Affektion och bokmärken

Jag kom att tänka på bokmärken och hur jag läser böcker.
Den största förändringen som skett, i och med att jag började studera, är att jag verkligen använder böckerna numera. Min kurslitteratur är alltsomoftast fullklottrad med egenhändiga anteckningar i blyerts, små post it-lappar i olika färger, understrykningar med lysande neon. Detta har nu smittat av sig även på det skönlitterära. Numera gör jag hundöron, markerar vackra passager med blyerts, kladdar ner tankar, hjärtan, smileys, vad som helst.

Jag använder gärna bokmärken, om jag har några fina att tillgå; det blanka I-or-bokmärket i plast med mitt namn på som jag fick av Å i födelsedagspresent tillsammans med Den vilda bebiresan (jo, jag har en fäbless för barnböcker och i synnerhet barnböcker med mycket bilder), det lilla silverfärgade i metall jag fick av D (mer som ett smycke än ett bokmärke), de vackra bokmärkena i tyg som ser ut som persiska mattor, köpta på Stockholms stadsbibliotek för många år sedan. Annars går gamla konsertbiljetter bra, ofta blir de kvar i böckerna då de är färdiglästa. Jag finner dem många år efteråt och minns spelningen och känslorna medan jag bläddrar i boken. Jag konstaterar att jag vill ha fler bokmärken. Det finns ju en uppsjö av vackra och roliga sådana. Jag har för få.

Jag älskar mina böcker och använder dem som de älskade ting de är. För några år sedan brukade jag t o m plasta in mina pocketböcker i självhäftande plast. Nu gör jag inte det, jag finner det charmigt med slitningen, under förutsättningen att jag gjort den själv. Den har bara varit hårt älskad. Den har fått bokmärken av affektionen.
Några gånger har det hänt att jag lånat ut böcker till vänner och fått tillbaka dem i väldigt mycket sämre skick. Då blir jag heligt förbannad. Även om det "bara" rör sig om en pocketbok, kommer den tillbaka till mig med fransiga hörn och vågiga blad ser jag rött. Ibland finner jag mig själv uppmana dem jag lånar ut böckerna till att de skall vara rädda om dem. Vid sådana tillfällen känner jag mig som en gammal tant. En gammal lite småsur bibliotekarie-tant. Fast en sådan kommer jag väl bli så småningom, fast minus den massiva surheten.

Om bibliotek

Jag har böcker kvar i bokhyllan, som jag lånade på Riksdagsbiblioteket under våren. Det är böcker relaterade till kursen Sport, massmedia och mansideal som jag tog på onsdagkvällarna under maj/juni. Böcker om den svenska sportjournalistikens ursprung, om pojkfotbollslag och manlighetsskapande, om linggymnastik och skapandet av svenskhet i sportsammanhang.

Jag tycker om Riksdagsbiblioteket, hur det ligger liksom inklämt på Storkyrkobrinken. Jag tycker mest om spiraltrappan.
Bibliotek är favoritplatser. Jag gillar Stadsbiblioteket, med all fri bokdoftande luft. Det runda rummet med alla tusentals böcker utmed väggarna, så högt upp att min haka föll ner när jag för första gången sommaren 2000, nyinflyttad i huvudstaden, steg in genom karuselldörren och uppför den svala stentrappan. Högst upp ovanför böckerna, de många fönstren mot vita väggar, fönstren släpper in solen och fyller det runda rummet med ljus.
Jag brukar numera alltid sitta och studera i facksal 3, längst ner i rummet med ryggen mot spiraltrappan. Det är fridfullt där.
Jag tycker också mycket om Medborgarplatsens bibliotek. Främst nedervåningen på biblioteket - ungdomsavdelningen, med trappan och kuddarna. Jag sjunker ner i en sittsäck och läser, studerar, sover. Jag har ofta ofta suttit där och slumrat mellan teorierna, historierna och analyserna.
Kungliga biblioteket känns som ett fort. Första gången jag gick dit, stannade en myndig säkerhetsperon mig och sade: "Ursäkta mig, du måste hänga av dig väska och ytterkläder."
Oh, vad pinsamt det kändes. Vilken amatör jag är!
Också KB är en bra plats för studerande. Att sitta i läsesalen, tyst. Omgiven av alla tankar som trängs innanför det höga taket. Alla flitigt studerande. Var det inte Ivar-Lo som bukade sitta här också? Jag har för mig att någon föreläsare (Ebba, frågetecken?) sade det någon gång; KB är bra inspiration för oss litteraturstudenter, sade hon. Här har giganterna suttit och filat på sina mästerverk, sade hon.
Och så, givetvis Linköpings bibliotek. Med sina små utspridda husliknande rum med studieplatser ovanpå. Som utströdda dockhus i det stora biblioteket, mindre hus i det stora huset. De orangea fåtöljerna på insidan av det till-taket-sträckande fönstren, vid tidningsavdelningen. Jag sitter där med Madame Bovary, en disig tidig morgon, väntade på att någon av pappas anställda skall klippa mig och ser bort över parken; Domkyrkan längst till vänster, slottet bakom de vinterkala träden, länsstyrelsens fula rödaktiga byggnad. Allt är frid här, på alla mina favoritbibliotek.

Mitt mål är att jag skall jobba på ett, inte nödvändigtvis något av de ovanstående, en dag. Det är dit jag skall, efter alla studier.

Tio böcker marlan ordinerar

Jag snubblade över ännu en utmaning.
Tio böcker som påverkat, som rört till och som jag uppmanar folk att läsa. Efter några dagars funderande har jag en sådan lista. Den är såklart föränderlig över tid och utan inbördes ordning.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
Jag läste den på svenskan i högstadiet, 9:e klass skulle jag tro. Vi läste även Ondskan av Jan Guillou. Den föll mig inte alls i smaken trots vår svensklärares entusiasm. Men jag fattade tycke för Doktor Glas. Efter detta har jag läst om den en gång, det lär säkert bli fler. Den är för mig magisk och outgrundligt sorgesam.

Diary av Chuck Palahniuk
För det otroligt poetiska och rytmiska språket, för de hårda väderformuleringarna("The weather today is an increasing trend towards denial.").

Samlade dikter av Edith Södergran
För styrkan, solsystemen, Eros och Vierge Moderne.

Dikter 1972 - 2003 av Kristina Lugn
För orden om döden, ensamheten, den subtila humorn och genialiteten ("Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.")

Fröken Livrädd och Kärleken av Joanna Rubin Dranger
För igenkänningsfaktorn och avgrunden man står inför varje gång man släpper in en annan människa under huden.

Svarta vykort av Marcus Birro
För ärligheten och öppenheten, den största sorgen och trösten.

Flickan och skulden av Katarina Wennstam
För läkeprocessen. För att förlåta sig själv och komma tillfreds (?) med ett övergrepp, men också för utomstående att bättre kunna förstå det vidrigaste. Jag vill även slå ett slag för En riktig våldtäktsman av samma författare. För att en våldtäktsman mycket sällan är det där monstret som lurar i buskarna när du ska gå hem genom en mörk park om natten.

Orons bok av Fernando Pessoa
För de stora tankarna, för den inre världen, för observerandet och de vackra formuleringarna.

American psycho av Bret Easton Ellis
En av de få böcker jag har läst om, tillsammans med Doktor Glas. För att Patrick Bateman faktiskt är litteraturens största tönt, dess osäkraste och mest bortskämda lille pojke.
Och för musiknördandet om Genesis och Talking Heads varvat med mordorgier, kannibalism, sex med eskortflickor och hudvårdsprodukter. Allt serverat med ett uns ironi ("Three drops of Visine clear the eyes. An ice pack tightens the skin. All it comes down to is: I feel like shit but look great.").

Harens År av Arto Paasilinna
För att alla borde hitta sin egen hare och bryta upp från gamla livsmönster som långsamt hotar att kväva en.

Koncist

sovande kärlek
är du
kärlek av sömnen
omsluten

utsträckt intill
kysser jag dina ögonlock
in i vaknaden

Familj

Fika igår med N.
Mycket samtal, mycket virvlande runtom-hörnet-vändande, livsomstörtande. Hur det vi upplever som självklart och evigt, ändras och rasar på bara sekunder. Och att det aldrig går att få tillbaka - alla drömmar man har haft, alla planer. Allt sätts ur spel och nedanför finns bara den djupaste avgrunden. Färglös, men oändligt djup.
Jag gick hem med tungt hjärta och återupptäckt vetskap om att livet kan vända precis hur som helst, när som helst. Men också en återupptäckt känsla för hur viktiga de som står runtom en, är. De som är närmast hjärtat - familjen. Då menar jag inte den biologiska familjen. Ibland känner jag mig inte nära dem, på samma sätt som jag är nära de närmaste vännerna. Vänner kan vara, och är för mig, familj. Ibland till och med mer familj än den biologiska familjen. De blir familj, de som delar ens närmaste vardag.

Så, jag tänker på det. Omsluten av våra saker och innesluten i det numera gemensamma hemmet, tänker jag på hur nyckfullt allt är. Och hur tacksam jag är, för att jag har det jag har. Hur stolt jag är över att jag vågar ge och vågar ta emot. Hur jag inte skall ta människor för givna.
Det är mycket av mig själv idag, just här. Det är ett evigt kontemplerande över livet som det varit och livet som det blivit. Hur jag trodde jag inte skulle bli äldre än 24.
Jag höjer volymen på stereon och vänder tillbaks in i mitt eget.

Bild: Those beautiful Sisters B. - Jan Saudek

K.

Jag är jämngammal med dig nu.
Jag satt och lyssnade på Thåström idag, när jag åkte tunnelbana. Det är svidande bitterljuva rader om svunna tider. Minnen som mera liknar skuggor. Som en elegi över ungdomen, om tider som inte går att få tillbaka.

Jag tänkte på dig och hur du bleknar alltmer i mitt minne. Du är ett grynigt minne. Om jag tänker efter noga kan jag minnas hur din röst låter. Jag kan höra den inne i huvudet, den trängs med pipet i öronen. Jag försöker minnas vad vi talade om. Det är väldigt svårt. Jag kan inte riktigt minnas hur vi talade med varandra eller vad vi talade om.
Jag kan komma ihåg ditt hår. Strävt var det. Och grovt; grova hårstrån. Som tagel vet jag att jag tänkte. Det är som om jag kan sträcka ut handen och ta på det, här på tåget.
Jag kommer ihåg snabbmakaroner och falukorv, i din mammas kök. Jag minns hennes gröna bil och alla posters inne på ditt rum. Jag minns din breda säng och frukost på sängen. Jag minns söndagnätter med Headbanger's Ball och Vanessa Warwick. Vi låg i din säng och kollade på det i smyg på grund av den sena timmen.

Jag tror jag kämpar för att inte glömma. Jag tror jag försöker bevara minnena, så intakt det går. Så jag utkristalliserar enstaka ting; ditt hår, hur teet smakade, badkaret med allt skum och så vi mitt i det, din snirkliga handstil, dina kängor. Hur arg din mamma var när vi skulle på spelning på Skylten fast vi gick ändå. Två likadana i stripigt hår, obligatoriska flanellskjortor, armébyxor och stora kängor. Du drömde om teater och jag drömde mest om att skolan skulle ta slut så jag kunde flytta bort. Till någon annan stad.
Bästa vänner, så bäst att man inte ser var den ena slutar och den andra börjar.

Nu är jag vuxen. Jag är jämngammal med dig för du är ett år äldre än mig. Egentligen är jag väl äldre än dig nu, om man skall vara petig. Pappa och jag var och tittade på stenen för ett par år sedan. Jag hade inte med någon blomma, jag visste inte vad det skulle vara bra för. Vi stod en stund och var tysta, pappa och jag.
Jag mindes begravningen och din mamma som föll mig om halsen, som om det skulle föra henne närmare dig. Även om du och jag var så långt från varandra ändå, redan innan. Din mamma sa att du hade sagt att du sprungit på mig på stan, någon månad innan du gick bort. Du hade varit glad för min skull och glad att du träffat mig så där, hastigt på stan.
Jag minns att begravningen var vidrig och att jag inte kunde gråta tyst. Det ekade i kyrkan och snoret rann. Sara och Sandra som höll i mina armar för kraften tog slut, framme vid kistan.
Och jag mindes att min pappa grät och sa att han i alla fall hade kvar sin dotter i livet.

Jag kan inte minnas att jag någonsin sa att du var värdefull. Jag kan inte komma ihåg att jag förklarade vad du betydde och hur viktig du var för mig. Jag sa aldrig att jag älskade dig, men det gjorde jag ju. Tveklöst och alla dagar.
Det är bitterljuvt att tänka på dig. Det är minnen som får mig att le och känna stor värme, men samtidigt knyter det sig i bröstet, inne i själva hjärtat och jag blir otroligt vemodig.

Det är dig jag tänker på idag, när jag egentligen skall skriva hemtenta.
En dag för vårdandet av våra minnen. Och en tacksamhet som jag aldrig uttryckte.

Blixa och Smilla

De flyttar idag, Blixa och Smilla. Klockan 14.30 tar vi tåget upp till D's mamma och hälsar på/lämnar dem.
Det är märkligt hur hjärtat nästan brister i kroppen. Hur det bara känns tomt. Det är som om de skall dö, även om de bara skall bo någon annanstans. Ett tag. För alltid.

Katterna har alltid varit ett känsligt ämne och har en lång, känslosam historia. J hittade dem i en lastbil på sitt jobb i maj för 2 år sedan. Han ringde hem mitt i natten och de pep i luren. Jag sa åt honom att lämna dem till Katthemmet eller ta med dem hem. Några timmar senare kom han hem med två små kalla kattungar som visade sig vara max ett dygn gamla. J's och min relation och turerna i det, orkar jag inte orda om mera. Men katterna var mitt på slagfältet ett tag.

Nu skall de flytta. Det har tagit några månader att förlika sig med.
Jag har träffat D, som allt stämmer med. Men katterna kan inte vara med i det framtida livet som komma skall. Jag kommer att sakna dem något fruktansvärt, även om de kommer leva kungligt hemma hos D's mamma. De kommer äntligen få leva ett riktigt kattliv, gå ut och fånga möss och smyga på fåglar och ha det bra. Stor skillnad från nu, när de bara går ut på balkongen och taket till porten.
Det blir bra, men det är sorgligt att lämna dem. En del av mig vill bara inte åka med idag. Jag vill helst bara lämna dem.
Det är mest tomt i bröstet.

Bild: jag och Blixa (Smilla i förgrunden) hemma hos pappa, juni 2006.

"Jag behöver inte visa upp dig för någon."

"Det är bra ändå"... sa han innan vi skulle sova.

Jag låg vaken och tänkte på fasader. Hur vi oftast visar upp en så fördelaktig bild av oss själva som möjligt. Bilddagböcker och bloggar överallt, foton på människor och deras nära och kära. Bevis på att man är omtyckt, älskad. Att man är någon. Man publicerar foton på sitt sminkade jag, sitt fantastiska uteliv, sina kära vänner. Idel perfekta leenden, spännande och roliga miljöer. Det fula och de foton som kanske inte visar upp en till ens absoluta fördel kan man ju radera och kassera i dessa dagar. Leve digitalkameran! Man visar bara det vackra, det som får en att verka lyckad. Visst, fotografier kan illustrera ångest och smärta, men nog är det snyggt fotograferat och redigerat i efterhand? Det borde bli ganska förvridet egentligen, i längden. Perfektion in absurdum, som kanske hos somliga genererar en del missmod.

Jag (som givetvis också iscensatt och upprätthållit detta fantastiska sceneri i enlighet med ovanstående)säger inte att alla gör det - allt är väl inte bara fasader och iscensatta liv men det slår mig och jag tänker att nog är det så; jag behöver inte visa upp något för någon egentligen. Det är bra ändå. Jag måste inte skylta med D, att jag är älskad och älskar och att jag har hittat rätt.
Jag tänker tillbaka på tiden med J. Hur det var viktigt, ett bevis på kärlek, en bekräftelse på sanning, en ståndpunkt fanns i fotografierna; jag står här med dig, jag visar upp dig och mig på den här bilden, jag visar för hela världen att jag älskar dig. Tog jag bort en bild från galleriet på helgon till exempel, då var det ett tecken på att jag säkert inte älskade, att mina känslor inte dög.
I efterhand tänker jag att det var tämligen märkligt. Varför räcker det inte som det är?

Jag ids inte längre, min bilddagbok har antagligen blivit tämligen trist på senaste. Jag är inte ute och festar längre, jag gör inget speciellt faktiskt mer än pluggar och jobbar och det är väl inte speciellt spännande (se ovanstående resonemang) att dokumentera ? Å andra sidan - varför inte?

Bild: Jan Saudek - "Hungry for your touch".