Den första Bokkedjan

Häromdagen ramlade jag på en Bokkedja.
Utgångspunkten skall denna gång vara en favoritbok, därefter skall det associeras fritt i tre valfria riktningar.
Favoritböcker är svårt att välja ut, men jag kommer givetvis att tänka på Doktor Glas. Tankarna vandrar mellan kärlek, död, isolation, vilja och räddning. Och så mineralvatten och mineralvattensbaren vid Kungsträdgården, där Doktor Glas ger pastor Gregorius det dödliga pillret den 22 augusti i början av 1900-talet.

Det sitter en skylt där i Kungsträdgården, en av dessa skyltar med titeln Det Litterära Stockholm, vilket får mig att tänka på en bok som innehåller en förteckning över Stockholms samtliga litterära skyltar och var dessa sitter.
Jag och en vän har nämligen en plan som går ut på att vi skall ta en tur en dag framöver - kanske en dag när vintermörkret lättat och solen skiner - och ta oss runt till alla de litterära skyltarna runtom i staden, som de litterära vapendragare vi faktiskt är. Kanske blir turen till fots, kanske på cykel men en sak är säker: det lär bli några kilometer att avverka.

En annan författare som också har en av de litterära skyltarna är Barbro Lindgren, vars böcker om Rosa ligger mig mycket varmt om hjärtat. De handlar om bullterriern Rosa som bor med sin tant (läs: Barbro Lindgren). Hon har skrivit både "vanliga" böcker och illustrerade barnböcker om den envisa hunden som äter flugor och måste mutas ut på promenad, släpandes i kopplet en bit bakom tanten (detta är underbart illustrerat av suveräna Eva Eriksson i Lilla lokomotivet Rosa). Under mina år inom barnomsorgen lärde jag mig att passionerat uppskatta barnlitteraturen och då främst bilderböckerna. Stunderna av inlevelsefull högläsning före och/eller efter lunchen var de bästa. Ihopkrupen i en soffa med en klase ungar, läsandes om Lillasyster Kanin, böckerna om Max, böckerna om Pettson, Mamma Mu och Kråkan etc. Att noggrannt studera alla illustrationerna.

Eva Eriksson har även illustrerat en mängd andra superba barnböcker såsom Älskade lilla gris (i samarbete med Ulf Nilsson), som är en av de böcker jag har kvar från när jag var liten. Jag tror jag fick den av farmor, jag vill i alla fall minnas att jag läste den hos farmor, eller ja, farmor läste den nog för mig.
I boken tar en pojke och en flicka och deras pappa hand om en liten liten, av bonden dödsdömd, griskulting. De tar med den älskade lilla grisen hem till sin lägenhet i stan och ser till att den överlever. De döper honom till Pellen. Pellen får en egen pyjamas, sover i pappans säng, han badar i badkaret och tittar på "barnprogram i tv 2". En dag börjar Pellen bli alldeles för stor, han vill inte längre vara instängd, han blir deprimerad och börjar spendera alldeles för mycket tid i badkaret och familjen måste på något sätt göra sig av med honom.
Det är en varm och underbar berättelse om kärlek och frihet, som jag burit med mig sedan jag var liten.

Om barnlitteratur och min Hemliga Bokvän

Natt på arbetet, återigen.
Vilsenheten finns kvar i systemet och jag läser Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry återigen. Jag har inget minne av att jag läste den som barn, men jag minns att den sattes upp som barnteater i en fotsvettsstinkande gympasal.
Jag var kanske kring 8 år och vet att jag mest tyckte berättelsen var märklig. Jag minns skådespelarens blonda, lockiga hår och rosen i glaskupan. Jag minns att planeterna var väldigt små. Jag förstod inte alls.
Jag tycker mycket om barnlitteratur. Det är häftigt att läsa om, när man har blivit vuxen. Det är häftigt att lägga märke till nya saker, nya tolkningar i och med att man själv har växt upp.
Nu läser jag igen, rörs och tar till mig:

"'Goodbye,' said the fox. 'And now here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye.'"

Min hittills starkaste vuxna läsupplevelse av barndomsläst barnbokslitteratur är Barbro Lindgrens Jättehemligt. Jag minns när jag läste den då jag var liten, runt 10 år gammal. Det är hennes egen dagbok från när hon var liten. Dagboken tar upp stora händelser; döden, bästisar och icke-bästisar, andra klasskamrater, depressioner, att inte vilja leva.
18 år senare läste jag den igen i samband med en kurs i barn och- ungdomslitteratur. Boken är fortfarande väldigt bra, men nu har den fått andra dimensioner. Vuxenläsningen av boken gör mig väldigt ledsen.

Jag har förresten bestämt vilken bok den Hemlige Bokvännen skall få. Det är ett stycke mycket god litteratur må jag säga. Undrar vad jag skall bestämma för bra prassel? Men nog känns det verkligen svårt att bestämma utifrån vederbörandes svar, vår smak för god litteratur är ganska olika. Tänk om h*n tycker det är helt värdelöst?
Jag drabbas plötsligt av en smula panik; tänk om jag får böcker som jag verkligen inte tycker om? Fast å andra sidan, vad gör det? Fördomar är väl till för att sprängas, liksom gränser är till för att överträdas. Jag tycker överraskningsmomentet är mer spännande än själva överraskningen.