Stress

Jag var och fikade med P förra veckan.
Vi har inte setts på hur länge sedan som helst. Ett år sedan. Inte så att vi är väldigt nära vänner eller så, men ändock. Jag och vi (somliga av vännerna) kommunicerar på andra sätt. Jag vet att jag har dem på platser långt borta från mig, jag vet att de finns - de vänliga själarna. Jag talar med dem var och varannan dag, fast de sitter väldigt sällan framför mig så att jag kan möta deras blick. Icke desto mindre betydelsefulla är de.
Mycket skratt och samtal om Christer Fuglesang, kroppsvätskor i rymden och arbete blev det i alla fall. Att skratta så man nästan kissar på sig på trottoaren, att kasta huvudet bakåt och skratta så folk tror man är tokig. Vuxna kvinnor, går runt och beter sig sådär -omoget. Ja, glo då.
Och så fick jag en bok; Harens år av Arto Paasilinna. Den verkar bra. Har bara bläddrat lite och läst ca 45 sidor om finnen som reser runt med en hare i fickan. Den känns som en film av Kaurismäki i textform. Lovande.
Av mig fick P Synd - noveller av det moderna genombrottets kvinnor, en novellsamling sammanställd av Birgitta Ney. Det är noveller skrivna av kvinnor (Victoria Benedictsson, Anne Charlotte Leffler m fl) i Sverige i slutet av 1800-talet. Under den tid när bara manliga författare som till exempel Strindberg fick utrymme. Kvinnor kunde ju inte skriva eller vara genier.

Jag är så splittrad just nu att jag kan inte riktigt koncentrera mig. Jag tror jag är stressad ännu. Stressen lägger sig aldrig. De sista två hemtentorna för terminen flåsar mig i nacken. Jag har ingen ork. Jag vill lägga i mig i sängen, dra täcket över huvudet och stanna där. Jag vill vara ynklig, grinig och bitter. Förbannad rentav.
När tar det slut? När varvar man ner och finner stillheten och sinnesfriden?

Bild: ur Fröken Märkvärdig och Karriären av Joanna Rubin Dranger.

Miss Universum - Du är ju bäst!

Jag får psykbryt på alla gamla stora tänkare. Det är skandal att de fortfarande är så populära. Men det är ju tryggt för vissa gubbar som inte orkar tänka själva att ha sin egen lilla stora tänkare hemma i en guldbur som dom kan putsa varje dag med någon fin sidentrasa t. ex. Om man är lite rädd och ängslig kan det vara skönt att ha Freud som en snuttefilt hela livet. Som en tjock pläd att slänga över allt och alla när det blir jobbigt.
- Miss Universum

Jag fick paket från Bokus idag. Bland annat Miss Universum - samlade texter och bilder 1997-2005 av Catti Brandelius.
Jag gillar henne. Hon är suverän. Ingen trampar på Miss Universum, hon har alltid något smart och klurigt att säga till sitt försvar.
I texten jag citerar går hon igenom de stora stora tänkarna och filosoferna och deras ofta kvinnoföraktande tankar. Dessa som vi ännu matas med i skolor och på universitet; Rousseau, Freud, Aristoteles, Platon... Det är mycket underhållande läsning.
En sak som stör mig lite är varför man alltid måste vara rolig. Varför kan man inte framföra kritik (underförstått: feministisk sådan) mot samhället, utan att vara rolig? Nä, för då är man säkerligen besvärlig. En besvärlig och otäck, manshatande feminist. Och det vill ju ingen kvinna vara eller hur (lägg här till en djup suck från undertecknad)?
Jag tänker också på Joanna Rubin Dranger och hennes suveräna serier om Fröken Livrädd, Fröken Märkvärdig, Askungens syster och Lyckostpulvret.
Samtidigt tycker jag det är en bra strategi, att med ironi och humor punktera; att tvinga folk att tänka efter. Förhoppningsvis får det någon att öppna ögonen och se hur sned världen är.
Jag kryper ner i sängen med Miss Universum. Det är bra med lite paus från all skit som jag läser om i skolan:

Nej, det börjar väl bli dags att rensa upp i filosofträsket, sa jag till min professor häromdagen. Vi kanske ska ta in några andra stora tänkare som vill något annat.
Nej, nej nej, det går inte, det är ju kulturarvet, sa han och sen fick han bråttom och sprang hem för att putsa sin guldbur. I den hade han Heidegger som måste ha tre olika sorters frön varje dag.