Hanteringen av odöda

Jag hörde talas om den som en zombiebok. En svensk zombiebok.
Genom att Ajvide Lindqvist tar bort allt äckel med odöda som hungrar efter de levandes kött, paniken och den omedelbara rädslan för att dö, blir boken såpass mycket mer obehaglig. Genom att ta bort detaljen att mänskligheten måste mobilsera det militära och beväpna sig med diverse vapen och tillhyggen för att gå ut och klubba zombies, kan tyngdpunkten av det obehagliga läggas på själva hanteringen. Jag tycker det är intressant med alla bilagor i boken som betraktar händelseförloppet utifrån; här finns tidningsartiklar, sjukhusjournaler, sändningar från Ekot, nyhetsinslag från franska, amerikanska och spanska medier m m. Det blir på något sätt så normalt. Ja, de döda har vaknat, de är tillbaka, de är omlevande (detta beslutas snabbt av en av regeringen utsedd kommission), inte odöda. Vad skall den enhetsstaten Sverige göra åt det? Jag väntar hela tiden på att helvetet skall bryta ut, att de odöda skall kasta sig över de levande och slita dem i stycken, som i alla zombiefilmer jag har sett. En orgie i tarmar, kött och blod.

Boken blir istället snarare en dokumentation över hur man tar farväl, över hur man hanterar förlust av och sorg efter en avliden. Den väcker tankar kring att betrakta döden som en sjukdom, att finna ett botemedel mot den, möjligheten att leva i evighet. Jag tänker på filmer som The Fountain, när jag läser. Att förvara de odöda innanför stängsel i ett gammalt bostadsområde på Järvafältet, dit de levande önskar ta sig in och besöka, till skillnad från att de odöda vill ta sig ut är också det något som kittlar fantasin. Det blir en sann helvetesskildring därifrån, med de odöda som framställs mer som robotar, automater, än något slags mänskligt.

Textmässigt tycker jag om Ajvide Lindqvists språk, jag tycker om humorn som ibland finns mellan raderna, men jag blir besviken då även i Hanteringen av odöda en känd barnvisa figurerar (som en slags trygghet) i en extremt skrämmande och monstruös situation. Samma upplägg finns i Låt den rätte komma in. Det fungerade i den sistnämnda boken, det är endast tröttsamt att samma grepp används i den förstnämnda. En upprepning.
Skall jag jämföra de båda böckerna, var historien om vampyrerna i Blackeberg mer skrämmande, mer drabbande. Hanteringen av odöda kommer mig aldrig inpå livet, jag slukar den från blad till blad emellertid rör den sig makligt genom medvetandet, men den lämnar inga större spår då helvetet slutligen bryter ut i Stockholms län.

Let the right one slip in

Det är en sådan ensamhet och smärta i Låt den rätte komma in. Och det är också väldigt mycket nostalgi; att köpa styckgodis i kiosken och få dem i en liten påse, rubiks kub, Dallas och så vidare.
Det enda frågetecknet är om Åhléns verkligen fanns 1981. Vad jag minns från när jag var liten hette det Tempo, fram tills 1985 eller däromkring.
Det var länge sedan jag läste en bok med vampyrtema, senast var väl när jag i 17-årsåldern läste Anne Rices Vampyrkrönika. Nu såhär i efterhand kan jag inte förstå vad det var jag såg i de där böckerna, de är inte speciellt bra. Kanske var det bara så att de passade livet just då, när jag var allmänt svart och svår, i bekantskapskretsen vampyrlajvades det (något som jag aldrig fastnade för, även om jag säkert skulle ha varit en utmärkt Toreador), jag hade läderrock och vitt smink.
I och med att jag läser Låt den rätte komma in, kommer jag också att tänka på den gamla filmen The Lost Boys. Kanske främst för scenen i boken där Eli kommer till Oskars fönster och vill komma in, men måste bli inbjuden först. Det är en nästan exakt likadan scen i The Lost Boys också.
Jag tycker också mycket om alla citaten som ramar in varje del av boken. Jag tycker om de litterära blinkningarna. Jag tycker om den stilla smockan mot sensationsjournalistiken.
Jag tycker om porträtten av somliga personer, som t ex receptionisten på Danderyds sjukhus,som fantiserar fram personligheter som hon sedan applicerar på de människor hon kommer i kontakt med.

På det stora hela kan jag säga att jag är över förväntan nöjd med boken, jag har dragit mig för att läsa den just för att det är en bok som handlar om vampyrer. Det är något som hör barndomen och ungdomstiden till, på något vis. Den tiden då jag läste mycket Stephen King och Whitley Streiber.
Med skepisis tänker jag på filmatiseringen av Lindqvists bok, jag betvivlar att man kommer att få fram Oskars inre värld speciellt bra på en filmduk. Men å andra sidan är jag ju allmänt skeptisk till svensk film, så kanske är jag inte rätt person att spekulera.

Annars lyssnar jag på Morrissey idag och umgås med den nya grisgrodan till hund - Lola.
Elliott, den förra jourhunden, flyttade idag till Linköping och kort därefter fick vi hand om en ny jourhund. Vi överväger nu om vi skall ha kvar Lola på heltid, eftersom hon verkar så bra att ha att göra med.