196 sidor senare

196 sidor in i Män som hatar kvinnor irriterar jag mig på "dot.com". Dot.com-företag hit och dot.com-företag dit. Allvarligt, det låter rätt löjligt, säger man ens så?
Likaså blir jag lite smått irriterad på rabblandet av tekniska prylar, iPoden dottern får i födelsedagspresent, iBooken, digitalkameran från Canon, scannern från det och det märket, bandspelaren med det och det märket. Varför är detta viktigt? Jag kan ta historien på allvar ändå. Jag behöver inte bli bombarderad med produkter. Lisbeth Salander använder sig av det här och det här e-postprogrammet och den och den krypteringen. Jaha? Ja, jag kan inget om kryptering och om olika program så som lekman borde jag bli imponerad av Larssons kunskaper på området?
Men, jag läser vidare och tänker att jag är nog verkligen bara ovan vid kriminalromaner. Så enkelt är det.

Och någonstans medan jag läser kan jag inte heller låta bli att tänka att snart skall boksviten filmatiseras och jag tänker mig att detta kommer ske i bästa Beck-stil. Dansk regissör till trots betvivlar jag att man slipper undan alltför teatraliska svenska skådespelare (inte det att svenska skådespelare alltid är dåliga, de passar bara mycket bättre på teaterscenen), ännu ett magplask i svensk filmhistoria. Beck de light. Huvva. Kanske är jag för hård? Eller så har jag bara ingen som helst tilltro till svensk film alls, med undantag för Roy Andersson. Detta är mer troligt.

Men jag fortsätter läsa, inte helt säker på vad jag tycker ännu. Och jag kommer på att jag vill läsa Sjöwall/Wahlöös gamla romaner från 60 och 70-talen. Mamma har några av dem hemma i bokhyllan om jag inte minns fel. Å menar att de skall vara riktigt bra, då de är intressanta tidsdokument och mycket samhällskritiska, något som helt har gått förlorat i de urvattnade massfilmatiseringarna. Av samma anledning skulle jag vilja läsa Lasermannen då jag har hört att den också skall vara intressant för att få en bild av Sverige under tidigt 90-tal, då jag själv var alldeles för liten för att vara medveten om något annat än min hamster, kanin, Madonna och Tvillingarna-böcker.
Likaså tänker jag att Stieg Larssons böcker kanske också är intressanta tidsdokument (med allt rabblande om @yahoo.com, @hotmail.com, teknikprylar osv) bara att jag inte ser det eftersom jag är mitt i den tidsåldern.

Min pappa talade sig varm om Larsson-böckerna i julas. Han talade om Lisbeth Salander och hur lik mig hon var, om jag inte missminner mig. Jag vet inte det jag. Han måste syfta på hennes yttre, hennes piercingar, tatueringar och Dr Martens-kängor.
Och ja, hon verkar påminna om någon jag var... för sådär 10-15 år sedan.

En verklig utmaning

Så har det då startat. Jag har börjat läsa denne Stieg Larsson och Män som hatar kvinnor. Natten är ljummen, jag borde hellre knappra ihop ett vinnande CV så jag kan söka någon form av biblioteksjobb för hösten.
Men nej, jag fastnade hos Oates och sedan var det klippt fram tills berättelsen var slut, kaffet urdrucket och hjärtat sprängfyllt av känsla.
Jag plockade upp Stieg Larsson ur ryggsäcken. Nu är det upp till bevis då. Så får jag se om det är sådär fantastiskt bra som övriga svenska folket, inklusive min pappa (som aldrig läser men som under jul och- nyårshelgen slukade tre böcker i serien), tycker. Min personliga teori är att författarens död har sett till att haussa upp boksviten en smula (är det inte alltid så, med skapande personer som dör hastigt och oväntat, för egen hand eller ej?), hade han inte gått och dött är jag cyniskt övertygad om att han hade sällat sig till den övriga svenska "deckareliten". Nu tycker nog P att jag svär i kyrkan, men desto roligare blir det väl ifall jag inser att det är bra böcker och får äta upp vad jag sagt? Och jag tycker ändå att det vore roligt för min egen del också, att vidga synfältet en smula. Så nu: upp till bevis.
Jag laddar med mer kaffe och ler åt det faktum att statistiken i boken baserats på Slagen Dam, en utredning som jag fick läsa under tiden jag pluggade genusvetenskap på SH. Det är ändå ett gott betyg och en, enligt mig, relevant undersökning, även om många tycks anse att den har en del brister.

Senare idag kommer ett par från Linköping och skall träffa Elliott. Tillsammans med vår kontaktperson från Hundar Utan Hem skall det beslutas om han skall bli östgöte. Det skär i hjärtat och jag saknar honom redan, underbaraunderbara hund. Men vi måste tänka logiskt och på vad som är bäst för Elliott, att bo i storstaden är nog inte vad han skulle trivas bäst med. Men älskad det har han varit och det kommer han alltid att vara.