det finns ingen mening för mig att återge orden i tryck, utan att höra dem mister de sin kraft. Orden hade aldrig kunnat påverka och röra upp sådana känslor, som när jag hör dem uttalade. Det är där poesin och slagkraften skapas. Det är där mina öron lyssnar inåt och bröstkorgen nästan sprängs.
Detta var länge sedan i allafall och mina tankar om spoken word har nog fram tills nu varit att det är något tråkigt. Det är något som alltid är något slags segdraget ordbajs. Visst, människor kan ställa sig på en scen och tala - och tala väl - men det har aldrig existerat att jag sett det som poesi. Jag har varit på spoken word-festival på Berns för en massa år sedan. Visst det var kul att lyssna på Malcolm MacLaren då, när han talade om skapandet av Sex Pistols och The Filth and the Fury och allt det där, det var även underhållande att lyssna på Thorsten Flinck på samma festival. Vid samma period var jag på Hultsfred och lyssnade där till Jello Biafra, det var samtidigt som Göteborgskravallerna kommer jag ihåg och han talade vitt och brett om hur stolt han var över den svenska ungdomens kamp mot systemet. Jag och T satt i gröngräset i den stekande solen och var mest lättade över att vi inte fullföljt våra planer att åka till Göteborg. Det var ju inte så att vi inte kunde räkna ut att det skulle bli bråk.
Alla dessa ovanstående förmedlade ord var inget beständigt hos mig. De fastnade inte inne i sinnet. Detta var inga tal som jag skulle kunna gå tillbaka och lyssna om igen på. Det var mer som föredrag, inte som den poesi och den ordkonst som jag nu relaterar till begreppet spoken word. Om man nu ens skall sätta en etikett på det. Genrer är generellt svåra att avgränsa, enligt mig. Alltid finns det någon eller några som inte håller med och så blir det diskussion.
Det är inte förrän nu jag har insett hur otroligt vackert och gripande det kan vara att höra poesi, att höra uppläsningar. Det kräver att man lyssnar noga, att man orkar ha tålamodet att verkligen lyssna. Nu har det eskalerat och jag har somliga låtar/dikter som jag nog aldrig kan höra nog av. Det är solklar ordkonst, om än med visst musikaliskt ackompanjemang.
Ani DiFrancos Grand Canyon, om de kvinnor (och män) som kämpat för att vi (kvinnor) skall kunna ha de rättigheter vi har och Godspeed You! Black Emperors The Dead Flag Blues, en becksvart apokalyptisk framtidsvision och underliggande kritik mot kapitalismen. Eller Built then burnt (Hurrah! Hurrah!) av A Silver Mt. Zion, så lent mot ett utmattat inre, så hoppfullt och glädjefyllt på något bitterljuvt vis som får mig att le med ett knipande hjärta i bröstkorgen.
Det finns ingen mening för mig att återge orden i tryck, utan att höra dem mister de sin kraft. Orden hade aldrig kunnat påverka och röra upp sådana känslor, som när jag hör dem uttalade. Det är där poesin och slagkraften skapas. Det är där mina öron lyssnar inåt och bröstkorgen nästan sprängs.
söndag, april 13, 2008
Om att hitta en öppning
I wonder if any of them can tell from just looking at me that all I am is the sum total of my pain, a raw woundedness so extreme that it might be terminal. It might be terminal velocity, the speed of the sound of a girl falling down to a place from where she can't be retrieved. What if I am stuck down here for good?
Ur Prozac Nation av Elizabeth Wurtzel
Jag kommer inte ihåg hur jag kom i kontakt med boken. Jag minns inte hur jag hörde talas om den, hur det kom sig att jag läste den. Jag minns att det var 1997 eller 1998. Jag läser den och läser den, läser om, läser mer, läser noga. Den fastnar, orden skulle kunna vara mina - då. Boken blir viktig i det, i att få mig att inte känna mig ensam med all den där sorgen och svärtan som jag gick och bar på. Den som jag faktiskt inte delade med någon människa.
Wurtzels biografi och några utvalda böcker till, följde med flyttlasset upp till Stockholm 2-3 år senare.
Det är tjatiga ord från mig - om depressioner, gammal panikångest och Fontex. Inget jag vidare önskar dela här med någon, just nu. Det är färdigältat, jag stannar vid att jag mår bra mycket bättre nu - men det tog 10 år. Det var värt att gå igenom de 10 åren och inse det.
Jag ville mest bara uppmärksamma en bok som betydde mycket för mig en gång i tiden. Då var det någon att identifiera sig med, någon som upplevde samma saker som jag själv. För några år sedan kom filmatiseringen av boken. Jag gick och såg den på Stockholms Filmfestival med syster, vän och dåvarande pojkvän. Jag vet inte om jag blev besviken eller inte, men många av poängerna i slutet av boken missades i filmen. Kvar blev bara en film där protagonisten blir ännu en i raden av snygga, deprimerade, självdestruktiva och lite snyggt galna brudar á la Girl, Interrupted. På det sättet är det mycket tröttsamt.
Kanske skall jag läsa om den i sommar ändå? Den och Utan Nåd, Volt och alla de där böckerna jag läste och som verkligen lämnade spår? Jag kommer säkerligen bli besviken då jag läser dem med nya och mer litterärt skolade ögon.
Ur Prozac Nation av Elizabeth Wurtzel
Jag kommer inte ihåg hur jag kom i kontakt med boken. Jag minns inte hur jag hörde talas om den, hur det kom sig att jag läste den. Jag minns att det var 1997 eller 1998. Jag läser den och läser den, läser om, läser mer, läser noga. Den fastnar, orden skulle kunna vara mina - då. Boken blir viktig i det, i att få mig att inte känna mig ensam med all den där sorgen och svärtan som jag gick och bar på. Den som jag faktiskt inte delade med någon människa.
Wurtzels biografi och några utvalda böcker till, följde med flyttlasset upp till Stockholm 2-3 år senare.
Det är tjatiga ord från mig - om depressioner, gammal panikångest och Fontex. Inget jag vidare önskar dela här med någon, just nu. Det är färdigältat, jag stannar vid att jag mår bra mycket bättre nu - men det tog 10 år. Det var värt att gå igenom de 10 åren och inse det.
Jag ville mest bara uppmärksamma en bok som betydde mycket för mig en gång i tiden. Då var det någon att identifiera sig med, någon som upplevde samma saker som jag själv. För några år sedan kom filmatiseringen av boken. Jag gick och såg den på Stockholms Filmfestival med syster, vän och dåvarande pojkvän. Jag vet inte om jag blev besviken eller inte, men många av poängerna i slutet av boken missades i filmen. Kvar blev bara en film där protagonisten blir ännu en i raden av snygga, deprimerade, självdestruktiva och lite snyggt galna brudar á la Girl, Interrupted. På det sättet är det mycket tröttsamt.
Kanske skall jag läsa om den i sommar ändå? Den och Utan Nåd, Volt och alla de där böckerna jag läste och som verkligen lämnade spår? Jag kommer säkerligen bli besviken då jag läser dem med nya och mer litterärt skolade ögon.
måndag, april 07, 2008
Hemvändande
Sista slutspurten med hemtentan den här veckan. Den skall vara inlämnad på fredag.
Jag har sovit halva dagen. Finner ingen koncentration någonstans. Det knyter ihop sig i kroppen och jag sover. Hjärnan stänger av och så får jag ångest över att jag inget gör. Och så somnar jag.
I helgen var vi hemma i Linköping på besök. Farmor fyllde 80 år.
Helgen var helt frikopplad från vardagen. Jag har insett hur mycket min familj betyder. Hur bra de är. Farmor, pappa.. människor jag alltid trott aldrig skulle förstå något. Men de förstår mer än vad jag tror och plötsligt känner jag mig som en tonåring igen.
Någon gång skall de få veta det. Hur mycket jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. Hur skönt det är att komma hem till deras hus, all kärlek som finns där.
Promenad med D's hand i min i skogen bort till "blå lagunen", att höra fåglarna i träden och tystnaden runtom dem. Fylla ut lungorna med frisk luft av barrdoft, hästskit, löv... land. Den mjuka marken under gympaskorna i motionsspåret som snirklar sig genom skogen.
Det är skönt att åka hem till Linköping, men det är lika skönt att fara därifrån. På något sätt får jag lite krypningar i kroppen av att gå på stan och känna igen folk, se dem som är kvar - gamla klasskompisar, folk som sitter och hänger på Yngve's. Gamla ragg man glömt och diverse annat folk och fä. Varför är de kvar funderar jag på och tänker samtidigt att jag kanske inte har genomfört en så stor bedrift med att flytta från den staden?
Men jag tog mig ut. Det är åtta år sedan nu, i sommar.
Tätt följd av T: Flyttar du så flyttar jag.
Jag tror inte jag skulle våga/orka en sådan flytt igen. Att kasta sig ut sådär, in i något helt nytt. Jag trivs där jag är nu.
Bild: Från skogen utanför mammas hus, i Åtvidabergstrakten, sommar 2005.
onsdag, april 02, 2008
Kulturkammaren
Fastnade på Marcus Birros blogg häromdagen.
När jag gick i högstadiet, läste jag hans bror Peter Birro (Under bordet och Utan nåd - The Sound of Speed) väldigt mycket. I nuläget kan jag inte riktigt minnas var det var som tilltalade mig så. Det var väl svärtan. Och desperationen. Allt smuts och ångest och spyor, skit. All död och ensamhet låg liksom ett lager över boksidorna. Det var väl något som kändes verkligt, något som jag kunde spegla mig i, även om jag själv inte levde livet hälften så hårt som personerna i Birros böcker. Och Per Hagman. Per Hagman läste jag mycket också. Han var blond och svår, som en bok riven ur hjärtat med soundtrack av the Cure. På något sätt var det väl en föraning. Ett lugn innan stormen. Jag vet inte.
Jag och V läste dem i allafall; Birro, Hagman, Erik Hörstadius (som jag dock inte orkade med, han var verkligen inget bra) och Bret Easton Ellis.
Och The Smiths Never had no one ever. Jag blev introducerad till The Smiths via Peter Birro. Morrissey skulle vara förband åt David Bowie minns jag, 1996? Vi skulle dit bara för att se honom. Inte Bowie.
Det som fångade min uppmärksamhet i bloggen var att Marcus nämner Kulturkammaren. Det lockar tillbaka minnen.
Jag och V aspackade på vadhelst vi fick tag i, och så upp på tåget till Norrköping. Vi måste bort, bort, Linköping är för litet, det är hemma och tråkigt. Folk är döda här. Vi ville ut. Så: Norrköping.
Vi hade inget mål med att åka dit egentligen. V kände snubbar där, som vi hängde med. Oftast drog vi bara hem till någon relativt okänd, drack vin, blev fulla och sjöng Cornelis. Oftast var vi aspackade på pendeltåget dit, träffade folk på stan som vi hängde med. Vi var ju för unga för att komma in på krogen i alla fall. Hur många gånger har jag inte sovit på tågstationen i Norrköping, nära nära V på en bänk, väntande på första tåget hem? Livet var sannerligen en fest och vi fanns där för att sluka det, allt.
Och så Kulturkammaren. Kulturkammaren var lite som Skylten i Linköping, men roligare och mer intressant eftersom det ändå låg i Norrköping och således inte var "hemma". Mitt starkaste minne är när jag och V går dit och Mazarine Street skall spela. Det är innan spelningen och V är fullare än mig, vi hänger inne i lokalen och bandet sitter och dricker öl några bord bort.
V, lyckas givetvis strula med någon i bandet. V lyckades alltid "sorka i logen" som vi skämtsamt sa. Det var med medlemmar ur Millencollin och Broder Daniel.
Den här kvällen var det i alla fall snack om att följa med vidare efter spelningen. Någon av dem, han spelar orgel, frågade mig om jag inte skall hänga med honom och de andra, det kunde väl vara mysigt? Och du är ju så jävla fin. Jag minns att jag åkte hem med tåget och sov på Mosters soffa, eftersom mamma jobbade och sista bussen hem hade redan gått. Full som ett as var jag i alla fall.
Jag var aldrig speciellt framåt sådär, jag satt mest för mig själv i de lägena. Varför skall man knulla någon bara för att den råkar spela i ett band? Jag fattade aldrig det där. Å andra sidan träffade jag knappt killar på den tiden. Det fanns andra saker att tänka på, tydligen.
Men det är minnen. Det är så mycket jag minns tillbaka på nu, när livet dras upp i någon slags stabilitet. Nu kommer det, det där nya livet som inkluderar en annan människa, någon jag vågar tro kommer stanna väldigtväldigt länge. Någon jag håller på att bygga ett liv med, på riktigt.
Det är så mycket jag är rädd för att glömma. På ett sätt känns det som om jag har blivit vuxen väldigt fort de här senaste månaderna. De där dagarna är över och det är nu nostalgin kommer över mig och minnena av det som var konstruerar den jag är nu.
När jag gick i högstadiet, läste jag hans bror Peter Birro (Under bordet och Utan nåd - The Sound of Speed) väldigt mycket. I nuläget kan jag inte riktigt minnas var det var som tilltalade mig så. Det var väl svärtan. Och desperationen. Allt smuts och ångest och spyor, skit. All död och ensamhet låg liksom ett lager över boksidorna. Det var väl något som kändes verkligt, något som jag kunde spegla mig i, även om jag själv inte levde livet hälften så hårt som personerna i Birros böcker. Och Per Hagman. Per Hagman läste jag mycket också. Han var blond och svår, som en bok riven ur hjärtat med soundtrack av the Cure. På något sätt var det väl en föraning. Ett lugn innan stormen. Jag vet inte.
Jag och V läste dem i allafall; Birro, Hagman, Erik Hörstadius (som jag dock inte orkade med, han var verkligen inget bra) och Bret Easton Ellis.
Och The Smiths Never had no one ever. Jag blev introducerad till The Smiths via Peter Birro. Morrissey skulle vara förband åt David Bowie minns jag, 1996? Vi skulle dit bara för att se honom. Inte Bowie.
Det som fångade min uppmärksamhet i bloggen var att Marcus nämner Kulturkammaren. Det lockar tillbaka minnen.
Jag och V aspackade på vadhelst vi fick tag i, och så upp på tåget till Norrköping. Vi måste bort, bort, Linköping är för litet, det är hemma och tråkigt. Folk är döda här. Vi ville ut. Så: Norrköping.
Vi hade inget mål med att åka dit egentligen. V kände snubbar där, som vi hängde med. Oftast drog vi bara hem till någon relativt okänd, drack vin, blev fulla och sjöng Cornelis. Oftast var vi aspackade på pendeltåget dit, träffade folk på stan som vi hängde med. Vi var ju för unga för att komma in på krogen i alla fall. Hur många gånger har jag inte sovit på tågstationen i Norrköping, nära nära V på en bänk, väntande på första tåget hem? Livet var sannerligen en fest och vi fanns där för att sluka det, allt.
Och så Kulturkammaren. Kulturkammaren var lite som Skylten i Linköping, men roligare och mer intressant eftersom det ändå låg i Norrköping och således inte var "hemma". Mitt starkaste minne är när jag och V går dit och Mazarine Street skall spela. Det är innan spelningen och V är fullare än mig, vi hänger inne i lokalen och bandet sitter och dricker öl några bord bort.
V, lyckas givetvis strula med någon i bandet. V lyckades alltid "sorka i logen" som vi skämtsamt sa. Det var med medlemmar ur Millencollin och Broder Daniel.
Den här kvällen var det i alla fall snack om att följa med vidare efter spelningen. Någon av dem, han spelar orgel, frågade mig om jag inte skall hänga med honom och de andra, det kunde väl vara mysigt? Och du är ju så jävla fin. Jag minns att jag åkte hem med tåget och sov på Mosters soffa, eftersom mamma jobbade och sista bussen hem hade redan gått. Full som ett as var jag i alla fall.
Jag var aldrig speciellt framåt sådär, jag satt mest för mig själv i de lägena. Varför skall man knulla någon bara för att den råkar spela i ett band? Jag fattade aldrig det där. Å andra sidan träffade jag knappt killar på den tiden. Det fanns andra saker att tänka på, tydligen.
Men det är minnen. Det är så mycket jag minns tillbaka på nu, när livet dras upp i någon slags stabilitet. Nu kommer det, det där nya livet som inkluderar en annan människa, någon jag vågar tro kommer stanna väldigtväldigt länge. Någon jag håller på att bygga ett liv med, på riktigt.
Det är så mycket jag är rädd för att glömma. På ett sätt känns det som om jag har blivit vuxen väldigt fort de här senaste månaderna. De där dagarna är över och det är nu nostalgin kommer över mig och minnena av det som var konstruerar den jag är nu.
onsdag, mars 19, 2008
K.
Jag är jämngammal med dig nu.
Jag satt och lyssnade på Thåström idag, när jag åkte tunnelbana. Det är svidande bitterljuva rader om svunna tider. Minnen som mera liknar skuggor. Som en elegi över ungdomen, om tider som inte går att få tillbaka.
Jag tänkte på dig och hur du bleknar alltmer i mitt minne. Du är ett grynigt minne. Om jag tänker efter noga kan jag minnas hur din röst låter. Jag kan höra den inne i huvudet, den trängs med pipet i öronen. Jag försöker minnas vad vi talade om. Det är väldigt svårt. Jag kan inte riktigt minnas hur vi talade med varandra eller vad vi talade om.
Jag kan komma ihåg ditt hår. Strävt var det. Och grovt; grova hårstrån. Som tagel vet jag att jag tänkte. Det är som om jag kan sträcka ut handen och ta på det, här på tåget.
Jag kommer ihåg snabbmakaroner och falukorv, i din mammas kök. Jag minns hennes gröna bil och alla posters inne på ditt rum. Jag minns din breda säng och frukost på sängen. Jag minns söndagnätter med Headbanger's Ball och Vanessa Warwick. Vi låg i din säng och kollade på det i smyg på grund av den sena timmen.
Jag tror jag kämpar för att inte glömma. Jag tror jag försöker bevara minnena, så intakt det går. Så jag utkristalliserar enstaka ting; ditt hår, hur teet smakade, badkaret med allt skum och så vi mitt i det, din snirkliga handstil, dina kängor. Hur arg din mamma var när vi skulle på spelning på Skylten fast vi gick ändå. Två likadana i stripigt hår, obligatoriska flanellskjortor, armébyxor och stora kängor. Du drömde om teater och jag drömde mest om att skolan skulle ta slut så jag kunde flytta bort. Till någon annan stad.
Bästa vänner, så bäst att man inte ser var den ena slutar och den andra börjar.
Nu är jag vuxen. Jag är jämngammal med dig för du är ett år äldre än mig. Egentligen är jag väl äldre än dig nu, om man skall vara petig. Pappa och jag var och tittade på stenen för ett par år sedan. Jag hade inte med någon blomma, jag visste inte vad det skulle vara bra för. Vi stod en stund och var tysta, pappa och jag.
Jag mindes begravningen och din mamma som föll mig om halsen, som om det skulle föra henne närmare dig. Även om du och jag var så långt från varandra ändå, redan innan. Din mamma sa att du hade sagt att du sprungit på mig på stan, någon månad innan du gick bort. Du hade varit glad för min skull och glad att du träffat mig så där, hastigt på stan.
Jag minns att begravningen var vidrig och att jag inte kunde gråta tyst. Det ekade i kyrkan och snoret rann. Sara och Sandra som höll i mina armar för kraften tog slut, framme vid kistan.
Och jag mindes att min pappa grät och sa att han i alla fall hade kvar sin dotter i livet.
Jag kan inte minnas att jag någonsin sa att du var värdefull. Jag kan inte komma ihåg att jag förklarade vad du betydde och hur viktig du var för mig. Jag sa aldrig att jag älskade dig, men det gjorde jag ju. Tveklöst och alla dagar.
Det är bitterljuvt att tänka på dig. Det är minnen som får mig att le och känna stor värme, men samtidigt knyter det sig i bröstet, inne i själva hjärtat och jag blir otroligt vemodig.
Det är dig jag tänker på idag, när jag egentligen skall skriva hemtenta.
En dag för vårdandet av våra minnen. Och en tacksamhet som jag aldrig uttryckte.
Jag satt och lyssnade på Thåström idag, när jag åkte tunnelbana. Det är svidande bitterljuva rader om svunna tider. Minnen som mera liknar skuggor. Som en elegi över ungdomen, om tider som inte går att få tillbaka.
Jag tänkte på dig och hur du bleknar alltmer i mitt minne. Du är ett grynigt minne. Om jag tänker efter noga kan jag minnas hur din röst låter. Jag kan höra den inne i huvudet, den trängs med pipet i öronen. Jag försöker minnas vad vi talade om. Det är väldigt svårt. Jag kan inte riktigt minnas hur vi talade med varandra eller vad vi talade om.
Jag kan komma ihåg ditt hår. Strävt var det. Och grovt; grova hårstrån. Som tagel vet jag att jag tänkte. Det är som om jag kan sträcka ut handen och ta på det, här på tåget.
Jag kommer ihåg snabbmakaroner och falukorv, i din mammas kök. Jag minns hennes gröna bil och alla posters inne på ditt rum. Jag minns din breda säng och frukost på sängen. Jag minns söndagnätter med Headbanger's Ball och Vanessa Warwick. Vi låg i din säng och kollade på det i smyg på grund av den sena timmen.
Jag tror jag kämpar för att inte glömma. Jag tror jag försöker bevara minnena, så intakt det går. Så jag utkristalliserar enstaka ting; ditt hår, hur teet smakade, badkaret med allt skum och så vi mitt i det, din snirkliga handstil, dina kängor. Hur arg din mamma var när vi skulle på spelning på Skylten fast vi gick ändå. Två likadana i stripigt hår, obligatoriska flanellskjortor, armébyxor och stora kängor. Du drömde om teater och jag drömde mest om att skolan skulle ta slut så jag kunde flytta bort. Till någon annan stad.
Bästa vänner, så bäst att man inte ser var den ena slutar och den andra börjar.
Nu är jag vuxen. Jag är jämngammal med dig för du är ett år äldre än mig. Egentligen är jag väl äldre än dig nu, om man skall vara petig. Pappa och jag var och tittade på stenen för ett par år sedan. Jag hade inte med någon blomma, jag visste inte vad det skulle vara bra för. Vi stod en stund och var tysta, pappa och jag.
Jag mindes begravningen och din mamma som föll mig om halsen, som om det skulle föra henne närmare dig. Även om du och jag var så långt från varandra ändå, redan innan. Din mamma sa att du hade sagt att du sprungit på mig på stan, någon månad innan du gick bort. Du hade varit glad för min skull och glad att du träffat mig så där, hastigt på stan.
Jag minns att begravningen var vidrig och att jag inte kunde gråta tyst. Det ekade i kyrkan och snoret rann. Sara och Sandra som höll i mina armar för kraften tog slut, framme vid kistan.
Och jag mindes att min pappa grät och sa att han i alla fall hade kvar sin dotter i livet.
Jag kan inte minnas att jag någonsin sa att du var värdefull. Jag kan inte komma ihåg att jag förklarade vad du betydde och hur viktig du var för mig. Jag sa aldrig att jag älskade dig, men det gjorde jag ju. Tveklöst och alla dagar.
Det är bitterljuvt att tänka på dig. Det är minnen som får mig att le och känna stor värme, men samtidigt knyter det sig i bröstet, inne i själva hjärtat och jag blir otroligt vemodig.
Det är dig jag tänker på idag, när jag egentligen skall skriva hemtenta.
En dag för vårdandet av våra minnen. Och en tacksamhet som jag aldrig uttryckte.
onsdag, mars 05, 2008
Att lyssna inåt
Det var så länge sedan jag umgicks med vänner.
Senaste månadernas stress med uppsats, jobb och mitt i alltihop en stormande kärlek och allt vad det innebär har tagit överhanden.
Igår träffade jag dem. D var för trött och åkte hem.
Vi drack öl i T's studio och pratade om allt från etikett vid middagar, föräldrar, till Japan och andra resor. Sedan vidare till Söderkällaren och en öl där, innan jag sa tack och adjö, fick varma kramar av F och T och åkte hem.
Jag hade saknat att vara med dem - vännerna.
Återigen kommer minnen över mig, från en period med J när jag inte var så fri att jag kunde göra vad jag ville, träffa vem jag ville. Hade J varit för trött och velat åka hem, hade jag förmodligen åkt hem med honom för att han inte skulle känna sig sviken och sedan använda mitt handlande emot mig. Jag tänker på hur van jag är med det där livet. Hur livet med D nu, tvingar fram dessa känslor igen. Det tvingar mig att konfronteras med allt det där svåra, som jag mest bara stoppat undan. Det är som om det vore tryggare att D var en idiot, då vet jag vad jag har att göra med. Det är välbekant att kunna piska sig själv in i ledet och kunna begränsa sitt leverne. Att slippa tänka själv för att någon annan säger åt en - implicit - vad man skall göra. Det är ett enkelt liv.
Jag stannar upp i tankarna och inser att det jag tänker och skriver låter helt sjukt. Vill jag inte att min partner skall lyssna på och respektera mig? Jo. Och jag kan inte förklara varför jag tänker så här. Jag vet bara att valfriheten gör mig orolig. Det är som om helvetet skall braka löst när jag minst anar det. När som helst nu, kommer svartsjukan och misstänksamheten visa sig. Snart är allt det sockersöta och trygga slut, alltså stannar jag kvar i ett - för mig - välbekant mönster för att minimera risken. Jag lyssnar så hårt på den andre att jag glömmer bort att lyssna på mig.
Jag vet att D inte skulle vara elak mot mig eller svika mig. Jag vet att han lyssnar på mig och att han inte skulle skada mig. Ändå måste jag intala mig det varje dag. Det gör inte min inre kamp mindre svår. Den inre kampen är så mycket svårare, än att kämpa mot någons svartsjuka eller misstänksamhet. Eller snarare; att kämpa mot det man tror och förväntar sig att någon annan tycker.
Det är mitt ok, att orka och våga lyssna inåt. Det är hårt att resa sig upp och att fortsätta stå. Kanske just för att man i själva uppresandet, inser sin egen svaghet och blottar sig. Men i och med uppresandet blir jag också starkare. Jag håller den tanken nära - jag reser mig upp och fortsätter stå. Jag reser mig upp från det tidigare, det smärtar i knäna.
Starkare än förrut och med frisk och sund kärlek vid min sida.
Senaste månadernas stress med uppsats, jobb och mitt i alltihop en stormande kärlek och allt vad det innebär har tagit överhanden.
Igår träffade jag dem. D var för trött och åkte hem.
Vi drack öl i T's studio och pratade om allt från etikett vid middagar, föräldrar, till Japan och andra resor. Sedan vidare till Söderkällaren och en öl där, innan jag sa tack och adjö, fick varma kramar av F och T och åkte hem.
Jag hade saknat att vara med dem - vännerna.
Återigen kommer minnen över mig, från en period med J när jag inte var så fri att jag kunde göra vad jag ville, träffa vem jag ville. Hade J varit för trött och velat åka hem, hade jag förmodligen åkt hem med honom för att han inte skulle känna sig sviken och sedan använda mitt handlande emot mig. Jag tänker på hur van jag är med det där livet. Hur livet med D nu, tvingar fram dessa känslor igen. Det tvingar mig att konfronteras med allt det där svåra, som jag mest bara stoppat undan. Det är som om det vore tryggare att D var en idiot, då vet jag vad jag har att göra med. Det är välbekant att kunna piska sig själv in i ledet och kunna begränsa sitt leverne. Att slippa tänka själv för att någon annan säger åt en - implicit - vad man skall göra. Det är ett enkelt liv.
Jag stannar upp i tankarna och inser att det jag tänker och skriver låter helt sjukt. Vill jag inte att min partner skall lyssna på och respektera mig? Jo. Och jag kan inte förklara varför jag tänker så här. Jag vet bara att valfriheten gör mig orolig. Det är som om helvetet skall braka löst när jag minst anar det. När som helst nu, kommer svartsjukan och misstänksamheten visa sig. Snart är allt det sockersöta och trygga slut, alltså stannar jag kvar i ett - för mig - välbekant mönster för att minimera risken. Jag lyssnar så hårt på den andre att jag glömmer bort att lyssna på mig.
Jag vet att D inte skulle vara elak mot mig eller svika mig. Jag vet att han lyssnar på mig och att han inte skulle skada mig. Ändå måste jag intala mig det varje dag. Det gör inte min inre kamp mindre svår. Den inre kampen är så mycket svårare, än att kämpa mot någons svartsjuka eller misstänksamhet. Eller snarare; att kämpa mot det man tror och förväntar sig att någon annan tycker.
Det är mitt ok, att orka och våga lyssna inåt. Det är hårt att resa sig upp och att fortsätta stå. Kanske just för att man i själva uppresandet, inser sin egen svaghet och blottar sig. Men i och med uppresandet blir jag också starkare. Jag håller den tanken nära - jag reser mig upp och fortsätter stå. Jag reser mig upp från det tidigare, det smärtar i knäna.
Starkare än förrut och med frisk och sund kärlek vid min sida.
måndag, mars 03, 2008
Kroppen
D's alarm spelar Kyuss på morgonen. Klockan är 7.
Han går upp och duschar. Jag ligger kvar och lyssnar, med slutna ögon. Rinnande av vatten ute i badrummet, duschdraperiet som dras åt sidan. Att lyssna på någon annans göranden är fridfullt. Inatt har jag drömt om mörka hus och zombies. Jag har skjutit zombies till höger och vänster, splittrat deras skallar med hagelbrakare. Klart inspirerad av Resident Evil 4 som spelades igår kväll.
Sedan frukost med te och smörgås och DN. Måndagmorgonen startar långsamt hemma hos oss.
Sedan iväg till tåget. Sportlovet är slut och återigen är snabbtåget överbelamrat av folk. Destination Slussen där köttskredet (läs: skocken med folk) skall ta sig från tåget till tunnelbanan.
D och jag kramas hej då. Han ska norrut och jag söderut.
Förra veckan köpte jag ett simkort. Nu får jag simma så mycket jag vill i ett år.
Så den här morgonen börjar jag med att gå till Eriksdalsbadet och simma.
Jag börjar få problem med stressen, att hålla den på avstånd. Det är inte så mycket skolan som det faktum att Uppsala Universitet kommer närmare och att jag skall hinna finnas till för alla kära vänner. Då är det är skönt att starta dagen med att simma, basta och ta det lugnt. Glida fram och tillbaka i blått vatten, på mage och på rygg och att ge kroppen lite vad den tål. Jag hör tillvaron genom vattnet, min kropp som pressar undan vattenmassorna i bassängen.
Jag lärde mig simma ganska sent. Det var när vi var på semester i Jugoslavien och jag var 8 år eller så. Jag lärde mig simma i Adriatiska havets salta vatten, bland sjöborrar och sjögurkor. Vi bilade ner dit, med några grannar vars barn jag lekte mycket med. Vi bodde hos släktingar till mamman i grannfamiljen. Det var nog det bästa sommarlovet jag kan minnas.
Efter simningen är jag trött. Jag ligger i bastun längelänge och tänker på i stort sett ingenting. Sinnet är helt blankt denna måndagmorgon. Jag skall unna mig denna blankhet så ofta jag kan. Totalt nollställande av sinnet, för att orka med resten av veckan.
Bild: "Deep South" - Sally Mann.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)