Att göra det man inte skall

När jag är stressad över något har jag en tendens att göra helt andra saker än det jag skall.
Som till exempel inreda nya arbetsrummet med sambon, rensa ur bokhyllan eftersom syster skall komma och hämta den senare ikväll, planera för och drömma om en läsecirkel med N, läsa andra böcker än de som är relevanta för källan till min stress: hemtentan.

Ibland kapitulerar jag bara och går och lägger mig. C-uppsatsen i vintras var anledning mycket sömn. Jag sov mig igenom hela uppsatsen känns det som, är det så det är att vara narkoleptisk? Som River Phoenix' karaktär i My own Private Idaho. Man bara somnar när något stressande händer, kopplar bort - tack och adjö, rullgardinen ned.
Men, jag klarade den - uppsatsen.
Det hjälper att tänka på något annat en stund. Oftast klarnar det då. Ju närmre jag kommer deadline, desto mer skärps koncentrationen.

Till litteraturen jag inte skall läsa hör idag Dikter 1972-2003 av Kristina Lugn. Jag fastnar hos henne ibland. Det är sorgligt att läsa henne, hon illustrerar otrolig ensamhet, kärlek och uppsluppen humor... det är känslor jag inte kan riktigt sätta ord på, men de fastnar i hjärtat och täpper till i strupen. Jag blir oftast väldigt berörd. Och jag gillar hur hon laddar orden med ny mening. Effekten av kollisionen mellan gamla ord och ny mening.


Jag vill inte lämna denna världen.
Jag vill inte att denna världen ska lämna mig.
Vi lever i en demokrati.
Jag röstar för att de levande i denna världen
ska vägra lämna mig i från sig.
Om detta förslag avslås yrkar jag härmed
att förhandlingar omedelbart inleds
med ambassaden i Dödsriket.
Jag vill avtjäna straffet
i mitt fosterland.

Ur Hej då, ha det så bra! (2003)

Att minnas

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.

Kristina Lugn

Inatt sitter jag på jobbet och minns.
Jag läser gamla dagboksinlägg; de efterlämnar stora hål av syrebrist. Jag kommer till punkten av stycket och det känns som om det är långt kvar tills vattenytan, då jag kan fylla lungorna med luft igen.
Nära är jag - att radera - men jag hejdar mig innan snabba fingrar är snabbare än tanken. Det är så lite ändå, som är skrivet om den där perioden. Det är så lite som jag trots allt fick fram. Den tiden är som ett stort Ingenting.
Inläggen är därför viktiga och får vara kvar, trots det modfällda som genomsyrar dem.

Natten lurar fram många tankar och minnen. Internet är en ypperlig plats för att trigga detta.
Inga uniformer i världen - kurslitteraturen på modekursen denna vecka - kan locka mig bort från minnesarbetet.
En gammal internetbekant skrev igår att hon hade saknat att läsa mina ord. Hon insåg när hon läste bloggen, förklarade hon.
Jag tänker att jag saknat att skriva. Jag saknar att skriva. Skrivandet tog bara slut då, för två år sedan. All min lust att skriva utplånades i och med den relationen jag var i. Allt jag skrev vändes emot mig. Alla andningshål täpptes till.
En del av mig är ännu rädd att skriva, att uttrycka. Jag är ännu rädd för att mina ordkonstellationer skall tolkas felaktigt.
Jag har svårt att uttrycka saker, det är svårt att ordbehärska, men å andra sidan - måste jag uttrycka allt?

... Men minnen finns senare också; och desto ljusare sådana. Nu längtar jag efter sommaren. Jag längtar tillbaka till mitt svarta hår. Jag längtar efter tid med vänner, mer fri tid. Tid att ligga i hängmattan på balkongen med en bok, tid att ligga på bryggan och dricka Ramlösa. Jag längtar efter tid som man inte bryr sig om förvinner.
Jag längtar efter en bänk i Fatbursparken med Å och Ben & Jerry-glass eller en vegoburgare i Björns trädgård med T.
Sommar med D känner jag ännu inte till innebörden av. Det återstår att se.
Hittills har jag bara sett hösten och vintermörker med honom, men desto mer av ljuset och drömmarna i våra händer och ögon.