... Och boksöndag

Söndagen vaknar långsamt, jag har sovit som nedslungad i madrassen inatt. Som en sten, en kilometer ner i madrassen. Lite som Mark Renton när han sjunker ner i den röda mattan hos Mother Superior i Trainspotting. D har inte velat väcka mig, säger han. Jag behövde väl sömnen.
Nå, vi äter sen frukost och gör en utflykt till SF-bokhandeln. Jag känner mig ännu skrynklig och nyvaken då vi kliver in genom dörren.
Jag bäddrar bland hyllorna, fastnar hos Neil Gaimans barnböcker, antecknar i mobiltelefonen om nya litterära inköp som bör göras; Numret av Tomas Ott tilltalar mig. Jag bläddrar i historien, som berättas helt utan dialog och endast med bilder. Mycket stiligt och mörkt tecknat.
Jag hittar även en väldigt tjusig och för mig ny utgivning av Terry Pratchetts Discworld-böcker. Borta är de löjliga färgsprakande omslagen, som enligt mig är väldigt smaklösa och som säkert framstår som föga lockande för dem som inte i vanliga fall skulle intressera sig för Pratchett. Nej, här är böckerna svarta, minimalt utsmyckade. Jag inser att jag måste göra mig av med mina svenska och färgsprakande utgåvor och istället införskaffa dessa, mer estetiskt tilltalande dito.
Dessutom har jag länge tänkt läsa Pratchett på originalspråk, jag kan tänka att mycket utav den humorn som är direkt kopplad till det engelska språket, går förlorad i den svenska översättningen. Det var så länge sedan jag läste Pratchett, säkerligen mer än 10 år sedan - innan jag började läsa speciellt mycket på engelska.

Efter närmare en halvtimmes drivande runt bland hyllorna, beslutar vi för att gå. D har då plockat på sig en bok åt sig och tre böcker åt mig; Ender's game av Orson Scott Card (jag skall härmed få lite science-fictionlitterär bildning, menar han. Och jag skall å det strängaste bortse ifrån att författaren tydligen är, och jag citerar D: "ett religiöst mongo."), The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Díaz och sist med inte minst sjätte delen i serieromansviten Y - The Last Man. Jag har inte läst den sedan i somras så det skall bli intressant att återigen kastas in i den nya världsordningen, en total avsaknad av varelser med Y-kromosomer. Ja, bortsett från Yorick och hans apa förstås.

Nu skall här läggas ut böcker på BookMooch. Mina svenska utgåvor av Discworld och så Charlaine Harris, till exempel.
Jag har också kommit på vad jag skall önska för böcker i utbyte: Kindred av Octavia Butler till exempel, vilken jag också kikade på i bokhandeln idag.

Sommarläsning - en snedare version av verkligheten

Sommarlovet har sjunkit in. Det tog några dagar av oro, sömnlöshet och ändlöst strövande på stan, för att fatta. Nu är jag ledig, sånär som på att arbeta hos B förstås, men ändå. Det är en frihet att bara ha ett arbete att gå till, arbeta och sedan gå hem. Utan att ha texter/böcker jag MÅSTE läsa, hemtentor att skriva, seminarier att vara aktiv och smart på.
Det låter som att jag avskyr att studera, det är inte sant. Jag är bara innerligt trött och har varit det hela terminen. Jag blickar framåt, med D; Vi kommer nog att skaffa hund i sommar, jag kommer att åka på Roskilde (mitt tionde år i rad, på festival) med M (D's syster), jag kommer att jobba och ha semester, jag kommer att läsa och ta det lugnt i solen, jag kommer att försöka sy på min nyinköpta symaskin, jag kommer att försöka samla mig och se ljust på framtiden. Göra upp nya planer. Jag kommer att få kraften.

Sommarens första självvalda läsning är att avsluta City of saints and madmen av Jeff VanderMeer, som jag började på för några månader sedan. Vad ska jag säga om den? Det går inte riktigt att förklara. VanderMeer skriver om staden Ambergris - en stad som till stor del påminner om våra egna städer. Livet och människorna är i stort sett desamma som här, men med en viss skevhet förstås. Det är mycket inspirerande och medryckande. Jag ser kopplingar till E.T.A. Hoffmanns Sandmannen och till Terry Pratchetts romaner om Skivvärlden. Det är humor och ren galenskap, bläckfiskar, bläckfiskfestivaler och svamp i mängder, en helt ny världs seder och bruk kastas i ansiktet på mig.
Men det är också obehaglig läsning; det är inte alltid bara roligt att läsa historierna om Ambergris och dess invånare, obehaget kryper inpå i historien om konstnären Martin Lake och hans förvandling, eller historien om den märkliga buren som kommer i Hoegbottons ägo, eller Ambergris blodiga historia.
Jeff VanderMeer har skapat en helt ny värld som ryms innaför bokens pärmar, med nya regler och lagar. Han beskriver ingående denna värld och dess invånare - den blir på så sätt påtagligt verklig, med sina långa fotnoter, böcker, historia, maträtter, konstgallerister, författare och forskare. En lite snedare version av verkligheten.
Jag är glad att D introducerade mig till Jeff VanderMeer, han är i sanning en fantasyförfattare i särklass. En anledning till att inte betrakta fantasy som en genre enbart bestående av Sagan om Ringen eller motsvarande.