Om Marjane Satrapis Broderier

I Broderier bjuder Marjane Satrapis mormor på middag. Efter måltiden går männen och sover middag och kvinnorna samlas i salongen för att dricka te och tala.
Under tebjudningen kommer nio olika kvinnor till tals och delar sina erfarenheter av att vara både unga och gamla kvinnor i Iran. De flesta historierna rör sig kring arrangerade äktenskap, sex och skönhetsoperationer och det är ofta mycket humoristiskt berättat med Satrapis rappa språk och svartvita teckningar.

Med ett skimmer av bister humor får vi höra om kvinnan som gjort en fettsugning på rumpan och med hjälp av detta förstorat brösten, för att förhindra att maken tittar på andra yngre kvinnor ("Den idioten vet inte att varje gång han kysser mina bröst är det egentligen min röv han kysser…"), om fördelarna med att bara vara någons älskarinna, diverse knep för att framkalla garanterad blödning på bröllopsnatten (oturligt nog med vissa vassa konsekvenser för maken), längtan efter att flytta till fria Väst, vikten av att vara oskuld och att genomgå "brodyr"(för att sy ihop vaginan och på så sätt återskapa oskulden)...

För min del handlar Broderier om att skapa sig en egen värld inom en väldigt patriarkal struktur, att skapa sig själv och sin frihet inom den snäva ramen, att tänja på gränserna. Detta förmedlar Satrapi med bravur. I hennes berättelser är kvinnorna aldrig de där förtryckta och ordlösa offren som vi så ofta luras att tro. Det är uppfriskande och inspirerande.

Bokstaven P

Ny utmaning den här veckan, jag passar på att plita ner mina tankar innan jag packar och sticker till Roskildefestivalen imorgon.
Denna veckas bokstav är P och den första författaren jag kommer att tänka på är Chuck Palahniuk, som även är min absoluta favoritförfattare. Han är mest känd för att ha skrivit Fight Club men jag anser att detta är långt ifrån hans bästa verk. Det jag gillar med Chuck Palahniuk är den språkliga rytmen i hur han skriver och givetvis de skruvade berättelserna han berättar. Han läses med fördel på engelska med andra ord. Förvisso tror jag att Fight Club är den enda av hans böcker som är översatt till svenska.
Mina personliga favoriter av Palahniuk är Diary (en mörk historia om en kvinna, Misty, som skriver en koma-dagbok för sin man som efter ett självmordsförsök ligger i koma) och Choke (handlar om Victor Mancini som försörjer sig genom att låtsas kvävas av mat på restauranger och låta folk att rädda honom och känna såpass mycket sympati för honom att de ger honom pengar. I övrigt jobbar han på en temapark samt är sexmissbrukare.). Det är alldeles för svårt att förklara handlingen i Palahniuks böcker kortfattat. Jag såg av en händelse förresten att Choke tyligen skall bli film. Jag hoppas verkligen att det blir bra, högst troligt att det inte blir det. Jag är alltid skeptisk när riktigt bra böcker skall filmatiseras.

En bok på P blir nog Persepolis av Marjane Satrapi. En utmärkt självbiografisk serieroman som behandlar Irans historia från och med revolutionen 1979, ur författarens perspektiv. Väldigt enkelt tecknat men väldigt intressant och slagkraftigt. Nära till hands finns också ett stråk av humor mitt i allt det svåra. Jag gillar hur man som läsare får en skiss av Irans historia på ett enkelt sätt. Det är sällan underhållande/medryckande att läsa böcker som uteslutande koncentrerar sig på historiska händelser.