Musikens betydelse för flickor av Lavinia Greenlaw

Att på ett lätt sätt sammanfatta innehållet och intrycken från en litterär upplevelse är sannerligen en konst och boken som jag tar mig an idag är inget undantag.

Jag tycker om de korta texterna, de små fragmentariska minnesbilderna i Lavina Greenlaws Musikens betydelse för flickor.
Jag gillar skarpt hur minnena rinner ur den omgivande musiken, på boksidorna. Varenda minnesbild är syresatt med musik. Det är mycket poetiskt och vackert berättade brottstycken och enligt Greenlaw själv inte alls någon självbiografi. Den efterlämnar en bekant känsla av det förgångna - nostalgi.

Jag appellerades främst av igenkänningen i boken, om hur musiken tar sig in i ens liv, hur man slukar den och lever genom den i en viss period av livet (En viss period? frågar jag mig själv och inser att det här är ett livslångt förhållande. Kanske handlar det snarare om att finna en startpunkt för förhållandet?). Människor som inte lyssnar på musik (eller som inte läser böcker, för den delen) förstår jag mig helt enkelt inte på alls. De är som från en annan galax.
Jag minns också blandbanden som jag, i likhet med Greenlaw, spelade in åt brevvänner och skickade över halva Sverige till Värmland och ibland tvärs över vattnet till Sheffield. Det var så här jag lärde känna Joy Division och Skunk Anansie och ett antal andra band. Tack Malin och Leanne, var ni än är. Jag har ännu kvar banden i lådor med gamla brev, men jag äger inte längre någon bandspelare.

Det största vänskapsbeviset var att spela in ett band åt någon. Det var det enda sättet att dela med sig av musiken men även ett sätt att göra reklam för sig själv. Urval, ordning, vilken stil man skrev låtordningen med, hur mycket tekniska detaljer man tog med, huruvida man gjorde omslag också eller enbart gjorde omslag men inte skrev ner låtarna; alla dessa val var lika betydelsebärande som blommorna i en viktoriansk bukett.
Vi spelade också av varandras skivor eftersom de var så dyra. Vad man ägde för musik begränsades av vad man kunde få tag på och vad man hade råd med. (s 182)

Jag minns att gå till biblioteket och låna med sig massor skivor hem, spela av dem och så lämna igen dem igen. Jag minns att läsa Kerrang!! och Slitz, innan numret med en gubbig Ulf Lundell flankerad av lättklädda bakelseliknande kvinnor, på omslaget och med ett tydligt manligt tilltal på tidningsryggen: "Till män som... (infoga här valfri maskulin uppmaning)" - dök upp i brevlådan. Jag sade upp prenumerationen samma dag och sörjde att en riktigt bra musiktidning gått i graven.
Jag minns av affischer tapetserade rum, jag minns hur noga skivsamligen noggrannt inventerades på varje ny fest jag hamnade på, jag minns långa diskussioner och utläggningar med jämnåriga pojkar (eftersom jag sällan träffade andra flickor som lyssnade på musik med samma entusiasm som jag själv). Jag minns att sällan tas på allvar av pojkar och män runtom mig, eftersom jag var tjej och följdaktligen inte (utifrån mitt kön) borde intressera mig så för musik. Jag minns irritationen och frustrationen med detta.

Greenlaw delar med sig av hur det var att växa upp ute på landet och hur litteraturen och främst musiken blev det enda sällskapet i den annars rätt folktomma tillvaron, om kärnvapenhotet under det ännu pågående kalla kriget mellan öst och väst, de första leriga och kaotiska musikfestivalerna.
Genom berättelserna löper musiken, det är om musiken boken handlar om, Greenlaws liv är sekundärt.

"I think there's a heaven where some screams have gone"

Idag är jag omgiven av Tori Amos.
Hon är en djup tröst, ett minne av det förgångna, en rysning över huden och ett bristande hjärta i bröstet. Det är så med mig gällande somlig musik; Hjärtat går sönder i bröstet. Det är som att genomfaras av stark kärlek, inte en helt trevlig känsla. Inte det att kärleken i sig är otrevlig, men att känna så starkt så att det tar andan ur en. Upplevelsen och ens egna sanning blir att man går sönder i bitar och att man är ok med det.

Minnen som pekar tillbaka till en tid för mycket länge sedan. Under the Pink hemma hos någon kille jag var tonårsaktigt förälskad i, på det där lätt orealistiska drömska sättet man älskar då man är yngre. Hans namn har jag glömt, men jag minns vinter och vägval, jag minns studion han hade tillsammans med sin bror och hur jag hellre uppehöll mig där än på lektionerna i skolan. Jag minns vin som dracks tillsammans med vänner som man trodde skulle vara där för evigt.

Jag skruvar upp och valsar runt i lägenheten, Kapten får ursäkta ylandet från högtalarna. Det är en konst att förklara exakt vad som händer, att kunna destillera alla intryck och pressa in dem i ordformler som passar... en härva av förnimmelser, ljud, ord.
Hon är en kraft i orden som förs fram av det vackra pianot, hon är en annan slags poesi än Ani DiFranco men det är samma kraft, som ligger under allt. Hon är uppriktig, rättfram.
Det handlar om att finna sig själv som kvinna, kanske kan det låta banalt och förlegat? Att skapa sig själv utifrån erfarenheter, även om de är vidriga. Att göra upp med män i allmänhet, Gud och fadern. Att vara sin egen, att förverkliga det man tror på. Att finna någon slags urkraft djupt där inne i magens mörker, att inte vrida all den där smärtan mot sig själv utan istället skapa något vackert av den. Och det gör hon, snillrikt på Little Earthquakes, Under The Pink, Boys For Pele... storartade coverversioner av låtar skrivna och framförda av män på Strange Little Girls. Ett sätt att ta tillbaka, att omskapa kvinnogestalterna som figurerar i texten. Amos lånar ut sin röst och sin porträttbild åt var och en av kvinnorna.
Jag avslutar med hennes kommentar om coverversionen av Eminems '97 Bonnie and Clyde (enligt undertecknad den rysligaste och bästa covern, kanske någonsin), där den dräpta kvinnan i bakluckan får en röst som sträcker sig från kylan på andra sidan livet:

When I first heard the song, the scariest thing to me was the realization that people are getting into the music and grooving along to a song about a man who is butchering his wife. So half the world is dancing to this, oblivious, with blood on their sneakers. But when you talk about killing your wife, you don't get to control whom she becomes friends with after she's dead. She had to have a voice.

Morvern Callar

Jag kommer att tänka på Morvern Callar (i boken med samma namn skriven av Alan Warner) som vaknar, för att finna att hennes pojkvän tagit livet av sig. Vi kastas in i handlingen från första sidan: "Han hade skurit halsen av sej med kniven. Han hade nästan huggit av sej handen med köttyxan."
Det är snart jul och Han har lämnat julklappar åt Morvern plus en diskett med sin färdigskrivna roman på. Han har även skrivit ett meddelande, där Han ber Morvern skicka romanen till diverse förläggare och att hon inte skall vara ledsen för Hans skull.
Så medan julgransbelysningen blinkar i den mörka lägenheten och pojkvännen ligger naken i sitt eget blod bredvid granen, öppnar Morvern sina klappar (en läderjacka, nylonstrumpor, en guldfärgad tändare, en Walkman med batterier i och "en alldeles silkig korsettliknande grej"). Morvern rakar benen, tar på sig de nya kläderna, lägger disketten i fickan, sätter en kassett i sin nya Walkman och går på fest. På grund av ett speciellt solo i en låt i lurarna, väljer hon att inte ringa polisen/sjukhuset eller vart det nu är man ringer då ens pojkvän valt att ta livet av sig i deras gemensamma hem.

Så livet fortsätter som vanligt, med musik från C60-blandband genom lurar i öronen, arbetspass på stormarknaden och fester i den trista skotska staden, med Lanna. Musiken som omsluter, ramar in, knuffar framåt.
Så, när liket börjar lukta styckar hon kroppen, gräver ner den och skriver ut och skickar in romanen i sitt eget namn. Morvern sticker till Ibiza och fortsätter leva sitt liv, trots.
En ny start, mitt i det som upphör. En utmärkt överlevnadsförmåga. Andlöst, ändlöst.

Morvern Callar såg jag först på Stockholms filmfestival i regi av Lynne Ramsey. Jag var lyrisk efteråt, öppningsscenen är bland de absolut vackraste jag någonsin sett. Tystnad och blinkande färger, på...av...på, två kroppar på ett golv. En levande och en död. Tystnad. En hand som smeker en rygg, innan man ens vet att ryggen tillhör någon som är död.
Därefter läste jag boken. Jag fastnade för Morverns musik också; Aphex Twin och Boards of Canada. Strobscener från dansgolv, med Morvern vandrande bland människorna med lurar i öronen.
"I'm sticking with you 'cause I'm made out of glue" och Morvern lyssnar på musiken och styckar Hans kropp iklädd solglasögon, i badkaret. Det är groteskt, det är snygg smaklöshet.
När jag åkte till Thailand själv under våren 2003, var hennes musik med mig och hon har stannat i hjärtat sedan dess.

Attack!!

Goran Bregović och hans Wedding and Funeral Band spelar i Konserthuset i Stockholm. Konserthuset, som förvisso är ett vackert blått hus, en imponerande byggnad vid Hötorget. Jag smakar på det.
Jag har aldrig tidigare varit inne där, det har aldrig funnits anledning tidigare. Kungliga Filharmonikerna och Nobelprisutdelningar, hör inte till de tilldragelser jag brukar bevista.
Jag och P smyger uppför trappan, skämtar och skrattar. Jo, det är ju vackert där inne, vi hittar knappt till våra platser.
Konsertsalen är riktigt tråkig dock, skall vi sitta ner och lyssna på den här vansinnesmusiken? Nåväl, vi sätter oss ner. Det är fullsatt i salen.
En kvinna kommer inn på scenen och talar om Kungliga Filharmmoniker, gratistidningar om Konserthuset och Nobelpris.

Så, kommer då bandet; bleckblåsarna. De går in genom dörrarna längst bak i salen, de spelar medan de äntrar scenen. Totalt är de sex stycken på olika bleckblåsinstrument (jag gillar som alltid sousafonen - som jag nu lärt mig att det heter - bäst), två sångerskor en trumslagare och så Goran Bregović på gitarr.

Ja, som väntat gick det ju inte att sitta still. Det förutsedda ryckandet i armar och ben började redan efter fem minuter.
Det är en sådan energi, en sådan glädje att ögonen tåras och bröstet nästan imploderar. Skratt och tjut bubblar ut från strupen, det går nästan att ta på dem när de svävar iväg upp mot taket. Det är meningslöst att sitta ner, de flesta i publiken gör ändå det. Sitter ner och vickar lite avspänt på ena foten i takt med musiken, kanske klappar de lite i händerna.
Jag och P, som sitter på sjätte parkett, studsar i de röda plyschfåtöljerna. Till slut har så många rest sig upp från sina platser att det känns legitimt att göra detsammma, så det gör vi.
Och vi dansar, eller jag vet inte om man kan kalla det dans - hoppar och studsar, klappar och far runt så mycket man kan på sin knappa kvadratmeter.
Så: slut. Bandet lämnar scenen. Det är varmt och svettigt i lokalen.

Encore, encore!
Applåderna haglar, man stampar i golvet och bandet kommer tillbaka. Igen! Galenskap och karnevalisk stämning. Energi! Kalashnikov! Attack!!
När vi går till tunnelbanan är världen märkligt tyst och kontrollerad.
Folk borde dansa mer.
Man borde kunna få ovanstående musik på recept om man känner sig deprimerad och har slut på energi. Energiinjektion som heter duga, tillsätt en god öl och gott med svängrum bara.

På tunnelbanan hem konstaterar jag och P att vi nog är de enda som uppskattar musikanterna som spelar på tunnelbanan och pendeltåget.
Dansa gott folk!

Kravallmusik!!

Jag såg diverse filmer av Emir Kusturica för en massa år sedan; Underground- där tyskarna på 40-talet har ockuperat Jugoslavien, vilket leder till att en man som äger en vapenfabrik flyttar denna och dess arbetare under jord. Ett helt samhälle växer fram i underjorden eftersom deras invånare aldrig blir informerade om att kriget tagit slut.
Svart katt, vit katt är en annan favorit, där en småskojare, Matko, köper ett tåg med bensin för att tjäna en hacka. Dock finner han sig plötsligt stå i stor skuld till gangsterbossen Grga Pitic, som kan tänka sig avskriva skulden genom att tvinga Matkos son in i ett arrangerat giftermål.
Upp i träden fastsurrade och spelande orkestrar, djur, gangsters, guldtänder, Humphrey Bogart och bröllop samt en flock med gäss i var och varannan scen.

Förrutom att ovanstående filmer har helt skruvade intriger, är det ändå musiken som hjälper till att göra dem så bra. Det är kravallmusik av bästa sort. Mycket blåsinstrument och ompa-ompa. Helt förträffligt.
Någon kväll för snart 4 år sedan var jag och en vän på Klubb Zeybek på Kägelbanan. Fanfara Shavale (12-mannaband, sug på den gott folk!) spelade, som bland annat varit med och gjort musiken till Svart katt, vit katt. Det var fantastiskt roligt! Vi dansade (eller ja, hoppade runt lite hur som helst) så svetten rann och eftersom det var januari hade jag långkalsonger på under jeansen - stort misstag. Dessa åkte av inne på toaletten och hängdes därefter helt sonika in i garderoben genom en mäkta förvånad garderobiär.
"Ja, jag skulle vilja hänga in de här", säger undertecknad och räcker fram de blommiga. "Tack så mycket."
Det var dock lika svettigt att skutta runt ändå.

Imorgon blir det inte så mycket skuttande, men jag och P skall till Konserthuset i Stockholm och se på Goran Bregović (som har gjort mycket av musiken till Kusturicas filmer och även till Birros Hammarkullen läste jag) och hans Wedding and Funeral Band. Det lär bli fasligt mycket ös, har jag en känsla av. Jag tror jag kommer att sitta och hoppa på parkettplatsen och hoppas att jag inte irriterar folk runtomkring.

Organiserandet av musik

Inatt på arbetet har jag sällskap av pirater, jag lyssnar på Anna Ternheim och organiserar mitt och D's gemensamma musikbibliotek. De har slagits ihop och skall sorteras. Jag tycker om ordning och reda, Leonard Cohen sorteras på C och inte på L, till exempel.
Så jag roar mig inatt må ni tro.
Timmarna flyger medan jag hinkar kaffe och knaprar kardemummaskorpor med Anna Ternheim på låglåg volym, som en viskning i knät. Alltid med ett styng av svärta. Hennes musik är lindrande och tröstande, som ett plåster av sorgsenhet på det där området i mig som gör så ont just nu.

Om Mogwai - en kärleksförklaring och ett minne

" 'Cause this music can put a human being in a trance like state and deprive them of the sneaking feeling of existing, 'cause music is bigger than words and wider than pictures.
... if someone said that Mogwai are the stars I would not object. If the stars had a sound, it would sound like this."

Jag har alltid haft lätt för att prata med människor. Ja, i alla fall om det funnits någon slags gemensam nämnare, såsom musik eller litteratur.
De första 4 åren sedan jag flyttat till Stockholm, spenderades på ett CityMail-kontor. Ett inte speciellt avancerat arbete; Jag gick upp i ottan, jag sorterade posten, pratade med mina jobbarkompisar (oftast om de två ovanstående ämnena), cyklade ut på min runda, hejade glatt på hundar och människor, cyklade in till kontoret, duschade och gick hem för dagen. Det var ett rätt skönt jobb, om än väldigt tungt ibland. Är arbetet totalt hjärndött och kan utföras av vilken zombie som helst, får man söka det intellektuella någon annanstans. Vem som helst kan sortera och dela ut post, man behöver inte vara speciellt intelligent för att klara av det.

Jag lärde känna Nuno. Han kom från Portugal, men hade en svensk flickvän som han bodde ihop med. Han satt böjd och svor över posten ("...fuck fuck fuck fucking fuck fucking shit...!I hate this fucking shit..!"). Jag tror inte det var så många som talade med honom, eftersom han kunde såpass lite svenska. Men vi två talade i alla fall och då var det alltid om musik, film, och litteratur. Han tyckte det var otroligt att jag aldrig läst de svenska arbetarförfattarna. "Och du skall vara svensk!", sa han. "Läs Per Anders Fogelström. Och Pär Lagerkvist! Excellent writers!"

Nuno introducerade mig till Mogwai. Jag vet inte hur det gick till exakt, vad som ledde fram till det under många tidiga timmars prasslade med försändelser, torra och trasiga händer, svärande över pappersskärsår, långa förbannelser över postmängden, mottagare, snö, onda ryggar och knän.
De små sakerna lyste upp; att tala om och dela med sig av musik, hämta kaffe åt varandra då man ändå varit ute i köket, skämt och skratt, att ta med sina egna skivor och spela för kontoret: Pixies, Mr Bungle, At the drive-in, Ani DiFranco... Inte alltid så uppskattat av alla andra, men alltid av oss. Jag var kontorets musik-terrorist och jag hade stundom mina allierade.

En morgon kom Nuno fram till min bänk och lade i mina händer en bränd skiva med Mogwais "EP+6". "Lyssna på dem i lurar", rådde han. "Det är musik för hörlurar, skruva upp ljudet så du hör ordentligt. Amazing band."
Så jag lyssnade. Noga. Och jag blev fast i det där episka, i det storslagna. I de lågmälda rösterna, de samplade samtalen, det smygande tassande i musiken som stundom stegras till rena helveteslarmanden som skapar gåshud över hela min kropp; Kollissionen mellan det tunt vackra och det rått brutala som hotar att spränga sönder trumhinnorna. Ända från smalbenen och upp till de små fjunen på kindbenen ryser jag, då jag lyssnar. Hade jag haft polisonger skulle de stå på ända.

Mogwai gör musik, oftast utan text. Det är musik som kräver att man lyssnar, som kräver tid, ibland kan låtarna vara upp till 20 minuter långa.
De inledande orden ovan är från en låt ("Yes! I am a long way from home"); En kvinna läser högt vad en studenttidning skrivit om Mogwai, inför en spelning i Norge. Jag antar att hon översätter orden direkt från norska till engelska och att talet därför är lite stapplande. Kring hennes ord växer musiken fram.
Mogwai har följt med mig, sedan dess. Det är nu många år sedan Nuno gav mig skivan. De gör sig ännu bäst i lurar, som han sade, när jag kan skruva upp (inte så obeskrivligt högt ändå p g a min förmodade tinnitus) och verkligen höra. Så mycket av de små nyanserna försvinner då man lyssnar utan lurar.
Jag lyssnar med fördel då jag studerar. Då hemtentor eller uppsatser skall skrivas, dånar Mogwai i öronen. Och det är känslosam musik, inga ord behövs egentligen här. Musiken i sig slår an ett så mycket bredare känslospektrum än det som enstaka ord egentligen bara låser fast och fixerar. Ord blir för små -det kan låta som ett nött påstående, ett utarmat och alldeles för flitigt använt, men det är så.

Jag var, den 15 september 2006 och såg Mogwai, för första gången. Det var på Berns i Stockholm och det var, i sanning, en verkligt stor upplevelse.
Litteratur som får en människa att fälla tårar är stor litteratur. Jag menar att detsamma gäller musik. Det ruskar om en så totalt, i grunden.
I somras spelade de på Roskilde, men jag hade svårt att ta till mig upplevelsen då, eftersom det var så rörigt runtomkring. Den här musiken lämpar sig uppenbarligen inte för festivaler. Inte för att jag diekt hade räknat med att den skulle göra det.
Den 4 november kommer de hit igen. Jag skall med D och hans syster, till Cirkus och se dem. Jag vet att jag inte kommer att bli besviken. Det kommer att vara grandiost och mitt hjärta kommer att vilja slita sig ur bröstkorgen. Säkert kommer jag fälla en och annan tår också bara för att det kniper så dant i hjärtat.

Nuno har flyttat tillbaka till Lissabon för några år sedan, jag har inte hört av honom på länge. Vi hittade varandra via Facebook, men på något märkligt vis för detta verktyg ganska ofta människor bara längre bort från varandra, än närmare.
Jag har fortfarande inte läst vare sig Fogelström eller Lagerkvist.

Avgörande

Den 4 augusti 1995.
Dagen var stekande het, minns jag. Kvällen innan hade jag varit ute med min syster och hennes vän.
Min systers vän färgade mitt långa hår med henna i sitt badrum, jag fick låna små droppar av hennes tunga patchouli-parfym. Den där dagen har fastnat i mitt minne som en dag då jag fann mig själv stå på randen till ett annat liv. Långt bort från hemstaden, föräldrar, vänner.
Vi hade suttit på balkongen på Kungsholmen, i solen och druckit vin, jag hade fått vin att dricka som en vuxen, jag hade fått följa med ut på krogen trots att jag bara var 16 år. En pakt slöts mellan mig och storasyster: säg inte ett knyst om detta till mamma! Aldrig. Inte ett ord.
Morgonen däpå vaknade jag med syster i hennes breda säng i den lillalilla lägenheten, en skummig smak i munnen.
Vi tog oss ut till Djurgården och Sjöhistoriska för R.E.M. med förband Radiohead. R.E.M. var givetvis en stor upplevelse, den första riktiga spelningen jag var på, inlindad i nostalgins dämpade ljus. Innan den här dagen hade jag mest tyckt att Radiohead var ett gäng töntar, fy vad dåliga de var. Men ihopträngd med alla andra framför scenen togs jag med storm av Thom Yorke och Radiohead, som just släppt The Bends. Jag tror aldrig jag har sett ett bättre förband.

Sedan 1995 känns det som att R.E.M. har stått hyfsat stilla, de låter ännu i stort sett likadant som de alltid gjort, men Radiohead har stadigt rört sig framåt. Utvecklats. Alltid med nerverna på utsidan, alltid med mitt hjärta som blir för stort för bröstkorgen varenda gång jag hör dem, varenda gång jag ser en spelning med dem. Och det har ändå blivit några (kanske fem?) gånger genom åren. Jag trodde det var sista gången nu på årets Roskildefestival. Jag var inte jättepeppad att se dem, då jag och M gick mot Orangea scenen medan mörkret sänkte sig över oss.
Två timmar senare stod jag där igen, med gåshuden under kläderna, och lungorna imploderade.

Inatt lyssnar jag på Radiohead och videon till Street Spirit (fade out) är fortfarande lika vacker som jag minns den från den tiden då MTV fortfarande gick att se på.

The Streets och ett magplask

En strålande solig lördag startar med frukost på balkongen med D och Elliott. Det är första gången vi har semester ihop, för min del är det första gången jag har semester på 4 år, för D är det första gången på än fler.
Därefter följer städning, det är jobbigt att ha en hund som hårar bisarrt mycket. Samtidigt är det svårt när man, som undertecknad, har lite lätt fobi för hår (speciellt om de är blöta). Detta gäller alla former av hår som kan tänkas klistra sig fast på kroppen, hamna i munnen och så vidare.
Jag städar åt Kapten Lugg (a.k.a Kanin) till ett soundtrack bestående av bland annat The Streets, vilket får mig att minnas tillbaka till förra veckans Roskildefestival och hur jag såg fram emot att se dem. Vilket magplask säger jag er!

Orsaken till varför jag uppskattar The Streets så mycket är just för Mike Skinners förmåga att framföra en historia. Jag minns när A grand don't come for free kom ut, varje låt på skivan är som ett kapitel i en roman. Det är briljant berättat om protagonisten som egentligen bara skall genomföra några enkla saker som att till exempel lämna tillbaka en DVD, hämta ut lite pengar ur en bankomat. Nå, en bil stänker ner honom med vatten, han upptäcker att DVD:n inte är i asken utan kvar hemma i huset. Väl hemma har tv:n gått sönder och de 1000 punden han haft hemma är borta.
Således handlar historien/skivan om hur berättarjaget skall få tillbaka de försvunna 1000 och vi får följa honom genom dessa händelser. Det är hur bra som helst, jag var helt fast när skivan kom ut, 2004. Han har förmåga att berätta både med humor och en smula sorg och det är väl denna förmåga han har blivit lovordad för. Om jag inte missminner mig drogs till och med paralleller till Dostojevskij. Jag tror att jag hörde det på radions P3 vid något tillfälle, under de där långa svettiga sommardagarna då jag hastade runt som brevbärare i Stockholms södra förorter.
Nu i skrivande stund letade jag upp artikeln i fråga, via min skolas databas. Kul läsning med en litteraturprofessor (John Sutherland) som analyserar loss om Mike Skinners formuleringar. Artikeln ur The Guardian fanns bara som nedladdningsbar pdf, via SH's databas, så jag kan tyvärr inte länka till den här. Jag har dock sparat den för ytterligare läsning.
Det enda jag hittade skrivet om det på svenska var i Sundsvalls Tidning.

Så, när jag stod där förra lördagen i Roskilde, funkade det inte alls. The Streets är och kommer nog alltid vara bäst på skiva. I konsertform kändes det bara rörigt och slamrigt, svidande i öronen. Jag stod ut 10 minuter knappt, innan jag tog mig hem till tältet och sovsäcken.

Litteratur på festival

Tillbaka efter vistelsen i ett varmt och soligt Roskilde. Ölen var kall, banden mycket bra och sällskapet trevligt.
Min gamla kursare M, från litteraturvetenskapen, var där också. Vi hann med att diskutera en drös med böcker, masterprogram och examensbestyr. Mycket trivsamt att sitta på en filt i den ljumma sommarkvällen med en god öl, bandare med diverse trevlig musik och dryfta böcker och språk, uppsatser och avhandlingar.

Jag är hemma igen, bränd av solen och utanför fönstret regnar det. Jag har legat i sängen och läst Ilium. Den är verkligen bra, men jag har lite svårt att behålla koncentrationen med tjocka böcker.
Förresten har mitt paket från Bokus anlänt till tobaksaffären, kanske dags att ta på de splirrans nya gummistövlarna (som jag inte behövde använda i Roskilde detta år) och gå och hämta det?

Jobb, en spelning, ett tjusigt bibliotek och minnen

Ny bok har påbörjats - Ilium av Dan Simmons. Även denna är en present från D (han har förstått att det där med böcker är viktigt, D.). Jag läser i normala fall väldigt lite/nästintill ingen sci/fi, men just denna skulle tilltala mig i egenskap av litteraturnörd fick jag höra. Vem kan väl motstå sci/fi med grund i Homeros Illiaden och det trojanska kriget? Den utspelar sig en framtid där läsandet är utdött och beskrivs som en funktion man kan skaffa sig, inte något man i realiteten vet hur man gör - det är en spännande tankelek ändå. Gudar, robotar med en fixering vid Shakespeares sonetter och Proust-förtjusta dito, jordbor, andra planeter och en från de döda uppväckt litteraturvetare av Afrodite utsänd för att spionera på de andra gudarna samt mörda Atena. Humor ligger också nära till hands i berättandet. Det bådar gott och jag kan inte låta bli att citera en beskrivning av ett bibliotek, som trots sitt obsoleta och mer än tusenåriga innehåll omnämns:

The room must have been more than a hundred feet long and half that high, with a mezzanine running around three walls and sliding ladders on both levels to give access to the higher and more remote volumes. There were alcoves, cubbies, tables with large books opened on them, seating areas here and there, and even shelves of books over the huge bay window on the far wall.

Ge mig ett sådant bibliotek.
Anledningen till att jag inte läst så mycket sci/fi är att omslagen oftast är otroligt trista. Det är ganska viktigt för mig, hur en bok ser ut. Trist omslag = noll intresse för att läsa baksidan. Omslag är för övrigt ett ämne för sig (anteckning till jaget: skriv ett mer seriöst inlägg om omslag).
Värmen kom tillbaka under söndagen, inatt på jobbet är balkongdörren öppen. Tiden går åt till att läsa Ilium, olika intressanta bloggar, en fantastiskt underhållande sågning av Camilla Läckberg (det är nästan så att jag vill läsa några sidor av denna utskällda författare, bara för att), konverserande med vännen T på msn. Lite svagt lyssnas det även på Bonnie 'Prince' Billy, som jag, D och Å såg en utmärkt spelning med i lördags. När alla andra tycktes vara på Zinkens IP och se Thåström och kent, stod jag på magnifikt vackra Berns och lyssnade med D's armar om mig, mina ögon slutna. Thåström har jag sett förr, senast på Roskildefestivalen 2006 - ett smärtsamt minne nu, Fanfanfan har nog aldrig passat mitt liv bättre, än då och med just det konsertsällskapet. Jag minns ordlösa blickar i mörkret, mycken dryckenskap och desperation. När det gäller kent minns jag en spelning i Norrköping 1996, jag och L lurade oss in gratis - "vi är från en tidning i Linköping, vi skall intervjua bandet" - detta var delvis sant, L jobbade lite med ett fanzine som hette Kevin och hon skulle recensera spelningen. Till vår hjälp hade vi på ett café (Våffelstugan? Det hette något med våfflor i alla fall) fått tag i en punkare och tillika vän vid namn Lappen, som vi hängt på en kamera (som vi lyckats låna av en tredje part, någonstans i Norrköping). Han blev således vår fotograf. Det lyckades och vår osannolika trio tog oss in. Extranummer: En helt ny karriär och Jocke Berg viftandes med mikrofonen och tillhörande sladd.

Alltid vid "läggdags" (kring ett-halv två) dyker ett sms från D upp, jag läser och känner mig in i själen glad över vackra ord och all kärlek som nu finns här, långt bort från hur livet såg ut förrut. Imorgon skall jag säga upp min lägenhet, i skiftet augusti/september flyttar vi närmare stan. Jag är lycklig så här.

Ode till spoken word

Det började nog med Patti Smith och inledningen till Rock n roll Nigger. Den där live-upptagningen som är med i Natural Born Killers, när hon mässar fram någon slags poesi i början och man hör publiken i bakgrunden. Det kanske inte ens är någon liveupptagning tänker jag nu, jag kan inte Patti Smith och hennes musik så himla bra.

Detta var länge sedan i allafall och mina tankar om spoken word har nog fram tills nu varit att det är något tråkigt. Det är något som alltid är något slags segdraget ordbajs. Visst, människor kan ställa sig på en scen och tala - och tala väl - men det har aldrig existerat att jag sett det som poesi. Jag har varit på spoken word-festival på Berns för en massa år sedan. Visst det var kul att lyssna på Malcolm MacLaren då, när han talade om skapandet av Sex Pistols och The Filth and the Fury och allt det där, det var även underhållande att lyssna på Thorsten Flinck på samma festival. Vid samma period var jag på Hultsfred och lyssnade där till Jello Biafra, det var samtidigt som Göteborgskravallerna kommer jag ihåg och han talade vitt och brett om hur stolt han var över den svenska ungdomens kamp mot systemet. Jag och T satt i gröngräset i den stekande solen och var mest lättade över att vi inte fullföljt våra planer att åka till Göteborg. Det var ju inte så att vi inte kunde räkna ut att det skulle bli bråk.
Alla dessa ovanstående förmedlade ord var inget beständigt hos mig. De fastnade inte inne i sinnet. Detta var inga tal som jag skulle kunna gå tillbaka och lyssna om igen på. Det var mer som föredrag, inte som den poesi och den ordkonst som jag nu relaterar till begreppet spoken word. Om man nu ens skall sätta en etikett på det. Genrer är generellt svåra att avgränsa, enligt mig. Alltid finns det någon eller några som inte håller med och så blir det diskussion.

Det är inte förrän nu jag har insett hur otroligt vackert och gripande det kan vara att höra poesi, att höra uppläsningar. Det kräver att man lyssnar noga, att man orkar ha tålamodet att verkligen lyssna. Nu har det eskalerat och jag har somliga låtar/dikter som jag nog aldrig kan höra nog av. Det är solklar ordkonst, om än med visst musikaliskt ackompanjemang.
Ani DiFrancos Grand Canyon, om de kvinnor (och män) som kämpat för att vi (kvinnor) skall kunna ha de rättigheter vi har och Godspeed You! Black Emperors The Dead Flag Blues, en becksvart apokalyptisk framtidsvision och underliggande kritik mot kapitalismen. Eller Built then burnt (Hurrah! Hurrah!) av A Silver Mt. Zion, så lent mot ett utmattat inre, så hoppfullt och glädjefyllt på något bitterljuvt vis som får mig att le med ett knipande hjärta i bröstkorgen.

Det finns ingen mening för mig att återge orden i tryck, utan att höra dem mister de sin kraft. Orden hade aldrig kunnat påverka och röra upp sådana känslor, som när jag hör dem uttalade. Det är där poesin och slagkraften skapas. Det är där mina öron lyssnar inåt och bröstkorgen nästan sprängs.

Hej då, jag går nu

Fortfarande svävande efter resan till Island. Jag omger mig av musiken (Múm, Sigur Rós, Amiina), minns dofter och känslor. Svaveldoftande duschar på morgonen, hett vatten som väcker ögonen och kroppen till liv. Vandrar på gatorna här hemma och förvånas en smula av väggarna, som är så kala. Nakna på färg, uttryckslösa.
Solen är här igen, det knoppas och brister runtom mig. Solens strålar i mina ögon, kysser fräknar över mitt ansikte.
Jag fotograferar det lilla jag ser, små klistermärken och enstaka ord; Akayism's rådjur, när jag ser det.

Igår gick min Lilla Vild bort.
Jag gick fram till buren och hälsade henne adjö igår eftermiddag, det var öppet som vanligt. Jag skulle till stan och fika med N. Lilla Vild kom fram och nosade på mig när jag sa hej då jag går nu, vi ses senare. Inte mer med det.
När jag, D och två vänner kom hem efter Einstürzende Neubautens spelning på Berns, igårkväll, var hon död. Det såg ut som om det skett hux flux. Knall och fall. Kanske någon blödning i hjärnan, kanske hjärtat bara slutade slå. Hennes kropp var kall, men inte stelnad. Länge satt jag med henne i knät, lika oförstående som jag alltid blir när de små familjemedlemmarna bestämmer sig för att tassa vidare.
Två år gammal Liten Vild. Den sista råttan av dem alla.
Buren gapar tom idag, inget prassel, ingen att dela min lunch med idag. Det är märkligt tyst och jag har svårt att finna koncentrationen.
Jag skall städa ur buren, och sätta ut den till försäljning. Senare.

Bild: Glósóli - Sigur Rós

Om Ani DiFranco

Hennes musik är likt poesi, det är poesi. Det är snyggt formulerad ilska och andlös skönhet formad i ord som smeker min trumhinna.
Jag skulle kunna skriva ändlösa rader om hur mycket jag älskar det hon skriver och den rösten hon ger utrymme åt. Det är politik och kärlek, det är övergrepp och förtryck. Resultatet är en förjävla styrka som börjar längst ner i ryggraden och måttar solar plexus-sparkar av ärlighet jag aldrig tröttnar på.
Och jag vill visa alla hur bra det är. Oh, lyssna här visst är det helt underbart? Jag brukar bli alldeles ivrig i att vilja visa alla det jag ser och vännerna runtomkring verkar inte förstå någonting alls. I alla fall inte det jag anser mig förstå. Så därför har jag slutat med det. Det är lite som det där med den där totala kärleken till böcker också, det förstår nog inte alla heller.

På det sättet är det rätt ensamt att vara torsk på det skrivna ordet. Det känns som om vi är en mycket liten grupp som har ro att snöa in såpass. Jag känner då ingen i min levande närhet som fungerar så. Jag håller det för mig själv. Det är en tankeverksamhet som bara jag har tillgång till. Ibland är det tråkigt att inte kunna dela den känslan med någon. Det gäller inte bara Ani's musik eller Pessoas fragment, utan mer övergripande. De gånger jag kommer över något jag läser och känner en sådan ändlös respekt och fascination för. Det är bara min känsla och bara mitt eget.

Jag sitter med hemtentan och försöker formulera mina spretiga tankar om poststrukturalism och queerteori, det blir mest en gröt och istället fastnar jag i att lyssna på Coming up om och om igen. Hennes många röster som uppläsningen består av, rinner likt vatten genom mina lurar och in i sinnet, ömsom smekande, ömsom virvlande. Jag backar spelaren efter 1.48 och låter orden skölja genom skallen och skapa rysningar utmed tröjtäckta armar och jeansbeklädda lår, igen.