Perdido Street Station

Jag blev överöst med diverse böcker av D, senaste julen.
Timmar tillbringades i sängen, öppnandes paket med obrutna pärmar, tunna blad och fantastiska berättelser medan vi lyssnade på mycket märkliga julsånger på någon för mig okänd amerikansk radiokanal över internet. Det var ljuvligt juligt.
En utav böckerna jag fick var Perdido Street Station av China Miéville.
9 månader efter jul har jag äntligen börjat läsa. Den är verkligen så snygg!! Språket är så snyggt!! Varför har jag inte läst det här förrut? Och vad ska jag skriva om den?
Den utspelar sig i New Crobuzon, en stad som består av diverse hybrider, en mängd olika raser, mutanter och människor; Humanoida skalbaggar, människoliknande individer korsade med maskiner, grodliknande feta människor, Remakes (brottslingar som dömts till att omskapas) i en stad som för tankarna till Jeff VanderMeers Ambergris, steget känns heller inte långt till Neil Gaimans Neverwhere.
Staden i verket påminner till viss grad om våra egna städer, den påminner om ett fabriksområde med slitna hus och bolmande skorstenar, delad av en grumlig flod. Det är som vår egen värld, men med en absolut skevhet, som om man knuffat till bilden lite och dess innehåll hamnat i oordning, allt är liksom vridet runt sin axel. Författaren har själv beskrivit verket som "basically a secondary world fantasy with Victorian era technology. So rather than being a feudal world, it's an early industrial capitalist world of a fairly grubby, police statey kind!"
Det är alltid svårt att förklara fantasy. Naturligtvis, eftersom man måste redogöra för ett helt nytt universum, med andra regler och lagar än som gäller här i vårt.
Jag måste ändå, i brist på egna ord, ordagrannt återge en passage:

Faint cries and industrial drones sounded from dark windows set into its brick banks, some of them below the high-water mark. Prisons and torture-chambers and workshops, and their bastard hybrids, the punishment factories, where the condemned were Remade. Boats coughed and retched their way along the black water. (s 17)

Jag läser vidare om slem, skalbaggekonst, vattenkonst och vetenskap.
Det är bra att kunna öppna ett fönster mot något annat, något helt nytt och skilt från det som finns här. Mer av det här, vill jag ha.

Sommarläsning - en snedare version av verkligheten

Sommarlovet har sjunkit in. Det tog några dagar av oro, sömnlöshet och ändlöst strövande på stan, för att fatta. Nu är jag ledig, sånär som på att arbeta hos B förstås, men ändå. Det är en frihet att bara ha ett arbete att gå till, arbeta och sedan gå hem. Utan att ha texter/böcker jag MÅSTE läsa, hemtentor att skriva, seminarier att vara aktiv och smart på.
Det låter som att jag avskyr att studera, det är inte sant. Jag är bara innerligt trött och har varit det hela terminen. Jag blickar framåt, med D; Vi kommer nog att skaffa hund i sommar, jag kommer att åka på Roskilde (mitt tionde år i rad, på festival) med M (D's syster), jag kommer att jobba och ha semester, jag kommer att läsa och ta det lugnt i solen, jag kommer att försöka sy på min nyinköpta symaskin, jag kommer att försöka samla mig och se ljust på framtiden. Göra upp nya planer. Jag kommer att få kraften.

Sommarens första självvalda läsning är att avsluta City of saints and madmen av Jeff VanderMeer, som jag började på för några månader sedan. Vad ska jag säga om den? Det går inte riktigt att förklara. VanderMeer skriver om staden Ambergris - en stad som till stor del påminner om våra egna städer. Livet och människorna är i stort sett desamma som här, men med en viss skevhet förstås. Det är mycket inspirerande och medryckande. Jag ser kopplingar till E.T.A. Hoffmanns Sandmannen och till Terry Pratchetts romaner om Skivvärlden. Det är humor och ren galenskap, bläckfiskar, bläckfiskfestivaler och svamp i mängder, en helt ny världs seder och bruk kastas i ansiktet på mig.
Men det är också obehaglig läsning; det är inte alltid bara roligt att läsa historierna om Ambergris och dess invånare, obehaget kryper inpå i historien om konstnären Martin Lake och hans förvandling, eller historien om den märkliga buren som kommer i Hoegbottons ägo, eller Ambergris blodiga historia.
Jeff VanderMeer har skapat en helt ny värld som ryms innaför bokens pärmar, med nya regler och lagar. Han beskriver ingående denna värld och dess invånare - den blir på så sätt påtagligt verklig, med sina långa fotnoter, böcker, historia, maträtter, konstgallerister, författare och forskare. En lite snedare version av verkligheten.
Jag är glad att D introducerade mig till Jeff VanderMeer, han är i sanning en fantasyförfattare i särklass. En anledning till att inte betrakta fantasy som en genre enbart bestående av Sagan om Ringen eller motsvarande.

Om att må bra

Jag har att göra hela tiden och jag trivs med det. Även om jag kan vara stressad ibland. All stress är inte negativ stress. Ett visst mått av stress gör mig bara motiverad att fortsätta, att pressa hårdare. Andra dagar ramlar jag ihop i en hög och är så trött att jag bara vill gå sönder.

Just nu håller jag Uppsala Universitet-ångesten stången. Jag pysslar med det jag gör - nu. Jag hinner resten - sedan. Jag är inte gammal än, det är inte för sent.
I tisdags natt jobbade jag hos B. Hon hade oturligt nog brutit sin arm, så vi satt på akuten nästan hela natten. Det var jobbigt såklart, att se att hon hade så ont och att inget kunna göra men bra också - att vara där ändå och finnas till hands.

Jag gick av mitt pass klockan 7 igår. På vägen hem i rusningstrafiken läste jag Gränslösa kläder av Sverker Lindström, till kvällens sista seminarium i Mode och kropp i ett historiskt perspektiv. Kursen är framme vid globaliseringens baksidor med sweatshops i asien och ifrågasättandet av var våra kläder kommer ifrån. Det är becksvart läsning i stil med Naomi Kleins No Logo. Jag mår mest illa och tänker att inget har hänt på hundra år. Vi har bara flyttat problemet längre bort från oss. Syns inte - finns inte - skygglappar på.
Det går inte att komma bort ifrån. Det kommer alltid finnas de som tar de där jobben och vi i väst, inklusive jag själv, som köper kläderna. För hur ska jag inte kunna göra det? Var finns det rättvisemärkta kläder? Och om det nu är rättvisemärkt, hur vet jag att föreskrifterna verkligen efterföljs? Hur vet jag att inte de anställda på fabrikerna blir tillsagda vad de ska säga och att lokalerna snyggas till innan inspektörerna kommer?
Och över alltihop finns de där storföretagen som bara håvar in pengar.
D säger att man kan köpa kläder från oberoende designers, via internet till exempel. Ja, visst kan man det, men var har de i sin tur köpt sina tröjor som de använder sig av? Förresten är det problematiskt eftersom denna valmöjlighet är förbehållen dem som har ekonomin till det.

Jag kommer hem, hungrig. D har gjort ett par smörgåsar innan han gick till jobbet. Jag äter dem i sängen, läsandes City of saints and madmen av Jeff VanderMeer, som jag fick av honom i julklapp. Det är en fascinerande historia om staden Ambergris och en kärlekskrank präst. Och svampar och tvångsmasturberande helgon. Hittills. Vad som väntar härnäst har jag ingen aning om, jag har bara läst fyra kapitel.

Jag sover till 15.30 och sedan upp, vakna till, och iväg till skolan för avslutande seminarium.
Jag är nöjd med mig själv. Och jag är stolt över mig själv. Kursen har varit lärorik och mycket intressant. Jag har klarat alla inlämnings-essäer och skrivit VG och MVG på dem.
Så, just nu mår jag bra. Jag kom hem igårkväll, efter ett mycket stressigt dygn men till en kärlek som kramade mig och hälsade mig välkommen hem.
Idag skall jag börja titta på min hemtenta i Homosexualitetens historia och kultur. Livet rusar vidare men jag trivs just nu med det. Och det är det jag måste minnas - det jag klarar av riktigt bra, hellre än det som är motigt.