Generalfel, vantar och en pingvin

Ja, men vi säger så här då: För första gången någonsin begår jag ett generalfel vad gäller salstentor - jag kontrollerar inte var och framförallt när salskrivningen ska vara. FEL!

Då jag packat kaffetermosen, den obligatoriska lakritsen och frukten och tagit på mig de nya fina vantarna beger jag mig på cykeln mot Årsta för att ta pendeltåget till skolan. Relativt ångestfylld inför att vara tvungen att tampas med fraser, satser och fältscheman sms:ar jag en kurskamrat för att fråga vilken sal det är som gäller. Svaret: "Tentan var klockan 9".

Å fan.

Här står jag klockan 12.33 i Årstaberg och känner mig fånig. Det är bara att klampa hem då, trängas med Bitterheten i soffan och se på X-files där Mulder har alldeles för mycket skägg.

Tur att The Hour of the Star av Clarice Lispector kom med posten från Finland i alla fall. Tentan får istället vänta tills den 7 december.

I enlighet med dagens sinnestämning

Idag har det inte varit min dag. Det mesta har känts motigt. Irritation och ilska har genomsyrat allt idag.

Serietecknaren Sara Hansson gjorde mig uppmärksam på att det där gamla skräp-patriarkatet som vi uppenbarligen (fast jag trodde i min enfald vi kommit längre) ännu lever i, faktiskt verkar finnas - hur förlegat det än låter.
Utifrån SvD:s artikel uppfattas manliga serietecknare som norm, det är de som får komma till tals, de kvinnliga är snarare undantag som inte får chans att uttala sig om sitt skapande. Nå, Sara Hansson skrev ett mail till den aktuella
Det får mig att längta efter Dödsmördarfeministen av Ira Mallik, som förr om åren fanns att läsa i Bang (nu har jag inte läst Bang på alldeles för länge). Hon kunde minsann förvandla alla dumma män och Big Daddys till BAJS. Det ni!
BAH!!

Fröken von Vreslund har talat

Nå, det sammanställs listor överallt, på allas bloggar och i olika dagstidningar. Det här var bäst med 2008, det här har jag läst 2008, det här var sämst 2008... och så vidare.
Själv ids jag inte sammanställa någon lista över bäst, sämst, läst, oläst. Med bakgrund av nuvarande sinnestillståndet konstaterar jag att det skrivs groteska mängder skräp i diverse bloggar.

Mitt eget nyårslöfte till mig själv och min läsekrets skall bli att skriva bättre, mer substantiellt. Det faller väl ihop med planen och julklappen jag fick.

Film vs bok

Så gick vi då och såg Låt den rätte komma in ikväll. Den föll mig sannerligen inte på läppen.
Filmen visade sig, enligt min mening, vara en total stympning av boken. Jag tycker att allt det som är spännande med boken (relationen mellan pedofilgubben och Eli, Elis androgynitet, alkisarnas liv och relationer osv) är borta. Man förstår inte ens gubbens och Elis relation och jag tycker den är en viktig del i sig själv.

För den som inte läst boken måste filmen framstå som hemskt märklig. Den är som en lång rad långsamma scener som liksom aldrig får börja riktigt; Pappans suparpolare som plötsligt står i köket i snöklädda tofflor, mamman som är ännu mer frånvarande i filmen än i boken, Virginia som vaknar som vampyr och plötligt inte vill leva längre, polisen som är totalt struken ur handlingen.
Nä, jag vet förvisso att det är svårt att klämma in alla dimensioner av boken i en film. Det är i det närmaste omöjligt. Men jag måste säga att den här filmatiseringen var verkligen inte bra. Den är en stympad och väldigt tam tolkning av boken. Förvisso har ju Ajvide Lindqvist skrivit manuset, men ändock, för många spännande delar har här strukits. Det är synd, för det hade kunnat bli en bra film, eller mini-serie kanske hellre? För att få med alla nyanser?

Tomas Alfredssons krav till regeringen att driva igenom IPRED1, som jag läste om hos Rick Falkvinge gör ju inte att mitt omdöme vrids till det bättre direkt. Karln skrattar nog hela vägen till banken trots allt.

Detta har inte alls med böcker att göra

Jag tror att någon kastade sig framför pendeltåget ikväll, då jag var på väg till jobbet.

Tåget stod stilla vid Helenelund en lång stund. Plötsligt säger någon i högtalarna att en olycka hänt och att "vi blir stående här ett tag, var vänlig lämna inte tåget". Samtidigt öppnades dörrarna. Givetvis gick folk ut (Givetvis förstår man att det förmodligen inte var någon "olycka": "hej hopp jag råkade visst hamna på spåret just när tåget kommer in till stationen", känns inte så troligt).
Så det sedvanliga suckandet och stönandet över att folk kommer att komma försent, till vart de nu ska till. Runtom mig börjar människor se besvärade ut, plocka med sina telefoner, ringa samtal om att de blir sena
(Oj, jag fick visst DÖDEN rätt i ansiktet, det finns ingenstans att spola förbi eller stänga av, jag måste beklaga mig över att jag blir sen. Någon jävel var tvungen att kasta sig framför tåget JUST DÅ JAG SKULLE HEM). I mitt stilla sinne tänker jag att folk blir rädda, de konfronteras med döden (om nu personen som förmodligen ligger därframme, är död förstås, det är väl inte alltid de dör, ibland blir de invalidiserade för livet också), får den mitt i ansiktet när de minst anar det.
Vi tvingas alla tänka på döden där i pendeltågsvagnen och tänka på den där personen därframme, som förmodligen mådde så bottenlöst illa att den valde att ge upp.
Givetvis så behöver det inte vara så att det är en självmördare därframme, ibland kan det vara tragiska olyckor också, som den där gången för 8 år sedan då två blinda personner föll ner på spåret vid Rådmansgatan. Vi satt då fast i tåget en halvtimme och proceduren var densamma som ikväll.

Jag ringde upp min brukare och talade om att det skett en olycka, att ersättningsbussar och räddningstjänst är på väg, att jag garanterat kommer att bli sen ikväll. Det enda hon hade att säga var "men, går det inga bussar?". Jag baxnade.
Jo, men det är för helvetes amalia någon som förmodligen ligger undet tåget, någon som kanske dött, jag gör så gott jag kan med att hinna i tid? Alla skall transporteras vidare så småningom? En smula trögt organiserat kaos råder?

Vi blev stående i 20 minuter, människor skruvade på sig, var besvärade. Brandbil, ambulans och polis kom till platsen, vi fick äntligen gå ut.
Bakom mig gick två kvinnor i övre medelåldern, märkbart tagna av situationen, fast på något upphetsat vis. De tjattrade med varandra om vad som hade hänt och uppmanade varandra att "nej titta inte! Titta inte!"
Människor stannade och stod och tittade ner på spåret framför tåget, som om de skulle se något där i mörkret, som om det skulle ligga någon där. Som om de skulle kunna slafsa åt sig lite VERKLIGHET såhär på tisdagskvällen.
kasnke kunde de få se lite blod och krossat kött så de kunde gå hem och ttala om det för sina nära och kära?

Ibland äcklar folk mig. Jag förstår inte hur man bara kan stå och glo, när något sådant händer. Som de som bara står och glor på gatan, om någon blir inburen i en ambulans, märkbart sjuk. De flockas kring vad det nu är som händer.
Det är alltid den där klungan med folk som endast står och glor.
D säger att det nog är den mänskliga nyfikenheten. Ja, kanske det, fast jag vet inte om jag tycker så mycket om den sortens nyfikenhet.

Pocket & Prassel - Paket II

Ännu ingen internetuppkoppling i sikte hemmavid. Soliga dagar tar vi med datorerna ut på balkongen och sitter där och njuter av "det där internet" som finns därute. Att "gå ut på internet" har med ens fått en helt ny innebörd hemma hos oss.
"Det var kallt ute på internet idag", säger D då han kommer in från balkongen, tar av sig den stickade tröjan och ställer ner laptopen på det provisoriska soffbordet. Ute är det då mörkt och kyligt, löven börjar falla från träden. Grannarna undrar väl vad det är för märkliga kufar som envisas med att sitta ute på balkongen och frysa när det är kväll.

I förrgår fick jag ett nytt paket i Pocket & Prassel. Innehåll: ett tema-paket med ett handskrivet brev som förklarade temat: Afrika. Väldoftande rooibos-te (mitt i prick, det enda te jag dricker), goda nötter och så boken En blomma i Afrikas öken av Waris Dirie. Tack käraste Bokvän, men dessvärre har jag redan läst boken, vilket ju var lite synd. Det är en fruktansvärd men också fascinerande historia. Redogörelsen för när den 5 år gamla Waris blir könsstympad är bortom beskrivning. Det går inte att hålla ifrån sig.
Vilket för mina tankar tillbaka till i våras, då jag på ett guest house i Reykjavik läste en mycket intressant studie gällande kvinnlig omskärelse inom en svensk kontext. Den försöker utreda varför omskärelse av unga somaliska flickor i Sverige ännu förekommer, trots att handlingen varit kriminaliserad sedan 1982. Genom att läsa artikeln ges ytterligare förståelse till komplexiteten kring ämnet.
Jag borde väl här inflika att jag på intet sätt stödjer handlingen i sig, men att jag förstår problematiken (kring hur ämnet hanteras av olika instanser i det svenska samhället) bättre efter att ha läst ovannämnda artikel. Man kan inte bara förbjuda saker hursomhelst, problemet är mer intrikat än så. Å andra sidan kan man heller inte bara vara förstående och tala om saker på en teoretisk nivå hela tiden.

Så, vad göra med Waris Diries bok nu då? Vad gör man om man får en bok som man redan har?

En smula vilse

Överallt startar kurser och utbildningar för människor just nu.
Jag känner mig vilse som inte har ett upprop att gå på, ingen litteraturlista med omöjliga-böcker-som-inte-går-att-få-tag-i att svära över, inget strukturerat läse-schema och avtalade seminarier och föreläsningar att sitta och pimpla Mondos kaffe på.
Det känns sorgligt, som om jag är på avvägar.

Den här terminen är det några resttentor som gäller. Jag skall försöka organisera livet och studiemoralen så gott det går. Om bara D tar med sig Lola till jobbet lite nu och då, så jag kan få lite studiero och kunna sitta på biblioteket, alternativt på SH, ska det nog gå som smort.
Tidigare empiriska studier har visat att undertecknad icke klarar av att upprätthålla studiemoralen i hemmet. Den har en tendens att plana ut och mycket hellre ägnar sig vederbörande åt att gå och fika med vänner, städa under badkaret, spela Wii eller sova.

Flytten kommer närmare. Jag har ännu inte rensat ur förrådet, efter inbrottet. Men flyttkartonger har inhandlats och väntar på att fyllas. El-abonnemang skall upprättas, bredbandsbolag skall bytas och telefonen flyttas.
Vidare bör lastbil bokas och systrar med körkort charmas för att köra, då varken jag eller D har körkort.
Jag har fått reda på vem jag skall överösa med Pocket & prassel nu med, adressaten bor inte alltför långt ifrån mig. Detta skall verkligen bli spännande, just nu är jag smått panikslagen för hur jag skall hantera uppgiften, det löser sig nog.

Hittade förresten Vertigomannens blogg häromdagen. Intressant värre. Jag uppskattar ju Vertigo, då deras böcker ofta appellerar den mer osedliga delen av mig.
Men nu, tillbaka till Pamela och den förbannade dygden!

(Uppdatering, kl 16.35)
Märkligt att när jag postar ett inlägg om vilsenhet består dagens enda kommentar i ett spam med hänvisning till gratis make-up?
Herreminje, bespara mig!!
Nu skall här ner i källarförrådet och rensas. Gratis make-up kan vederbörande spammare köra upp i arslet. Reklam i kommentarerna har jag inte mycket till övers för. Radera!

Fallen

Just nu: åska och störtregn utanför det halvöppna fönstret, jag och Elliott i sängen. Jag försöker sova inför jobbet. Det går mindre bra. Det är alltid jobbigt att försöka ställa om dygnet, att försöka sova på dagen när det är varmt och kvavt.

Jag läser Joyce Carol Oates Fallen. Det är en krönika som spänner över generationer, från tidigt 50-tal till sent 70-tal. Till en början känner jag sympati med kvinnan som historien börjar med, Ariah Erskine, vars unge nyblivne make kastar sig ut i Hästskofallet för att ta sitt liv på morgonen efter deras bröllop. Under historiens gång ändras mina sympatier och det är nog det jag gillar med boken, att karaktärerna är långt ifrån statiska. Något som också lyfter historien är rättsprocessen berörande Love Canal, som är baserad på verkliga händelser om hur giftigt avfall dumpades och gömdes (glömdes?) genom att sedan bygga ett bostadsområde och skolor ovanpå. I Fallen väljer en kvinna vars barn dött och blivit sjuka av giftet som finns i marken, att stämma staten och företagen som ligger bakom. Det är iskall korrumption och en fruktansvärd människosyn som skymtar. De stora företagen med de stora pengarna vs de små människorna som slavar för att få livet att gå ihop.
Jag kan varmt rekommendera Fallen. Niagarafallen är faktiskt en mäktig relief att måla upp de många historierna mot. Bokens titel kan dessutom tolkas på olika sätt, dels som de fysiska Niagarafallen men också som att falla, att störta mot undergången. Historien bjuder på mycken sorg och smärta, hemligheter som bärs genom decennier, skuld och skam men också upprättelse och kanske också förlåtelse. Jag vet inte om förlåtelse är ett alldeles korrekt ordval i sammanhanget dock. Det är hur som helst skickligt berättat.

Det enda som stör mig är de många citaten på bokens omslag, en massa tomt tyckande från Expressen, Tara och Aftonbladet. "Jag slukar ALLT av fantastiska Oates sen jag trollbands av Blonde. Om jag inte får den här boken i present blir jag rejält sur..." skriver tidningen Mama. Har vederbörande jöns ens läst boken? Det låter inte som så. Bespara mig en massa taffliga försök att få en bok att låta intressant genom att publicera slumpartade "lovord". Låt boken tala för sig själv. Bespara mig detta trams!
Efter denna bok skall min Joyce Carol Oates-feber nog vara till ända för den här gången. Stieg Larsson väntar visst på att bli granskad i pärmarna.

Bild: Joyce Carol Oates, numera definitivt betraktad som en av favoritförfattarna.

Om reklamen för alla dessa svenska deckarförfattare

Jag vandrar på perrongen i Slussen. Ny konst har kommit upp som biter av de obligatoriska reklamaffischerna för bredband, banker osv. Motiven ser ut som små människor som sticker upp ur patronhylsor tänker jag medan jag går förbi. Det är rätt snyggt. Jag gillar att konsten i alla fall kan få lite utav utrymmet. Reklam är mycket tråkigt och själsdödande, jojomen. Musiken i öronen, som stänger ute skrikandet av tågen när de saktar in på perrongerna runtom mig, ryggsäck på ryggen med dator, bok och diverse annat nödvändigt - Jag är utrustad för nattens arbetspass.
När jag nästan kommit bort till slutet av perrongen vid trappan upp mot Götgatans uppgång, ser jag ännu en affisch som gör reklam för en svensk författares bok. Denna gången är författaren en Johan Theorin och han blickar bistert ner på mig från vänster medan jag väntar på tåget.

Jag har under den senaste tiden slagits av hur många svenska författare som figurerar med porträtt på reklamaffischer för sina böcker; Camilla Läckberg, Thomas Bodtröm, Liza Marklund (iofs för några år sedan). Det finns säkert fler än dem jag nu räknade upp, men nu är jag mest irriterad på det faktum att det förekommer. Oftast exponeras boken mot en bakgrund av ett svartvitt porträtt av författaren, när de ser lite "svåra och författarlika" ut. Bilden utgör 95% av bilden. Själva boken tycks här vara av sekundärt värde. Undantaget Liza Marklund, som gärna figurerar på omslaget till somliga av sina böcker.
Kanske är jag helt fel ute, men är det för att det innerst inne är undermålig litteratur som boken måste marknadsföras på så vis? undrar en röst längst bak i skallen. Jag har i ärlighetens namn aldrig läst någon av de ovan nämnda författarna, så egentligen är jag ute på djupt vatten här och drar förutfattade meningar om saker jag egentligen inte vet något om. Kanske är det riktigt bra litteratur, överallt ser jag ju folk som läser dessa författares böcker? Hur mycket har inte somliga i min omgivning tjatat på mig om att jag borde läsa Camilla Läckberg och Stieg Larsson? Men nej, deckare är inte min kopp te. Det tilltalar mig inte. Med ett leende brukar jag säga att jag är för nördig för dessa böcker.

På något vis kan jag inte komma undan tanken på att böckerna med allra största säkerhet är taffligt skrivna och det är därför de måste marknadsföras på det här viset. Det är den här sortens marknadsföring av böckerna (författarna) som får mig att backa och förkasta litteraturen - istället för som det säkert är avsett - locka mig att läsa den.