Om Dotterbolaget Antologin

I Dotterbolaget Antologin medverkar 32 serietecknare som tillsammans bildat ett seriekollektiv/förlag. Istället för att köra på den individualistiska linjen och konkurrera med varandra, beslutade man sig att göra något tillsammans.

För min del okända seritecknare (exemplevis Maja Lüning, Liv Strömquist, Stina Hjelm, Susanne Johansson, Lina Neidestam) samsas här tillsammans med namn jag är bekant med sedan tidigare (bland andra Sara Granér, Sara Hansson, Nina Lahtinen, Nanna Johansson).
Det är en rolig, ironisk, satirisk, allvarlig men framförallt tänkvärd antologi med övervägande feministisk och genusproblematiserande tematik.

Ibland är det väldigt underhållande historier som berättas, ibland är igenkänningsfaktorn hög, ibland förstår jag inte alls vad serietecknaren vill säga mig. Jag gillar de många olika berättar -och tecknarstilarna, visst spretar det åt alla håll men det är också det jag finner ganska intressant. Då får ju alla komma till tals?
Överlag är det en mycket trivsam bok med mycket attityd som andas förändring och klarsynthet. Jag blir glad över att höra alla dessa röster och se hur motståndet mot diverse normer och maktstrukturer på detta sätt formuleras för det enda sättet att förändra världen är att ta saken i egna händer. Föra fram sina åsikter, göra sig hörd - agera.

Bokstaven K

Bokstaven K, sommaren går mot sitt slut, jag läser om porr, horor och feminister och fascineras. Och svär jag över att jag inte börjat packa inför flytten ännu.
Nya hunden Lolita Maria Carmencita Gomez (läs: Lola) har varit med på utomhusbio igårkväll i Tantolunden. Marie Antoinette visades, regi Sophia Coppola. Det var andra gången jag såg den, jag gillar krocken mellan det gamla och det smått överdrivna modet och den nya musiken.

Utmaningen kändes klurig för den här gången. Jag väljer att koncentrera mig på verk och författare jag vill ha mer av.

Sarah Kane var en engelsk dramatiker vars pjäser jag verkligen skulle vilja se. Som det är nu har jag bara läst hennes Samlade pjäser. Hon räknas som en av 1990 och 2000-talets viktigaste dramatiker. Under sin livstid skrev hon fem pjäser och ett kortfilmsmanus. I boken finns dock endast pjäserna med.
Sarah Kane anses nyskapande med sin dramatik i och med att hon tänjde på gränserna för vad som är teater och vad som är möjligt att spela upp på en scen. Hennes pjäser innehåller mycket sex, blod, död, ångest, övergrepp. Det är tydligen en otroligt känsloladdad upplevelse att se hennes pjäser. Det blir både en inre och yttre upplevelse som tillsammans bildar en effektfull och drabbande helhet, vittnar teaterkritiker om. Fascinationen för teatern som konstform låg i att teatern är ögonblicklig, den har liksom inget minne och skapar därför sådana starka bilder som bränner sig fast i människors sinnen. Sarah Kane menade att det inte finns något som inte kan gestaltas på en teaterscen och hon regisserade ofta sina pjäser på egen hand.
Jag har aldrig sett en pjäs av Sarah Kane, men för lite mer än ett år sedan spelades hennes Fedras kärlek på en teater här i Hufvudstaden. Jag hade dessvärre ingen att gå med, eller ro att gå heller för den delen. Jag vill minnas att jag var inne i ett b-uppsatsarbete.
Det är inte säkert att jag skulle orka med att se en pjäs av henne i alla fall. Efter att ha läst hennes Samlade pjäser tvivlar jag på det. Det är så mycket smärta, så mycket ångest.


Antologin Könskrig (red: Elin Alvemark och Tove Leffler) köpte jag för ungefär ett år sedan. Det är en samling texter om kön, klyschor och sexuell praktik, det handlar om relationer, sex och normer.
Det skall visst vara lite som Fittstim närmare ett decennium efter. Somliga jämför den även med Susan Faludis Ställd, jag vet inte om detta kanske grundas på att många av skribenterna är män? Dock har jag inte hunnit med att läsa den ännu. Det står fortfarande i bokhyllan och väntar.

Stress

Jag var och fikade med P förra veckan.
Vi har inte setts på hur länge sedan som helst. Ett år sedan. Inte så att vi är väldigt nära vänner eller så, men ändock. Jag och vi (somliga av vännerna) kommunicerar på andra sätt. Jag vet att jag har dem på platser långt borta från mig, jag vet att de finns - de vänliga själarna. Jag talar med dem var och varannan dag, fast de sitter väldigt sällan framför mig så att jag kan möta deras blick. Icke desto mindre betydelsefulla är de.
Mycket skratt och samtal om Christer Fuglesang, kroppsvätskor i rymden och arbete blev det i alla fall. Att skratta så man nästan kissar på sig på trottoaren, att kasta huvudet bakåt och skratta så folk tror man är tokig. Vuxna kvinnor, går runt och beter sig sådär -omoget. Ja, glo då.
Och så fick jag en bok; Harens år av Arto Paasilinna. Den verkar bra. Har bara bläddrat lite och läst ca 45 sidor om finnen som reser runt med en hare i fickan. Den känns som en film av Kaurismäki i textform. Lovande.
Av mig fick P Synd - noveller av det moderna genombrottets kvinnor, en novellsamling sammanställd av Birgitta Ney. Det är noveller skrivna av kvinnor (Victoria Benedictsson, Anne Charlotte Leffler m fl) i Sverige i slutet av 1800-talet. Under den tid när bara manliga författare som till exempel Strindberg fick utrymme. Kvinnor kunde ju inte skriva eller vara genier.

Jag är så splittrad just nu att jag kan inte riktigt koncentrera mig. Jag tror jag är stressad ännu. Stressen lägger sig aldrig. De sista två hemtentorna för terminen flåsar mig i nacken. Jag har ingen ork. Jag vill lägga i mig i sängen, dra täcket över huvudet och stanna där. Jag vill vara ynklig, grinig och bitter. Förbannad rentav.
När tar det slut? När varvar man ner och finner stillheten och sinnesfriden?

Bild: ur Fröken Märkvärdig och Karriären av Joanna Rubin Dranger.