Organiserandet av musik

Inatt på arbetet har jag sällskap av pirater, jag lyssnar på Anna Ternheim och organiserar mitt och D's gemensamma musikbibliotek. De har slagits ihop och skall sorteras. Jag tycker om ordning och reda, Leonard Cohen sorteras på C och inte på L, till exempel.
Så jag roar mig inatt må ni tro.
Timmarna flyger medan jag hinkar kaffe och knaprar kardemummaskorpor med Anna Ternheim på låglåg volym, som en viskning i knät. Alltid med ett styng av svärta. Hennes musik är lindrande och tröstande, som ett plåster av sorgsenhet på det där området i mig som gör så ont just nu.

"Patches of fog, clear sky - 0.0 °C"

För det första, en parentes: Högst upp i höger hörn på min dator, redovisas dagens datum tillsammans med väder, vind och temperatur. Det är fasligt festligt måste jag säga. Och kanske nästan lite poetiskt.

Nu till det väsentliga bokperverterandet:
Hos Arina kom jag att tänka på "förr" igen. Med förr menar jag, säg kanske 10-12 år sedan, när jag spenderade mer slötid på biblioteket. När jag ville ha nya uppslag på, för mig, okänd litteratur att läsa brukade jag oftast bara gå runt och strosa mellan hyllorna, dra ut en bok här, bläddra i en annan bok där. Se vad bibliotekarierna satt upp för böcker på snurrorna och i hyllorna. Ibland bläddrade jag i bibliotekskatalogen, sökte på måfå på specifika ord som intresserade mig, som jag ville läsa om. På detta sätt kom jag i kontakt med Jeff Noons Vurt, William Gibson, biografier om Marilyn Monroe, poesi av Pamela Jaskoviak och många fler, men dessa är de jag kommer att tänka på närmast.
Det är lite som att strosa i antikvariat nuförtiden, (eller på den tiden jag ännu iddes köpa begagnade skivor) man vet aldrig vad man kommer hem med.
Och nog är det är lite det som är tjusningen också, för min del, att man inte riktigt vet innan vad man skall ta med sig hem.

LibraryThing

Några få ord ur Selma-manifestet fastnar hos mig, då jag lämnar von Trier och hans filmer:
Glädje är inte att leva...glädjen finns så att vi kan stå ut med livet.
Det är något hos mig som blinkar Kristina Lugn, när jag läser dessa ord. Det är en djup sorg, men med ett stråk av hopp.

Det trycker bakom ögonen inatt och fingrarna känns stumma mot tangenterna. Fläckvis ser jag ingenting, det flimrar bara. Jag är trött efter snart tre nätters arbete, på raken.
Jag hittade häromnatten LibraryThing. För mig som är förtjust i att katalogisera och göra upp listor på saker är det hemskt roligt. Här kan jag med hjälp av t ex Amazon eller Libris, söka upp böcker jag har hemma i bokhyllan, katalogisera dem och skriva recensioner, om jag känner för det. Komplett med omslag (finns inte omslaget till boken man har kan man enkelt ladda upp det, stämmer inte omslaget på sökresultatet kan man också ladda upp det korrekta omslaget), fritt valda taggar och ISBN-nummer (så att det blir exakt rätt utgåva. Jag kan alltså skapa mitt eget bibliotek och med lätthet visa andra detta bibliotek. Givetvis kan jag också hitta andra människor som har samma böcker i sina bokhyllor.
Jag fastnar på LibraryThing eftersom jag har långa nätter på jobbet, jag har inget bättre för mig med andra ord. Ändå är det ett rätt roligt verktyg, speciellt eftersom man kan använda sig av Libris när man söker böckerna. Hellre än att ha en lång lista över alla böcker jag läst eller har i bokhyllan, hänvisar jag till en länk. Smidigt!
Jag är inte helt hemma på alla funktioner ännu, men det verkar onekligen lovande. Ropen skalla, egen LibraryThing åt alla!!

Vidare har jag börjat läsa Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist.
Titeln är ju en Morrissey-låt, Let the right one slip in. Bara en sådan sak!
Den verkar lovande,smärtsam utan tvekan. Fler reflektioner senare.

Om bibliotek

Jag har böcker kvar i bokhyllan, som jag lånade på Riksdagsbiblioteket under våren. Det är böcker relaterade till kursen Sport, massmedia och mansideal som jag tog på onsdagkvällarna under maj/juni. Böcker om den svenska sportjournalistikens ursprung, om pojkfotbollslag och manlighetsskapande, om linggymnastik och skapandet av svenskhet i sportsammanhang.

Jag tycker om Riksdagsbiblioteket, hur det ligger liksom inklämt på Storkyrkobrinken. Jag tycker mest om spiraltrappan.
Bibliotek är favoritplatser. Jag gillar Stadsbiblioteket, med all fri bokdoftande luft. Det runda rummet med alla tusentals böcker utmed väggarna, så högt upp att min haka föll ner när jag för första gången sommaren 2000, nyinflyttad i huvudstaden, steg in genom karuselldörren och uppför den svala stentrappan. Högst upp ovanför böckerna, de många fönstren mot vita väggar, fönstren släpper in solen och fyller det runda rummet med ljus.
Jag brukar numera alltid sitta och studera i facksal 3, längst ner i rummet med ryggen mot spiraltrappan. Det är fridfullt där.
Jag tycker också mycket om Medborgarplatsens bibliotek. Främst nedervåningen på biblioteket - ungdomsavdelningen, med trappan och kuddarna. Jag sjunker ner i en sittsäck och läser, studerar, sover. Jag har ofta ofta suttit där och slumrat mellan teorierna, historierna och analyserna.
Kungliga biblioteket känns som ett fort. Första gången jag gick dit, stannade en myndig säkerhetsperon mig och sade: "Ursäkta mig, du måste hänga av dig väska och ytterkläder."
Oh, vad pinsamt det kändes. Vilken amatör jag är!
Också KB är en bra plats för studerande. Att sitta i läsesalen, tyst. Omgiven av alla tankar som trängs innanför det höga taket. Alla flitigt studerande. Var det inte Ivar-Lo som bukade sitta här också? Jag har för mig att någon föreläsare (Ebba, frågetecken?) sade det någon gång; KB är bra inspiration för oss litteraturstudenter, sade hon. Här har giganterna suttit och filat på sina mästerverk, sade hon.
Och så, givetvis Linköpings bibliotek. Med sina små utspridda husliknande rum med studieplatser ovanpå. Som utströdda dockhus i det stora biblioteket, mindre hus i det stora huset. De orangea fåtöljerna på insidan av det till-taket-sträckande fönstren, vid tidningsavdelningen. Jag sitter där med Madame Bovary, en disig tidig morgon, väntade på att någon av pappas anställda skall klippa mig och ser bort över parken; Domkyrkan längst till vänster, slottet bakom de vinterkala träden, länsstyrelsens fula rödaktiga byggnad. Allt är frid här, på alla mina favoritbibliotek.

Mitt mål är att jag skall jobba på ett, inte nödvändigtvis något av de ovanstående, en dag. Det är dit jag skall, efter alla studier.

Om glass

Så, med tanke på La Bibliofilles inlägg om Ben & Jerry-glass med tillhörande rangordning av deras utsökta sorter vill jag slå ett slag för Bosses Glassbar i Linköping. Jag vill dock understryka att i brist på Bosses Glassbar-glass är Ben & Jerry ett värdigt substitut. God glass är trots allt svårt att finna i den Kungliga Hufvudstaden.

Som namnet antyder drivs glassbaren av en munter man vid namn Bosse. Dock skopas alltsomoftast glassen upp av fagra ungmör med (i somliga fall) ett uns för mycket smink nuförtiden...
Han har haft glassbaren sedan jag var liten, kön ringlar lång varje vår (i april) han slår upp portarna och bjuder oss glasshungriga delikat hemgjord glass. Smaker för alla finns här; saffran, cookies 'n' cream, choklad, marängsuisse (eller marängsvisch som undertecknad sade då hon var mindre), polkagris, tiramisu, mint, jordgubb o s v. Givetvis finns här också mjukglass i olika smaker, olika sorters strössel, topping m m.
Varje gång jag är hemma och hälsar på måste jag gå och handla glass här och sedan styra fötterna upp mot solen i Domkyrkoparken.

Det är faktiskt det enda jag ärligt saknar med att bo i Linköping - Bosses Glassbar. Och Domkyrkan, den är mäktigt magnifik. Om jag tänker på den, känner jag den svala doften av sten och träbänkar. Ljuset som silas in genom de vackra fönstren och doften av tända ljus.
Ja, och så Linköpings underbara bibliotek såklart, återuppbyggt och tjusigt värre efter biblioteksbranden 1996.
Ett minne i sig är den natten, då vi stod runtom och såg elden sluka hela biblioteket och alla böckerna, slicka den svarta himlen. Doften av bränt stack i näsorna. Bokblad flög runtomkring och där stod vi en bit ifrån - absolut förfärade.

Bild: Bosses Glassbar på Platensgatan i Linköping, april 2007.