Stranger than fiction av Chuck Palahniuk

Chuck Palahniuk tycker det är svårt att kalla någon av sina skönlitterära böcker påhittade. Han plockar så mycket från verkliga livet.
Stranger than fiction av Chuck Palahniuk är dock verkliga historier. Med smala lite snirkliga bokstäver, nästan osynligt läser jag True stories. Jag missar det nästan.
I introduktionen skriver Palahniuk om människor som är ensamma, människorna i hans böcker som försöker få kontakt med andra människor, som försöker få höra till. Gränsen mellan vad som är fiktion och icke-fiktion är mycket tunn. Han skriver om författarskapet som en pendlande rörelse mellan ensamhet och att vara tillsammans med folk: Chances are, if you're reading this, you know this cycle. Reading a book is not a group activity. Not like going to a movie or a concert. This is the lonely end of the spectrum.
Här ryms texterna som kommer till mellan romanerna. Journalistiken. I Stranger than fiction möter jag minst lika skruvade porträtt och möten mellan människor som i Palahniuks romaner.

Boken är uppdelad i tre delar.
Texterna i People together behandlar människor som gör olika saker för att vara tillsammans med andra, för att höra till. Män som amatörbrottas, tränar och ligger i för att komma med i OS, som manglar sina egna öron hemma framför spegeln för att få den rätta looken - blomkålsöron - för att ge ett skarpare intryck, män som arbetar flera månader i sträck under vatten tillsammans i en u-båt, vad de gör för att fördriva tiden, hur de sover i skift, krockar med valar och diverse andra undervattensdjur, hur allt det där gnuggandet då man går emot varandra i de trånga gångarna inte betyder NÅGONTING alls..., om när författaren själv klädde sig tillsammans med en kamrat en dag i hundkostym respektive björnkostym för att undersöka hur folk betedde sig mot något de inte kan sätta kön och ansikte på (avskyvärt och förjävligt), män som är insnöade på medeltida slott och spenderar förmögenhetter på att återskapa och bygga upp dessa väldiga borgar från grunden mitt ute i skogen.
I Portraits läser jag om Michelle som arbetar med sin hund Yogi med att söka efter lik efter exempelvis naturkatastrofer, Juliette Lewis läser upp nedskrivna frågor till sin partner som säger en hel del om henne själv, Marilyn Manson lägger tarotkort för sig själv i ett hus som tidigare ägds av Rolling Stones, en man ute på vischan bygger sin egen raket som skall ta honom ut i rymden, Ira Levins och Amy Hempels författarskap.
delen med titeln Personal behandlar Palahniuks egna upplevelser. Här bjuds vi på anekdoter om inspelningen av Fight Club, om att möta folk som älskar den boken så till den milda grad att de tar den bokstavligt, om erfarenheterna av stereoider och läppförstorare. Och om faderns våldsamma död. Om hur människor i hans närhet inspirerar honom till hans romaner, hur han gör research.
ju mer jag läser desto mer suddas gränsen mellan det fiktiva och verkliga ut. Stranger than fiction - sant. Verkligheten är jävligt märklig.

När jag har en svacka så tycker jag alltid om att komma tillbaka till Chuck Palahniuk, jag läser om eller läser något nytt. Jag blir aldrig besviken. Han är min absoluta favoritförfattare så visst är jag partisk. Det finns ett mörker i hans historier som jag känner mig samanlänkad med. Kanske är det ensamheten. Det finns också en skevhet i hans författarskap och en fantastisk förmåga att skildra det extraordinära. Originalen på gränsen mellan svart humor och grundlös desperation. Han har en rytm och ett flöde i språket, lent mot hjärnan på något sätt. Denna förmåga innehar han också då han skriver om det icke-fiktiva och det glädjer mig.

Gertrud Hellbrand, Michael Haneke och Chuck Palahniuk

Krassligheten håller i sig. Jag ligger i sängen med datorn på magen och försöker förstå mig på Google Chrome. Om någon timme kommer K hit för att hålla mig sällskap. Vi skall göra äppelpaj, fika, prata och så har jag någon som sitter och glor på mig då jag packar. Ibland behövs det att bli glodd på, för att få tummen ur röven.

Häromkvällen tittade jag på Kulturnyheterna, där Gertrud Hellbrands Scenario X recenserades. Litteraturkritikern förklarade handlingen och jag tänkte direkt att den verkade  påminna om något i regi av Michael Haneke, i nästa andetag gör hon samma koppling. 

Jag gillar Haneke, speciellt hans Funny Games, från 1997, om två prydliga unga män som tar sig in i en familjs hus och håller dem gisslan och torterar dem. Det är inte speciellt mycket blod eller våld i historien, men den tar sig under skinnet, kopplar ett grepp kring lungor och hjärta och kramar åt tills jag inte kan andas. Jag gillar historier som gör så med mig, som får mig att känna så. En regissör eller författare som lyckas inge så starka känslor är sannerligen skicklig. Av samma anledning tycker jag mycket om hans filmatisering av Elfriede Jelineks Pianolärarinnan, i Hanekes tappning; Pianisten. När vi reste oss ur biofåtöljen efter att ha sett föreställningen sade en i sällskapet sammanbitet att "det var den värsta skit han någonsin sett". Jag var bara tyst och hänförd. Och av en annan åsikt.

Åter till Hellbrand.

Jag har hennes Vinthunden här. Jag fick den av henne vid ett tillfälle då hon var och talade om skrivande på en skrivarkurs jag gick för några fyra år sedan. Jag har i ärlighetens namn inte läst den ännu. Intrigen kändes förutsägbar på något vis, jag lade boken åt sidan mätt på trasiga flickor som försöker hitta sig själva i nya kvinnokroppar. Mätt på självstympning, självhat och tyst självdestruktivitet. Kanske dömde jag Hellbrand för snabbt och för hårt?

Nu tänker jag på Scenario X. En av bokhororna jämför Hellbrand med Chuck Palahniuk och det fångar mitt intresse. På kort tid har Hellbrand nämnts i samma andetag som en regissör jag gillar och en författare vars språk och berättarteknik jag fullkomligen älskar.

Slutsats: jag måste läsa Scenario X. Den är redan beställd på Bokus och kommer inom några dagar.

Och jag borde lägga de förutfattade meningarna åt sidan och läsa Vinthunden.

Black water - Mörkt vatten

Häromnatten fullkomligt slukade jag Mörkt vatten av Joyce Carol Oates. Jag kunde verkligen inte sluta läsa förrän den var slut.
Boken, en kortare historia, utspelar sig egentligen bara under en ung kvinnas dödsögonblick, då hon efter en bilfärd med en rattfull senator sitter ensam, inlåst och fastklämd i den genom det svarta vattnet sjunkande bilen.
Jag får följa Kelly genom hennes liv med början och slut medan hon kämpar för att ta sig loss ur bilbältet som håller henne fjättrad.
Historien är så otroligt effektfullt berättad. Nästan så att jag som läsare känner hur vattennivån sakta stiger runtom mig, det blir svårare och svårare att andas. Det för mina tankar till Chuck Palahniuks Guts från novellsamlingen Haunted. Just hur känslan som förmedlas blir så påtaglig. Sedan att Guts är en smula mer vriden och vidrig än Mörkt vatten är en annan femma. Detta skriver jag med ett leende, läs själva får ni se.

Det jag gillar med Joyce Carol Oates böcker är hur de alltid visar på det ohyggliga i det till synes helt vardagliga.
Den medelålders senatorn som Kelly skrivit ett examensarbete om, hur äcklig och motbjudande han egentligen är. Hur hon inte ser detta för hon är imponerad av honom och ser upp till honom. Hur han är som en hal ål, som lindar sina äckliga politikerfingrar om den unga naiva (?)protagonisten. Och jag frågar mig själv; Hur kan hon? Hur kan hon falla för en sådan man? Hur kan hon vara ett sådant spån? Hur kan hon sätta sig i en bil med ett sådant äckel?
Hur hon sitter i sina sista mintrar i livet och fantiserar om hur denne senator springer iväg och hämtar hjälp, för att komma tillbaka och rädda henne... när han egentligen bara vill rädda sitt eget skinn.
Jag vet hur boken skall sluta, händelseförloppet är redan avslöjat i och med bokens första sida. Detta gör verkligen ingenting.
Jag gillar det trettionde kapitlet bäst, som behandlar olika avrättningsmetoder som använts (och fortfarande används) i USA. Det klipper av snyggt och nästan sterilt från det övriga dramat i boken.
Och jag gillar dedikationen på första bladet: Till alla Kelly.
Nu återstår bara att läsa det engelskspråkiga originalet Black Water.

Bokstaven P

Ny utmaning den här veckan, jag passar på att plita ner mina tankar innan jag packar och sticker till Roskildefestivalen imorgon.
Denna veckas bokstav är P och den första författaren jag kommer att tänka på är Chuck Palahniuk, som även är min absoluta favoritförfattare. Han är mest känd för att ha skrivit Fight Club men jag anser att detta är långt ifrån hans bästa verk. Det jag gillar med Chuck Palahniuk är den språkliga rytmen i hur han skriver och givetvis de skruvade berättelserna han berättar. Han läses med fördel på engelska med andra ord. Förvisso tror jag att Fight Club är den enda av hans böcker som är översatt till svenska.
Mina personliga favoriter av Palahniuk är Diary (en mörk historia om en kvinna, Misty, som skriver en koma-dagbok för sin man som efter ett självmordsförsök ligger i koma) och Choke (handlar om Victor Mancini som försörjer sig genom att låtsas kvävas av mat på restauranger och låta folk att rädda honom och känna såpass mycket sympati för honom att de ger honom pengar. I övrigt jobbar han på en temapark samt är sexmissbrukare.). Det är alldeles för svårt att förklara handlingen i Palahniuks böcker kortfattat. Jag såg av en händelse förresten att Choke tyligen skall bli film. Jag hoppas verkligen att det blir bra, högst troligt att det inte blir det. Jag är alltid skeptisk när riktigt bra böcker skall filmatiseras.

En bok på P blir nog Persepolis av Marjane Satrapi. En utmärkt självbiografisk serieroman som behandlar Irans historia från och med revolutionen 1979, ur författarens perspektiv. Väldigt enkelt tecknat men väldigt intressant och slagkraftigt. Nära till hands finns också ett stråk av humor mitt i allt det svåra. Jag gillar hur man som läsare får en skiss av Irans historia på ett enkelt sätt. Det är sällan underhållande/medryckande att läsa böcker som uteslutande koncentrerar sig på historiska händelser.

Om slukande

Slukandet har börjat.
Jag har de senaste 20 åren alltid haft med en bok var jag än ska. Ändamålsenliga väskor väljs med omsorg utifrån att de skall rymma en pocketbok, minst. Gärna en skrivbok också.
Det störde min pappa minns jag, att jag alltid hade med en bok med när vi skulle bort på middag, att jag ständigt satt med näsan i en bok hellre än att vara social med släkten. Likaså har det hänt att jag dragit mig undan till bokhyllan på en fest, där jag inte varit bekant med deltagarna. En fest i en stor villa i Gamla Enskede, tillbringade jag nedanför bokhyllan ströläsande Chuck Palahniuks Choke, läppjande blaskig öl. G släntrade runt och snackade med folk såklart, sådär som han alltid gjorde. Jag har aldrig varit mycket för att kallprata med folk som inte intresserar mig så den kvällen var Chuck min bästa vän.
När jag kommer hem till nya bekantskaper granskar jag alltid bokhyllan. Har vederbörande en skivsamling kastas även ett öga på denna. Finns ingen bokhylla, eller (enligt mitt tycke) vettig musik blir en vidare bekantskap svår att utveckla. Det handlar såklart också om vilka böcker vederbörande har hemma i bokhyllan, men här riskerar mina förutfattade meningar att få alldeles för stort utrymme. Jag har svårt att förstå människor som inte läser - kort och gott.

Jag har alltid en bok med mig, jag måste ha något att läsa när jag är på väg. Den här senaste terminen har jag märkt att jag läser kurslitteraturen bäst när jag är på väg någonstans.
Det är skönt att ligga i sängen, bredvid D och läsa, han med sitt, jag med mitt. Det finns någon slags frid i den handlingen. Det är nästan som att bara våga vara tyst med någon, utan att det blir obehagligt.

Så nu slukar jag böcker, jag bär dem alltid med mig. Nu är det Flyktsoda av Marcus Birro. Märkligt hur mycket igenkännande det ändå finns i den här boken. Inte så att jag någonsin trott att jag var alkoholist, men en knepig relation till alkoholen har jag nog alltid haft. Jag är innerligt glad att jag inte längre är ute och festar flera dagar i veckan och vaknar upp med timslånga minnesluckor. Jag är tillfreds med att slippa oroa mig över varför jag inte blir bakfull fastän jag har sugit i mig alkoholen som en svamp. Jag är även tillfreds med att slippa de där dagarna när man legat som ett russin på badrumsgolvet nedanför toalettstolen. Jag vänder tankarna inåt och tänker att jag hade säkert kunnat hamna där jag med, där Lukas i Flyktsoda är. Det är den känslan jag får av boken; vem som helst kan hamna där. Det är ju så det ser ut, det är så man umgås. Man vet att man dricker för mycket, man konstaterar det och fortsätter på samma sätt. Man super och minns inget, hamnar på mingelbilder på internet, vaknar upp hemma hos okända människor, plockar i ordning på kläderna och försöker ta sig hem. Det är nästan lite status att ha en taskig relation till drickandet. Det är gravt romantiserat, så länge du har någon form av kontroll. Bara du har bildbevis på kontrollen. Bara du kan ta en vit månad.
Jag undrar hur många av mina vänner och bekanta som kommer att gå på antabus om några år? Jag vet att vi reflekterat över det - jag och vännerna - att vi dricker för mycket.
Birros bok kopplar ett rejält grepp, han skriver med en sådan närvaro. Jag tycker om det. Likaså är det med hans Svarta Vykort som jag läste för några månader sedan. Sedan dess har jag följt hans blogg. Det är en väldig flod av uppriktighet som möter mig både där och i hans böcker. En uppriktigthet som jag djupt respekterar.