Grizzly Man

En sömnig fredag, som startar då jag slår upp ögonen inne i sovrummet och frågar rätt ut i luften vad klockan är. Utanför fönstret har det redan mörknat och jag ser bara de elektriska adventsljusstakarna i fönstren på servicehuset uppe på kullen. Utifrån vardagsrummet svarar D (hemma sedan några dagar med en hård förkylning vilken enligt honom själv får honom att känna sig som ett plankton) att klockan är efter 15. Ska jag inte sova lite till?
Jag tar mig ändå upp ur sängen, dagen fortskrider med hjälp av Bully, där det nu också lackar mot jul, Bullworth är täckt i snö.
Jag hasar ut i beckmörkret med sällskap av Boards of Canada, en promenad till affären och köper mer glögg till hushållet, en nödvändig dryck i dessa tider.

Väl hemma igen, gör D pannkakor. Vi dricker glögg och ser på Grizzly Man, en dokumentär av Werner Herzog som handlar om en man som under 13 somrar valde att ge sig ut i Alaskas vildmark för att leva bredvid (med) de magnifika grizzlybjörnarna, för att som, enligt egen utsago, skydda dem från mänskligheten.
Jag hade länge dragit mig för att se den här filmen, just på grund utav hur jag hade fått den tragiska historien berättad för mig av en vän; Historien om en föredetta missbrukare som tror sig vara vän med björnarna och som sedan, tillsammans med sin flickvän blir dödad och delvis uppäten av en av dem.
För min del kändes det då bara som exploateringen av en naiv och sjuk människa, gottandet i en annans tragiska livsöde. Det där perversa rotandet efter en sensationell historia.

Nå, Werner Herzog har skapat en film utifrån Timothy Treadwells egenhändigt skapade filmer och intervjuer med hans föräldrar och vänner. Jag ser filmen med andan i halsen, Timothy Treadwell känns som ett stort barn, han ångar runt i skogen, talar och leker med rävar och sörjer döda humlor. Naturen är mäktig och vacker runtom honom. Han talar med björnarna och ger dem olika rara namn för att skilja dem åt, han känner ett släktskap med dem, ett band som han uppenbarligen har svårt att känna med mänskligheten i stort. Han påtalar ofta hur otroligt farliga dessa djur är och hur han är villig att dö för dem.

Mina tankar vandrar både till Steve Irwin och hans härjande runt bland ormar och krokodiler hysteriskt skrikandes "DANGERDANGERDANGER!!", till Christopher McCandless. De var båda män som uppenbarligen sökte någon slags utmaning i det här livet, någon slags udd och mening. Självklart sökte de denna utmaning i sig själva. Alltid (underförstått: den Vite, Västerländske) Mannen vs. Naturen. Ganska tröttsamt, måste jag ärligt påstå. Lite mossigt?

När filmen är slut förstår jag fortfarande inte riktigt. Det är något som gnager men jag kan inte förstå exakt vad. Jag är arg på obducenten som med uppspärrade ögon och stor inlevelse får orera om de sönderslitna kvarlevorna av Treadwells och hans flickväns kroppar. Han lägger ut en hyfsad detaljerad beskrivning av hur döden drabbade de två i form av en eller flera grizzlybjörnar. Det är smaklöst att han får hållas, det är på något märkligt sätt också komiskt; Det är uppenbart att det är fråga om en man som fullkomligt älskar sitt arbete. Och som också säkert är lycklig över att få en filmkamera upptryckt i ansiktet.
Den delen av dokumentären, då Herzog själv och i lurar lyssnar på ljudupptagningen från ovansagda dödsögonblick slår mig ändå inte så hårt som jag trodde. Jag slipper höra något, Herzog lyssnar åt mig och förnimmelsen i mig av vad han hör åt mig - är nog. Kvar är bara tystnad. Fasa. En svag känsla av smärta och konstaterandet att ingen någonsin får lov att lyssna på detta, bandet skall förstöras.
Det är teatraliskt som tusan, självklart är att filmskaparen tänkt på detta och hur det skall drabba mig som tittare. Det är ett snillrikt grepp.

När jag hade sett Into the wild för några månader sedan, slogs jag av hur tragiskt det är att en människa kan må så dåligt att den väljer att göra så mot sig själv. Att en människa kan vara så oändligt ensam att den väljer att gå rakt ut i vildmarken, in i total isolation, att gå så fullständigt in i sig själv att man tappar bort stigen ut? Och samtidigt, i McCandless fall, så otroligt naiv. Någon slags tro på att naturen är en lek, att naturen alltid tar hand om en, att människan alltid kan klara sig i naturen för att vi levde en gång i tiden i den?
Jag kan känna av samma naivitet hos Treadwell, samma sökande efter sammanhang - ett fantastiskt underskattande av djuren som bor i den. Treadwell tycktes tro på naturen som en källa till harmoni, som ett universum i total konsonans. Herzog motsäger sig detta och säger: "I believe the common character of the universe is not harmony, but chaos, hostility, and murder. "
Han trycker starkt på det, Herzog, gränsen mellan människan och naturen, gränsen mellan naturens kaos och människans civiliserade ordning. Hur dessa alltid bör hållas åtskilda. Jag vet inte vad jag tycker om detta heller riktigt, inställningen känns obsolet på något vis. Å andra sidan är jag lätt allergisk mot motsatstänkande i stort.

D säger något klokt efteråt, när vi talar lite om filmen; skillnaden mellan Into the wild och Grizzly Man är att den förstnämnda handlar om någon som dör och den andra handlar om någon som förvisso dör, men som innan dess verkligen lever. Vari ligger tragiken i att visa någon som verkligen är lycklig, som gör det den blir lycklig av? Struntsamma att han inte var vän med björnen, struntsamma att han levde i en vanföreställning på det viset - han var ju ändå lycklig?
Och det stannar hos mig; Det vackra i bilderna han har samlat med sin filmkamera, de vackra små ögonblicken och det underbara och storslagna med naturen och djurlivet. Det lämnade den här mannen efter sig, trots allt, det gjorde honom lycklig och hel och det respekterar jag.
McCandless framstår, i jämförelse endast som en förvirrad pojkspoling, förbannad och besviken på vuxenvärlden och det kapitalistiska samhället. Någon som dessvärre bara gör sig till dess offer och tynar bort i en buss mitt ute i ingenstans.

Slutligen tänker jag på något som kanske inte framgår i filmen, nämligen att Treadwell ändock spenderade 13 somrar väldigt nära dessa björnar, han var förmodligen inte det lallande vuxenbarnet som Herzog trots allt (av misstag, kan jag förmoda) tecknar konturerna av.
En av kritikerna som citeras i Wikipedias artikel säger:

The fact that Timothy spent an incredible 35000 hours, spanning 13 years, living with the bears in Katmai National Park, without any previous mishap, escapes people completely. Even with his city-kid background, I found myself mesmerized by what he could do with animals. Most people now see him only the way Herzog skillfully wanted his audience to see him; as an idiot who continually “crossed nature’s line”, what ever that means. Perhaps, in his mind, nature’s line is something behind which bears and other nasty things reside who will inevitably kill you if you go there without a gun.

Bild: från filmen Grizzly Man

Att slå ihjäl tid

Jag hade några timmar att slå ihjäl idag, efter jag fikat med H och hennes bebis.
Jag kunde lika gärna ha åkt hem men det var så mörkt, grått och kallt. Jag frös så förbannat medan jag knatade mot Medborgarplatsen. Förresten hade jag ju en bok att lämna tillbaka på biblioteket. Jag svängde sålunda in på Medborgarplatsens bibliotek, stoppade in den gravt försenade boken i automaten, kikade på hyllan med utgallrade böcker, drog mig för att gå ut i kylan igen.
Jag styrde stegen uppför trappan, tittade in på barnboksavdelningen svängde höger genom salen med facklitteratur och vidare in till den skönlitterära avdelningen. Där satt en man och sov i en fåtölj, han drog tämligen mäktiga timmerstockar. Runtom satt några andra biblioteksbesökare och log menande mot varandra över boksidorna.
Jag drev runt bland hyllorna, tittade här och där, ackompanjerad av timmerstockarna på andra sidan ovan nämnda hyllor som lockade även mig att le.
Jag plockade åt mig Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna och Marie Lundquists Monolog fför en ensam kvinna och styrde sedan stövelklädda fötter bort från nasalsymfonin och bokprasslet.

Vid bokutlåningsautomaten gick jag dock bet. Uppenbarligen hade boken varit mer än måttligt sen - jag fick inte låna. Så kan det gå och fattig är jag, inte mycket att göra åt.
Jag tassade ner till ungdomsavdelningen, hittade ett hörn där jag kröp ihop och började läsa Anders Paulruds elegi. Elegi är kanske inte rätt ord (just det ordet är en smula besudlat av Lars Winnerbäck, precis som ordet kevlar för alltid är fläckat av kent) men det är det första jag kommer att tänka på. Det är vackert, orden träffar:

Det är klart jag är rädd men ibland, korta stunder, lämnar jag rädslan och sorgen bakom mig.
Det varar i sekunder.
För att ersättas av en egendomlig förväntan. (s 23)

Jag läser vidare, bärs iväg mot Paris, jag får träffa Solveig, jag får höra om Paulruds pappas badrock (vilket får mig att tänka på min egen pappas morgonrock som hänger hemma på badrumsdörren), jag läser om hans morfars snusdosa, om ostron, whiskey, Chesterfield och stiliga märkeskläder och vikten av att klä sig snyggt.
Jag läser om döden, döden och rädslan inför den, varvat med ett stråk av förväntan ( som i citatet ovan), om den personliga döden och den arrangerade döden. Döden som i våra dagar göms undan, om dödssjuka människor som glöms bort eftersom de är en evig påminnelse i de friskas medvetanden att döden alltid finns där - närvarande. Bättre då att bara bry sig om de redan döda, de kan ju inte jämra sig och vara till besvär menar Paulrud där bland sidorna.
Jag slukar och bläddrar vidare, grymt tagen av denna döende människas vackra språk. Döden är stilig här, smakfullt porträtterad, klädd i Comme des Garçons.
Och så det vackraste, som jag nu efteråt lärt mig är helt fiktivt, om att avlägga löften om omsorg från den älskade, ända in i döden:

Jag hade frågat Solveig, på skoj och med lätthet i rösten men ändå med ett förtvivlat allvar i botten, om hon kunde ta hand om mig när jag skulle dö.
Om jag kunde få dö hos henne.
Jag var ju så förälskad.
Hon hade tittat på mig, hon tänkte länge den gången, och sedan hade hon sagt ja.
Jag frågade henne om hon menade allvar.
Och hon svarade ja en gång till.
Bland alla våra löften är detta det egendomligaste- (s 45-46)

Och jag läser och tårarna rinner banne mig. Det är på gränsen mellan fiktion och verklighet, javisst, men ändock. Att avge ett sådant löfte, att lova att vara vid någons sida när den dör, även om döden just den dagen är ljusår borta - och sedan stå fast vid det. Det är inget skitsnack här.
När D möter mig vid biblioteket någon timme senare, lämnar jag boken i bokhyllan, glad att vi ännu är friska och att inga sådana löften har behövts göra ännu.

Detta har inte alls med böcker att göra

Jag tror att någon kastade sig framför pendeltåget ikväll, då jag var på väg till jobbet.

Tåget stod stilla vid Helenelund en lång stund. Plötsligt säger någon i högtalarna att en olycka hänt och att "vi blir stående här ett tag, var vänlig lämna inte tåget". Samtidigt öppnades dörrarna. Givetvis gick folk ut (Givetvis förstår man att det förmodligen inte var någon "olycka": "hej hopp jag råkade visst hamna på spåret just när tåget kommer in till stationen", känns inte så troligt).
Så det sedvanliga suckandet och stönandet över att folk kommer att komma försent, till vart de nu ska till. Runtom mig börjar människor se besvärade ut, plocka med sina telefoner, ringa samtal om att de blir sena
(Oj, jag fick visst DÖDEN rätt i ansiktet, det finns ingenstans att spola förbi eller stänga av, jag måste beklaga mig över att jag blir sen. Någon jävel var tvungen att kasta sig framför tåget JUST DÅ JAG SKULLE HEM). I mitt stilla sinne tänker jag att folk blir rädda, de konfronteras med döden (om nu personen som förmodligen ligger därframme, är död förstås, det är väl inte alltid de dör, ibland blir de invalidiserade för livet också), får den mitt i ansiktet när de minst anar det.
Vi tvingas alla tänka på döden där i pendeltågsvagnen och tänka på den där personen därframme, som förmodligen mådde så bottenlöst illa att den valde att ge upp.
Givetvis så behöver det inte vara så att det är en självmördare därframme, ibland kan det vara tragiska olyckor också, som den där gången för 8 år sedan då två blinda personner föll ner på spåret vid Rådmansgatan. Vi satt då fast i tåget en halvtimme och proceduren var densamma som ikväll.

Jag ringde upp min brukare och talade om att det skett en olycka, att ersättningsbussar och räddningstjänst är på väg, att jag garanterat kommer att bli sen ikväll. Det enda hon hade att säga var "men, går det inga bussar?". Jag baxnade.
Jo, men det är för helvetes amalia någon som förmodligen ligger undet tåget, någon som kanske dött, jag gör så gott jag kan med att hinna i tid? Alla skall transporteras vidare så småningom? En smula trögt organiserat kaos råder?

Vi blev stående i 20 minuter, människor skruvade på sig, var besvärade. Brandbil, ambulans och polis kom till platsen, vi fick äntligen gå ut.
Bakom mig gick två kvinnor i övre medelåldern, märkbart tagna av situationen, fast på något upphetsat vis. De tjattrade med varandra om vad som hade hänt och uppmanade varandra att "nej titta inte! Titta inte!"
Människor stannade och stod och tittade ner på spåret framför tåget, som om de skulle se något där i mörkret, som om det skulle ligga någon där. Som om de skulle kunna slafsa åt sig lite VERKLIGHET såhär på tisdagskvällen.
kasnke kunde de få se lite blod och krossat kött så de kunde gå hem och ttala om det för sina nära och kära?

Ibland äcklar folk mig. Jag förstår inte hur man bara kan stå och glo, när något sådant händer. Som de som bara står och glor på gatan, om någon blir inburen i en ambulans, märkbart sjuk. De flockas kring vad det nu är som händer.
Det är alltid den där klungan med folk som endast står och glor.
D säger att det nog är den mänskliga nyfikenheten. Ja, kanske det, fast jag vet inte om jag tycker så mycket om den sortens nyfikenhet.

Nils Ferlin för Morbror

P påminner mig om att jag borde läsa mer poesi av Nils Ferlin. Jag har läst alldeles för lite, det var svårt att ta till sig hans poesi i högstadiet då man mest fnittrade och skämtade om allt. Jag minns att jag och E skrattade så vi kiknade åt raderna "ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals". Vi turades om att deklamera raderna inför varandra, medan tårarna sprutade ur ögonen och vi vek oss dubbla av skratt.

Nils Ferlin har på något vis alltid varit någon slags dysterkvist, som inte kunnat tas på allvar då man var yngre. Då döden inte riktigt fanns närvarande i livet, då man ännu var odödlig, oberörbar. 

P och jag talade om Nils Ferlin igår kväll över nätet. Hon presenterade för mig följande rader:

Döden går över vinterland,
framåtlutad och stilla.
Bär ingen lie alls i hand,
sörjer bara så illa.
Rymden sörjer för jordens fel,
döden sörjer för egen del
- Går över vindlöst vinterland
framåtlutad och stilla.

Den passar mig idag. För några dagar sedan gick Morbror bort. Det är passande att P presenterade dikten för mig just nu, när döden just varit närvarande i livet. 

Förvisso har Morbror varit "död" länge, sedan jag bara var några månader gammal. Jag minns inte honom innan olyckan. En bilolycka i slutet av sjuttiotalet gjorde honom till en skugga av den han var innan olyckan och han blev bara sämre och sämre med åren.

Jag minns att jag var rädd för honom då jag var liten och sov över hos honom och Moster om helgerna. Men han var aldrig farlig, långt ifrån, men som ett litet barn kan man ju inte veta sådant - vad hjärnskador gör med en människas beteende. 

Morbror älskade alla djur och svor åt Gud för att han lät vinterns köld sluka småfåglarna utanför. Högt svor han, arg var han - på Gud och jag blev jätterädd och gömde mig hos Moster i köket.

Den 23 september blir det begravning. Det är inte förrän nu jag förstår, när jag sätter mig ner och tänker efter. Jag kanske hade tur, som inte kände Morbror "innan". Sorgen skulle nog ha varit för stor då.

Idag skall jag ringa Moster. Jag vet inte vad jag skall säga för vad säger man? Men det gör inget, jag vet att Moster vet att jag inte vet. Jag vet att hon förstår, älskade Mostra. Och jag tänker att hon har vetat länge att den här dagen skulle komma, hon har nog varit beredd på det i många år.

Jag visade dikten för mamma över nätet. Hon läste den flera gånger, sade hon, och tyckte den var hemskt vacker. Sedan frågade hon mig om jag vill läsa den på Morbrors begravning.

Jag vet inte alls. Det känns för stort, med begravning. Alla kommer att sitta och vara upptagna med sin sorg. Jag vill inte sumpa det för dem med att försöka läsa upp en vacker dikt så att det blir fel.

Jag bad henne höra med Moster. Vill Moster att jag läser, då kanske. 

Men jag vill läsa mer av Nils Ferlin. Jag vill inte längre färgas av dåliga och föråldrade tonsättningar och gamla mossiga tolkningar. 

Hej då, jag går nu

Fortfarande svävande efter resan till Island. Jag omger mig av musiken (Múm, Sigur Rós, Amiina), minns dofter och känslor. Svaveldoftande duschar på morgonen, hett vatten som väcker ögonen och kroppen till liv. Vandrar på gatorna här hemma och förvånas en smula av väggarna, som är så kala. Nakna på färg, uttryckslösa.
Solen är här igen, det knoppas och brister runtom mig. Solens strålar i mina ögon, kysser fräknar över mitt ansikte.
Jag fotograferar det lilla jag ser, små klistermärken och enstaka ord; Akayism's rådjur, när jag ser det.

Igår gick min Lilla Vild bort.
Jag gick fram till buren och hälsade henne adjö igår eftermiddag, det var öppet som vanligt. Jag skulle till stan och fika med N. Lilla Vild kom fram och nosade på mig när jag sa hej då jag går nu, vi ses senare. Inte mer med det.
När jag, D och två vänner kom hem efter Einstürzende Neubautens spelning på Berns, igårkväll, var hon död. Det såg ut som om det skett hux flux. Knall och fall. Kanske någon blödning i hjärnan, kanske hjärtat bara slutade slå. Hennes kropp var kall, men inte stelnad. Länge satt jag med henne i knät, lika oförstående som jag alltid blir när de små familjemedlemmarna bestämmer sig för att tassa vidare.
Två år gammal Liten Vild. Den sista råttan av dem alla.
Buren gapar tom idag, inget prassel, ingen att dela min lunch med idag. Det är märkligt tyst och jag har svårt att finna koncentrationen.
Jag skall städa ur buren, och sätta ut den till försäljning. Senare.

Bild: Glósóli - Sigur Rós

"Watch your step, I just threw up."

Ok.
Det här gör mig verkligen en smula upprörd. Ord är överflödiga. Mitt oförstånd över människors girighet och föraktet för deras brist på respekt - är totalt.
Givetvis gör jag Converse en tjänst nu, i och med att jag skriver om skorna. Jag vet. Det är det de vill. Smart Converse. Smart.

"Distressed in the way Kurt Cobain wore them, the shoes provide a rarely seen glimpse into the head of this musical and lyrical genius with sketches that display his hopes, dreams and lyrics from amazing songs such as Come As You Are." skriver Converse.
Får man med en hagelbössa med om man köper skorna kanske? Det vore ju onekligen humoristiskt. Eller en snara att lägga om halsen, om man köper Ian Curtis-versionen av skorna...
Det är ju så urbota dumt. Ungefär lika dumt som att översätta titeln Touching from a distance av Deborah Curtis till Beröring långt ifrån. Titeln är en textrad ur en Joy Division-låt. Det översätter man inte. Det är att defekera på självaste verket. Basta.
Kretiner.

Snart skall jag gå hem från nattens arbete. I sängen hemma finns D.
Jag skall krypa in i hans armhåla och sova.

K.

Jag är jämngammal med dig nu.
Jag satt och lyssnade på Thåström idag, när jag åkte tunnelbana. Det är svidande bitterljuva rader om svunna tider. Minnen som mera liknar skuggor. Som en elegi över ungdomen, om tider som inte går att få tillbaka.

Jag tänkte på dig och hur du bleknar alltmer i mitt minne. Du är ett grynigt minne. Om jag tänker efter noga kan jag minnas hur din röst låter. Jag kan höra den inne i huvudet, den trängs med pipet i öronen. Jag försöker minnas vad vi talade om. Det är väldigt svårt. Jag kan inte riktigt minnas hur vi talade med varandra eller vad vi talade om.
Jag kan komma ihåg ditt hår. Strävt var det. Och grovt; grova hårstrån. Som tagel vet jag att jag tänkte. Det är som om jag kan sträcka ut handen och ta på det, här på tåget.
Jag kommer ihåg snabbmakaroner och falukorv, i din mammas kök. Jag minns hennes gröna bil och alla posters inne på ditt rum. Jag minns din breda säng och frukost på sängen. Jag minns söndagnätter med Headbanger's Ball och Vanessa Warwick. Vi låg i din säng och kollade på det i smyg på grund av den sena timmen.

Jag tror jag kämpar för att inte glömma. Jag tror jag försöker bevara minnena, så intakt det går. Så jag utkristalliserar enstaka ting; ditt hår, hur teet smakade, badkaret med allt skum och så vi mitt i det, din snirkliga handstil, dina kängor. Hur arg din mamma var när vi skulle på spelning på Skylten fast vi gick ändå. Två likadana i stripigt hår, obligatoriska flanellskjortor, armébyxor och stora kängor. Du drömde om teater och jag drömde mest om att skolan skulle ta slut så jag kunde flytta bort. Till någon annan stad.
Bästa vänner, så bäst att man inte ser var den ena slutar och den andra börjar.

Nu är jag vuxen. Jag är jämngammal med dig för du är ett år äldre än mig. Egentligen är jag väl äldre än dig nu, om man skall vara petig. Pappa och jag var och tittade på stenen för ett par år sedan. Jag hade inte med någon blomma, jag visste inte vad det skulle vara bra för. Vi stod en stund och var tysta, pappa och jag.
Jag mindes begravningen och din mamma som föll mig om halsen, som om det skulle föra henne närmare dig. Även om du och jag var så långt från varandra ändå, redan innan. Din mamma sa att du hade sagt att du sprungit på mig på stan, någon månad innan du gick bort. Du hade varit glad för min skull och glad att du träffat mig så där, hastigt på stan.
Jag minns att begravningen var vidrig och att jag inte kunde gråta tyst. Det ekade i kyrkan och snoret rann. Sara och Sandra som höll i mina armar för kraften tog slut, framme vid kistan.
Och jag mindes att min pappa grät och sa att han i alla fall hade kvar sin dotter i livet.

Jag kan inte minnas att jag någonsin sa att du var värdefull. Jag kan inte komma ihåg att jag förklarade vad du betydde och hur viktig du var för mig. Jag sa aldrig att jag älskade dig, men det gjorde jag ju. Tveklöst och alla dagar.
Det är bitterljuvt att tänka på dig. Det är minnen som får mig att le och känna stor värme, men samtidigt knyter det sig i bröstet, inne i själva hjärtat och jag blir otroligt vemodig.

Det är dig jag tänker på idag, när jag egentligen skall skriva hemtenta.
En dag för vårdandet av våra minnen. Och en tacksamhet som jag aldrig uttryckte.