Om slukande

Slukandet har börjat.
Jag har de senaste 20 åren alltid haft med en bok var jag än ska. Ändamålsenliga väskor väljs med omsorg utifrån att de skall rymma en pocketbok, minst. Gärna en skrivbok också.
Det störde min pappa minns jag, att jag alltid hade med en bok med när vi skulle bort på middag, att jag ständigt satt med näsan i en bok hellre än att vara social med släkten. Likaså har det hänt att jag dragit mig undan till bokhyllan på en fest, där jag inte varit bekant med deltagarna. En fest i en stor villa i Gamla Enskede, tillbringade jag nedanför bokhyllan ströläsande Chuck Palahniuks Choke, läppjande blaskig öl. G släntrade runt och snackade med folk såklart, sådär som han alltid gjorde. Jag har aldrig varit mycket för att kallprata med folk som inte intresserar mig så den kvällen var Chuck min bästa vän.
När jag kommer hem till nya bekantskaper granskar jag alltid bokhyllan. Har vederbörande en skivsamling kastas även ett öga på denna. Finns ingen bokhylla, eller (enligt mitt tycke) vettig musik blir en vidare bekantskap svår att utveckla. Det handlar såklart också om vilka böcker vederbörande har hemma i bokhyllan, men här riskerar mina förutfattade meningar att få alldeles för stort utrymme. Jag har svårt att förstå människor som inte läser - kort och gott.

Jag har alltid en bok med mig, jag måste ha något att läsa när jag är på väg. Den här senaste terminen har jag märkt att jag läser kurslitteraturen bäst när jag är på väg någonstans.
Det är skönt att ligga i sängen, bredvid D och läsa, han med sitt, jag med mitt. Det finns någon slags frid i den handlingen. Det är nästan som att bara våga vara tyst med någon, utan att det blir obehagligt.

Så nu slukar jag böcker, jag bär dem alltid med mig. Nu är det Flyktsoda av Marcus Birro. Märkligt hur mycket igenkännande det ändå finns i den här boken. Inte så att jag någonsin trott att jag var alkoholist, men en knepig relation till alkoholen har jag nog alltid haft. Jag är innerligt glad att jag inte längre är ute och festar flera dagar i veckan och vaknar upp med timslånga minnesluckor. Jag är tillfreds med att slippa oroa mig över varför jag inte blir bakfull fastän jag har sugit i mig alkoholen som en svamp. Jag är även tillfreds med att slippa de där dagarna när man legat som ett russin på badrumsgolvet nedanför toalettstolen. Jag vänder tankarna inåt och tänker att jag hade säkert kunnat hamna där jag med, där Lukas i Flyktsoda är. Det är den känslan jag får av boken; vem som helst kan hamna där. Det är ju så det ser ut, det är så man umgås. Man vet att man dricker för mycket, man konstaterar det och fortsätter på samma sätt. Man super och minns inget, hamnar på mingelbilder på internet, vaknar upp hemma hos okända människor, plockar i ordning på kläderna och försöker ta sig hem. Det är nästan lite status att ha en taskig relation till drickandet. Det är gravt romantiserat, så länge du har någon form av kontroll. Bara du har bildbevis på kontrollen. Bara du kan ta en vit månad.
Jag undrar hur många av mina vänner och bekanta som kommer att gå på antabus om några år? Jag vet att vi reflekterat över det - jag och vännerna - att vi dricker för mycket.
Birros bok kopplar ett rejält grepp, han skriver med en sådan närvaro. Jag tycker om det. Likaså är det med hans Svarta Vykort som jag läste för några månader sedan. Sedan dess har jag följt hans blogg. Det är en väldig flod av uppriktighet som möter mig både där och i hans böcker. En uppriktigthet som jag djupt respekterar.

...

Idag har jag suttit i skolans tysta läsesal. I öronen: Godspeed You! Black Emperor. På skärmen: de två sista hemtentefrågorna. Långa snirkliga resonemang om queer och aktivism. Intensivt och koncentrationen är, konstigt nog, på topp.
Till slut snurrar det så i huvudet att jag måste gå ut, ringa, höra röster som talar med mig. Att tänka riktigt hårt är som att vara riktigt full. Man tänker så hårt att man slår knut på sig själv, marken gungar nästan.
Jag åkte hem.

Hemma väntade ett paket från Bokus. Jag har äntligen köpt Utan Nåd av Peter Birro. Med på beställningen slank även Flyktsoda och Svarta Vykort av hans bror, Marcus.
Jag öppnar paketet medan jag går hem från Ica, läser de första sidorna hemma i hallen. Det är träffande, som en knytnäve:

Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån.
All sorg är allmängiltig.
Det är därför jag envisas med att skriva om min.
För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du.

Det är paus från hemtentan nu, några timmar. Jag fördjupar mig i sorgen, den passar mitt sinne nu och det är bättre att känna någon annans sorg än att gå vilse i sin egen (som man inte ens vet var den kommer ifrån).
Det är stora känslor på få rader. Språket är poetiskt, sprängfyllt.
Jag tar paus nu. Och läser vidare.