Sedär, en utmaning

Nå, så blev jag då utmanad av den Hemliga Bokvännen. Jag brukar inte ha så mycket till övers för sådana här utmaningar så jag kommer inte skicka den vidare. Ni som känner er manade kan ju anta utmaningen om ni har lust. Jag fyller i den i alla fall, som ett utmärkt tidsfördriv på arbetet.

8 favoritprogram
Jag ser ju sällan eller aldrig på tv, men ser en del serier ändå. Dessutom har jag ju en del stadiga favoriter:

Dexter (för att serien är så grymt smakfull, på det visuella planet)
The Tudors (för att jag är så såld på kostymfilmer och politiska intriger, med fördel giftmord och dylikt)
Six Feet Under (för att handlingen är fullkomligt bisarr bitvis och för att likspackel sällan varit så hett som i denna serie)
Sopranos (för att Tony Soprano i morgonrock är obetalbart. Jag undrar om man inte borde sammanställa ett x antal minuter långt morgonrocksklipp, med alla samlade morgonrocksscener med Tony Soprano?)
Arrested Development (se tidigare inlägg)
The Wire (för att Omar Little är den grymmaste gangstern någonsin)
My so-called life (för att jag var yngre och identifierade mig rätt totalt med Angela, sånär som på hennes lyckade familj. Angela hade, enligt mig, snygga kläder, vackert hår, lyssnade på bra musik och så vidare. Jag tror inte jag någonsin vågar se om den här serien i vuxen ålder.)
Twin Peaks (för att jag var tvungen att klämma in ett åttonde alternativ. Jag var en av de få lyckliga som fick se Twin Peaks för mina föräldrar. Priset betalade jag med min sömn. Jag sov på golvet, hos pappa, vissa nätter för att jag fick inte plats i dubbelsängen. Jag var 11-12 år och hemskt mörkrädd.)
Bonus-serie: Kenny Starfighter (för biologiläraren som vill bli smiskad "här", varpå han tar sig menande på skinkan och för Doktor Deo som hysteriskt mässar att "jag luktar visst gott!!")


8 saker jag gjorde igår
Åt frukost med D
Gick ut med Lola på tre promenader
Diskade
Grät
Åkte till jobbet
Läste lite Donna Haraway* och blev inspirerad
Slängde returglas
Åt knappt en tredjedels pizza

8 saker jag ser fram emot
Att komma hem från det här arbetspasset och få krypa ihop och sova
Snö, tända ljus och glöggmys
Julefrid
Sinnesfrid över huvud taget
Eventuella utlandsresor (minst en gång om året)
Att få börja läsa i Uppsala (känns oändligt långt borta)
Att få tillbaks min kamera som är på reparation
Sommar med lata dagar i hängmattan och nakenbad i ödsliga sjöar

8 favoritrestauranger
Hermans (vegetarisk restaurang på Fjällgatan i Stockholm)
Svenska Sushiköket i Midsommarkransen
J.J. Thai to go (thai-gatukök) i Midsommarkransen/Aspudden
Koh Pha-Ngan, Stockholm
Kebab-baren i Linköping ( har fortfarande godaste falafeln och kebabsåsen, allra helst då det skall till att rumlas hem från en hård natt på staden)
Libanesiska restaurangen i Slussen, men jag minns då inte vad den heter
Tree House Lodge på Koh Chang i Thailand (skönaste hängmattorna, de vackraste solnedgångarna, den allra godaste frukosten samt den godaste tofun någonsin)
Fyra knop på Svartensgatan i Stockholm (Crêpes och gallettes, med sällan skådad uppfinningsrikedom)

8 saker på min önskelista
En bokhylla
Energi
En bunt böcker av olika kaliber
Mario Kart för Wii
Kläder, såsom byxor
Fler mumin-muggar (har bara Hemulen och Morran)
Ramar till mina två Jan Saudek-affischer samt min David LaChapelle-affisch
En ny frisyr

*Vi behöver inte en totalitet för att kunna verka politiskt. Den feministiska drömmen om ett gemensamt språk är som alla drömmar om ett fullständigt sant språk, om en fullständigt tillförlitlig återgivning av erfarenheten, en totaliserande och imperialistisk dröm. [---] Kanske kan vi ironiskt nog av våra sammansmältningar med djur och maskiner lära oss hur vi kan undvika att bli Människan, det vill säga förkroppsligandet av västerlandets logos.

(A Cyborg Manifesto)

Motstånd

Min vän I från Göteborg kastade ut en utmaning på Facebook (detta universal-övervakar-alla-skall-ha-kontakt-med-alla-även-om-man-bara-mötts-på-Konsum-system) idag; Att läsa Motståndets estetik av Peter Weiss.

Jag har många gånger vägt den i handen, bläddrat genom de 1004 sidorna, läst enstaka meningar ur den kompakta och blockliknande texten.
Reflektion: den är så massiv, lika massiv som den röda färgen som omslaget består av. Och så titeln - den lockar till tankar.
Vad gäller handlingen utspelar den sig bland en grupp människor i det sena trettiotalets Europa, fokus i gruppen ligger på motstånd mot det fascistiska förtrycket som råder. Boken är uppdelad i tre delar, dock helt utan stycke -eller kapitelindelning och sägs ha flera litterära dimensioner, som rör sig runt konst, makt, politik historia och politik.

Jag vet inte om jag skall anta utmaningen. Men det frestar onekligen. Jag tror det är ett intressant stycke litteratur.

Bokstäverna D och G

Bokutmaningen tycks ha legat på is ett tag. Två nya bokstäver har nu tillkommit: D och G.
Eftersom jag är mycket förtjust i den visuellt mycket tilltalande tv-serien Dexter, och då denna (åtminstone den första säsongen) baseras på en bok av Jeff Lindsay: Darkly Dreaming Dexter, önskar jag givetvis läsa denna om en seriemördare som följer en strikt kod: han mördar bara förbrytare.
Tydligen har boken ett gäng uppföljare, vilka jag inte är fullt lika säker på att jag skulle idas läsa. Det återstår att se hurpass bra den första boken är, men inledningen verkar ju onekligen lovande.
Jag vill också här nämnda De utestängda av 2004 års Nobelpristagare Elfriede Jelinek. Jag nämnde den häromdagen då jag ordade om Scenario X, men vill här tipsa om den igen. Jag tycker den är fantastisk, inte för det grova våldet, råheten och det svart vidriga, utan för den underliggande svarta humorn med vilken Jelinek beskriver samhället och dess människor i Österrike på femtiotalet. Hon gör det galant och jag kommer på mig själv med att otroligt nog sitta och le under läsningen.

Författare på D känns lite svårare, kanske är det det allmänt vegetativa tillståndet på arbetet som gör sitt till här. Jag kommer att tänka på Unni Drougge, som jag de senaste åren tappat bort. Jag minns att jag läste henne i samma veva som Per Hagman, Carina Rydberg, Peter Birro... alltså då jag var kring 17-21 år. Då hette böckerna Jag, jag, jag!, Andra sidan Alex och Regnbågens tid. Men jag tror jag tröttnade på hennes skrivande, för jag tappade bort henne i alla fall. Kanske är det dags att plocka upp henne igen?
Jag hittade hennes blogg nu när jag satt och funderade, den skall läggas till läsningen då författarbloggar i regel brukar vara intressanta att läsa. Marcus Birro stängde ju för övrigt sin blogg idag, efter att under en mycket lång tid stått ut med att vissa ryggradslösa kretiner skrivit extremt respektlösa saker om honom och hans familj i kommentarerna. Tycka vad man vill om Marcus Birro, men nog är det fascinerande med allt det här hatet som delar av svenska folket tycks gå runt och bära på, som de tror man kan "anonymt" delge utvalda personer över internet?

Bokstaven G då.
I somras köpte jag Goblins! av Brian Froud och Ari Berk. Mycket trevlig och framför allt rolig bok där diverse goblins (små illasinnade älvliknande varelser som mest tycker om att ställa till med besvär för människorna) presenteras. Brian Froud har illustrerat och som alltid är hans illustrationer alldeles fantastiska. Boken kräver ett stort stycke humor av sin läsare, kanske somliga (sådana som inte är så roade av fantasy och sagor kanske?) till och med skulle tycka den var lite larvig eftersom den ju å det bestämdaste hävdar att goblins faktiskt existerar eftersom boken är fullkomligt infekterad med dem.
Nåväl, sant eller inte: illustrationerna är underbara och jag tycker att alla som inte tidigare kommit i kontakt med Brian Frouds mycket vackra och fantasieggande alster, borde göra det omgående.

I författarväg kommer jag endast att tänka på Jan Guillou.
När jag gick i högstadiet minns jag främst två böcker vi fick läsa. Den ena var Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, den andra var Ondskan av Jan Guillou. En av ovan nämnda verk stannade kvar i mitt sinne, gissa vilken?
Jan Guillou må vara, som svenska Wikipedia hävdar, "en av Sveriges viktigaste opinionsbildare", men som skönlitterär författare bedömer jag honom, utifrån ovanstående bok, som omåttligt överskattad. Ondskan tilltalar säkert ännu idag unga vilsna och hunsade tonårspojkar, men faktum är att den är extremt överdriven och enligt mig fantastiskt orealistisk med bokens centralgestalt Erik och hur han med övermänsklig kraft slår ner på pennalister till höger och vänster.

Bokstaven O och lättläst litteratur

Utmaning igen. Denna gång gällande bokstaven O.
Skulle kunna göra det enkelt för mig och nämna Joyce Carol Oates, men nej. Det känns för enkelt och förutsägbart.

Istället nämner jag James O'Barr som är en serietecknare som är mest känd för att ha tecknat The Crow. Historien har viss verklighetsanknytning i och med att O'Barrs flickvän blev dödad av ett rattfyllo. För att hantera sorgen tecknades historien om Eric som mördas tillsammans med sin flickvän en mörk natt, men som kommer tillbaka efter döden för att hämnas på sina banemän.
Det är en svart historia i tecknad form, mycket svartare än filmatiseringen med Brandon Lee. För att inte tala om efterföljande sorgliga ursäkter till filmer som har mindre och mindre med originalserien att göra, som förmodligen bara var ytterligare försök att rida på framgångarna med den första filmen.
I serien finns många referenser till musik, både Joy Division och The Cure, vilket tilltalade mig väldigt mycket då jag för 11 år sedan köpte seriealbumet på Press Stop i Linköping.
The Crow är en becksvart berättelse om sorg, hur man hanterar (eller inte hanterar) den, om behovet att straffa de skyldiga, att släppa taget och att få frid.

Orientalism är ett spännande verk av Edward Said. I sin bok tar Said upp exotifieringen av Orienten genom historien och hur diskursen kring Orienten som absolut väsenskild från Occidenten (västvärlden) är en kolonial konstruktion skapad av kolonialmakterna för att framhäva dessas överlägsenhet över de koloniserade. Det handlar alltså kort och gott om den fördomsfulla diskurs kring andra kulturer som finns i samhället idag och varifrån den ursprungligen kommer. Det är en mycket intressant uppgörelse med de fördomar vi alla dagligen matas med, inte minst med tanke på Sverigedemokrater och liknande pack som återigen får mer och mer mark under fötterna i samhället; mot den bakgrunden blir den 29 år gamla Orientalism intressant även idag.
En annan bok som är intressant i ämnet är Occidentialism: fiendens syn på västerlandet av Ian Buruma och Avishai Margalit. Jag har personligen inte läst denna men den känns onekligen intressant.

(uppdatering, 13.17)

Det här som DN skrev häromdagen om att skriva om böcker så att de blir mer lättlästa, vet jag inte om jag gillar. Dels för författarnas skull, att ta sig friheten att skriva om språket i deras verk, är inte det lite fult? Är det inte att pissa lite på deras arbete? Om det skall skrivas om till lättläst litteratur, visst, då kan väl författarna själva ge tillåtelse till detta? Döda författare skall man inte peta på, punkt slut.
Jag är en smula motstridig här, jag tycker att alla skall kunna ha möjlighet att läsa god litteratur, det här formatet är förmodligen bra för dem som har svårigheter i form av läsproblem av olika slag. Så långt är jag med. Men samtidigt smakar det lite illa.
Men enligt artikeln verkar det handla mer om att barn och ungdomar i högre utsträckning föredrar att läsa dessa lättlästa böcker (läslusten är på nedgång bland våra unga medborgare; det måste vara litteratur med rakt och enkelt språk) och då undrar jag om det inte bara urholkar deras läsförmåga ytterligare? Om läsförmågan skall arbetas upp, ordförrådet utvidgas, språket berikas etc borde man då inte hellre försöka sig på att läsa allsidig litteratur?
Hur mycket handlar detta egentligen om förlagen?

"Selma Lagerlöf, William Shake­speare och Leo Tolstoj finns på LL-förlag, med historierna bevarade men uträtade och språkligt torktumlade." Denna mening ur artikeln gör mig faktiskt beklämd. Nu när jag sitter och skriver märker jag att jag nog är mer upprörd än jag trodde.
Eller har jag bara blivit gammal och konservativ med elitistiska tendenser nu?

Bokstaven L

Den här Malin, som jag inte känner, är framme vid bokstaven L. Författare och verk skall nämnas, i vanlig ordning. Jagväljer återigen att nämna de författare och verk som intresserar mig.
Jag och P talade för någon månad sedan om Lolita av Vladimir Nabokov. Jag har länge tänkt att jag vill läsa den, den har hamnat på någon slags inre lista över böcker som känns intressanta. P talade om den med anledning av språket, vill jag minnas, som tydligen skall vara väldigt bra.

Jag har läst en bok av Doris Lessing. Det var när jag läste Engelska B, för en grinig tant på Elsa Brändströms skola (komvux) i Linköping och verket var The Fifth Child. Det är sannerligen en fruktansvärd historia om ett gift par, som får ett mycket märkligt barn - Ben. Innan det femte barnet föds lever familjen i en idyll, allt är underbart och lyckligt. I och med den svåra graviditeten anas att allt inte står rätt till, och ut kommer det här fasansfulla barnet som får gestalta Det Absolut Onda.
Det jag minns mest med boken är skildringen av institutionen som föräldrarna väljer att sätta Ben på. Det är som en slags förvaring där man bara kan vänta på att han skall tyna bort och dö. Han är inte som alla andra barn, verkligt ondskefull och mer som ett märkligt djur än en människa, alltså måste han bort. Han passar inte in. Jag minns att jag anade en samhällskritik här, hur samhället hanterar det avvikande. Jag vill minnas att den griniga engelskaläraren sade det också, att detta var Lessings sätt att kritisera behandlingen av handikappade eller efterblivna barn.
Jag vill läsa mer av Doris Lessing, det har jag tänkt i mer än åtta år, sedan den där våren då jag så fängslat läste om det femte barnet, så becksvart och ondskefullt berättat om de där rädslorna man inte alltid kan hantera. Frågan är var jag skall börja?

Bokstaven T - Kerstin och en utskällning

Jag känner mig lite mätt på utmaningen just nu, men det är väldigt bra tidsfördriv på arbetet.
Bokstaven T är på tur, ett verk och en författare skall halas fram ur skjortärmen.
Jag väljer The alchemist av Paolo Coelho.
Och nej, nu kommer här inte skrivas en massa lovord om denna bok (som uppenbarligen sålts i 30 miljoner ex). Den var verkligen det segaste och mest överskattade skräp jag läst. Santiago är herden som jönsar land och rike runt och skall finna lyckan, lära sig om "världssjälen" och om passionen och kärleken. En vacker tanke finns om att man skall följa sitt hjärta, javisst. Men gudars så segt och tramsigt. Det var faktiskt så tråkigt att jag lade boken ifrån mig till slut. Jag har ännu inte läst klart den och jag kommer förmodligen inte att göra det heller.
Och nej, 30 miljoner sålda exemplar säger egentligen ingenting. Det är verkligen inte bättre litteratur för det.

Kerstin Thorvall är en av mina favoritförfattare (här kommer en kärleksförklaring). Som en kritiker skrev: "Den kraft hon förmedlar möter man alltför sällan i litteraturen... Jag är glad att Kerstin Thorvall aldrig blev en snäll dotter, trogen hustru eller präktig moder."
Hennes självbiografiska böcker har alltid fascinerat mig, livet som skildras i dem. Det är någon slags tyst triumf i hennes sätt att beskriva nätterna hon rymde till hotell, från make och barn. Inte nödvändigtvis för att träffa någon där, men bara för att få göra något för sig själv. För att hon kände sig så kvävd i hemmet. Hur hon bryter mot alla regler, långt före sin tid. Hon lever livet till max, med allt vad det innebär och samtiden förfasas över hennes handlingar. Hon beskriver i Det mest förbjudna hur hon som 50-åring jagar riktigt unga män för lustens skull, hur hon ibland t o m försörjer dem för att de ska stanna kvar. Hon är den som tager, hela tiden.
Det som är mest intressant är att allmänheten nog inte skulle blivit så upprörd, om det inte var för att hon gjorde allt detta i total nykterhet. Kerstin Thorvall beskriver hur hon aldrig druckit en droppe sprit i hela sitt liv, att hon alltid var rädd för "fyllegubbar". Hon har valt att leva sitt liv som absolut nykterist. På något vis är det en förmildrande omständighet om en person är onykter. Då kan man inte hjälpa det. Man behöver inte stå till svars på samma sätt.
Det är just detta som jag upplever är så häftigt med Kerstin Thorvall. Här finns inga förmildrande omständigheter. Hon är ett uppror mot mamma, mannen, klassamhället, Gud och den allmänna meningen.

Inte minst när hon skriver om alla sina älskare hon haft och verkligen pekar på att man visst kan ha en sexualitet fast man är "en gammal kvinna".
Säger man att man uppskattar Kerstin Thorvalls böcker får man höra att man gillar "tant-snusk". Det sägs med ett leende och hyfsat degraderande. Detta anses tydligen inte som god litteratur, trots Moa Martinson-priset hon fick för trilogin om Signe.
Detta var något som allmänheten och kritikerkåren hade mycket svårt att ta. Det öppna berättandet, bekännelseromanens form, gjorde henne till en av 70-talets mest utskällda författare. Ulf Lundells Jack (som kom ut samtidigt)blev däremot korad till generationsroman. Det var stor litteratur, Kerstin Thorvall var bara en snusktant med för många neuroser. Kvinnorörelsen stod inte heller bakom Thorvall, då man ville uppmuntra bilder av starka och självständiga kvinnor, inte sådana som Thorvall gav gestalt åt - som nakna låg och grät efter alkoholiserade och otrogna män i deras hall.
Gång på gång återkommer detta i hennes böcker: barndomen med en sinnessjuk far, rädslan för fyllegubbar, övergreppen från fadern, relationen till modern, arbetet som modetecknare på en tidning, misslyckandet som maka och mor, barnen, hotellrummen, männen. Och givetvis ångesten och samtalen med psykologerna, det som modern fruktar är arvet efter fadern. Resorna till Afrika och runtom i övriga världen för att laga sig själv och givetvis, dansen. Nödvändigheten i att dansa.

Numera är hon 83 år gammal och har skrivit en del kolumner för Aftonbladet. Kolumnerna spänner från att hur det är att bli gammal, att vara ensam och sitta och vänta på hemtjänsten, men även om önskan efter närhet, om en önskan, som hon uttryckte det en gång "att vilja sitta trångt med någon". Även om kvinnomisshandel och om fördomar.
Skall jag rekommendera något riktigt suveränt av Thorvall väljer jag att lyfta fram När man skjuter arbetare..., den första delen i trilogin om Signe.
(När jag lagt in länken till Aftonbladet märkte jag att man som icke-betalande inte har tillgång till att läsa kolumnerna. Värdelösa Aftonbladet.)

Bild: Skriver man uppsats om ett verk skall man alltid bära det med sig, sade min föreläsare. Jag tog honom på orden och bar med mig Kerstin överallt, under vt 2007. Här, för en öl på Carmen.

Bokstaven K

Bokstaven K, sommaren går mot sitt slut, jag läser om porr, horor och feminister och fascineras. Och svär jag över att jag inte börjat packa inför flytten ännu.
Nya hunden Lolita Maria Carmencita Gomez (läs: Lola) har varit med på utomhusbio igårkväll i Tantolunden. Marie Antoinette visades, regi Sophia Coppola. Det var andra gången jag såg den, jag gillar krocken mellan det gamla och det smått överdrivna modet och den nya musiken.

Utmaningen kändes klurig för den här gången. Jag väljer att koncentrera mig på verk och författare jag vill ha mer av.

Sarah Kane var en engelsk dramatiker vars pjäser jag verkligen skulle vilja se. Som det är nu har jag bara läst hennes Samlade pjäser. Hon räknas som en av 1990 och 2000-talets viktigaste dramatiker. Under sin livstid skrev hon fem pjäser och ett kortfilmsmanus. I boken finns dock endast pjäserna med.
Sarah Kane anses nyskapande med sin dramatik i och med att hon tänjde på gränserna för vad som är teater och vad som är möjligt att spela upp på en scen. Hennes pjäser innehåller mycket sex, blod, död, ångest, övergrepp. Det är tydligen en otroligt känsloladdad upplevelse att se hennes pjäser. Det blir både en inre och yttre upplevelse som tillsammans bildar en effektfull och drabbande helhet, vittnar teaterkritiker om. Fascinationen för teatern som konstform låg i att teatern är ögonblicklig, den har liksom inget minne och skapar därför sådana starka bilder som bränner sig fast i människors sinnen. Sarah Kane menade att det inte finns något som inte kan gestaltas på en teaterscen och hon regisserade ofta sina pjäser på egen hand.
Jag har aldrig sett en pjäs av Sarah Kane, men för lite mer än ett år sedan spelades hennes Fedras kärlek på en teater här i Hufvudstaden. Jag hade dessvärre ingen att gå med, eller ro att gå heller för den delen. Jag vill minnas att jag var inne i ett b-uppsatsarbete.
Det är inte säkert att jag skulle orka med att se en pjäs av henne i alla fall. Efter att ha läst hennes Samlade pjäser tvivlar jag på det. Det är så mycket smärta, så mycket ångest.


Antologin Könskrig (red: Elin Alvemark och Tove Leffler) köpte jag för ungefär ett år sedan. Det är en samling texter om kön, klyschor och sexuell praktik, det handlar om relationer, sex och normer.
Det skall visst vara lite som Fittstim närmare ett decennium efter. Somliga jämför den även med Susan Faludis Ställd, jag vet inte om detta kanske grundas på att många av skribenterna är män? Dock har jag inte hunnit med att läsa den ännu. Det står fortfarande i bokhyllan och väntar.

2 x 2 = 5 (Bokstaven A)

Nyheten om Solzjenitsyns död får mig att tänka på Sovjet, Gulag, dissidenter, anarkister och arkebuseringar 0ch skenavrättningar. Från detta känns steget inte långt till Fjodor Dostojevskij vars roman Anteckningar från källarhålet jag vill lyfta fram när Malins utmaning kommit fram till bokstaven A.
Det är mörkt och fuktigt i berättarens källare, där han ligger ensam och spottar ur sig hat och vrede. Han som ligger där nere självmant och krälar eftersom "lidandet – det är ju roten och upphovet till ett medvetet tänkande". Fast den där mannen nere i hålet ljuger också, han är om inte annat ambivalent för han vill egentligen ha något annat än sitt källarhål och det är simpelt (?) nog kärlek, andra människor.
Boken behandlar existensiella frågor om bland annat förnuftet och viljan om förhållandet mellan dessa, den behandlar kärleken, lidandet... teman som tydligen är återkommande i Dostojevskijs författarskap. Allvarligt talat har jag bara läst Anteckningar från källarhålet och Brott och straff, men jag gillar skarpt berättandet, det kyliga och kalla, det smutsiga. Mer Dostojevskij skall det bli, när tid finnes.
"Ack mitt herrskap, vad blir det för sorts egen vilja när tabeller och aritmetik kommer med i spelet, när det enda som gäller är att två gånger två är lika med fyra? Två gånger två blir även utan min vilja fyra. Och det kallar ni fri vilja?"
Jag tror att det jag gillar bäst med boken är rubbandet av det förnuftiga, ifrågasättandet av den egna och fria viljan. "Jag kan gå med på att två gånger två är fyra är utomordentligt och lovvärt, men om man nu ändå ska lovprisa så kan två gånger två är fem ibland vara något synnerligen trevligt!"
2 x 2 =5. Det fastnade verkligen hos mig. Jag var slagen med förvåning hur mycket jag verkligen uppskattade den här boken (och resten av ryssarna vi läste; Tolstoj och Gogol). Dessutom är titeln på andra delen av boken (Med anledning av den blöta snön) så andlöst vackert. Jag kan inte förklara varför den tilltalar mig så, det är bara så vackert.
Skulle någon därute ha ett exemplar av ovanstående bok och kanske tycka att den är så hemskt vedervärdig att vederbörande vill bli av med den; sälj den till mig. Basta!!

Stina Aronson är (var) en författare jag vill läsa mer av. Jag köpte hennes Feberboken: stoffet till en roman på textmässan på Kvarnen 2005, en gammal kursare till mig ligger bakom Rosenlarv Förlag. Givetvis var jag tvungen att köpa en bok av dem, vid deras bord.
Boken är skriven under pseudonym på tidigt 30-tal och känns som om den skulle kunna vara skriven nyss. Språket är febrigt, ambivalent, fullt av känsla och liv utan att för den skull bli löjligt. Det är en rätt kort roman (delvis självbiografisk om författarens förhållande med Artur Lundkvist, en av De Fem Unga) som behandlar kärleken, erotiken, om hur kärleken är en kraft som hotar att slita sönder själen:

Kvitt honom måste jag bli, eftersom han betyder ett beroende som utarmar och förtrycker mig.
Till att börja med ska jag låta bli att besvara hans nästa brev (som kanske aldrig kommer). Inte svara. Det blir första spadtaget. Jag ska gräva mig ut. Fri, fri, o mina lungor befria er, häv er, andas, grip tag i luften.

Vidare har jag läst klart Stieg Larsson. Handlingen i Män som hatar kvinnor gör skäl för titeln. Mitt omdöme om detta verk är att den var ok, jag förstår att svenska folket greps av smutsen och det morbida som handlingen utgör. Med avsmak (och skräckblandad förtjusning?) måste vi betrakta dem som framstår som monster, vi måste ha någon vi kan göra till ett monster. MIna tankar efter att ha stängt boken, går till Joseph Fritzl och hans så kallade källarfamilj. Ett monstruöst brott mitt ibland folket.
Men, jag irriterade mig mest på Lisbeth Salander, jag tycker inte hon är speciellt häftig eller tuff. Jag vet inte varför. Nåväl. Nu är den läst och jag rusar vidare mot Trier om von Trier - samtal med Stig Björkman.
Och för er som gillar Alice i Underlandet, titta här. Det är oslagbart.

Bokstaven S

Dagen är stekande het. Både jag och Elliott höll på att smälta bort under promenaden nyss.
Här skall dagen tillbringas i hängmattan på balkongen med en bok. D talade om picknick förrut, men jag tror inte jag orkar det. Det är alldeles för varmt.
Boken som läses i hängmattan är Att älska som en porrstjärna - en sedelärande berättelse av Jenna Jameson med Neil Strauss. Det för mig till utmaningen, som nu är framme vid bokstaven S.
Jag vill läsa fler böcker av denne Neil Strauss. Jag har faktiskt ingen aning om vem karln är överhuvudtaget, men nu har jag på kort tid blivit påprackad boken av Jenna Jameson och The Dirt, boken om Mötley Crüe, som han också är med och skriver. Jag har aldrig gillat Mötley Crüe, eller själva gnidandet runt i glittrigt smink, för mycket hårspray och tajta spandex men P har övertygat mig om att dessa ovanstående är intressanta biografier att läsa.
Just nu är jag som sagt fast i porrindustrin. Jenna Jamesons biografi är tragisk och sorglig, men också humoristisk på sina ställen. Hennes berättelse är fylld med kroppsvätskor, könsorgan, bilder, silikon, droger, våldtäkt, kroppsöppningar, sviniga män och frånvarande fäder. Men också fylld av kloka råd och små varningar till den som tänkt sig en karriär inom porrindustrin.
Det är mer fascinerande, mer genuint stadigt och känns ärligare än biografin Nattens barn Traci Lords skrev för några år sedan. Även om de båda kvinnornas levnadsmönster påminner om varandra.

Ett litterärt verk på bokstaven S, blir den här gången Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector. Även denna läste jag i samband med litteraturstudierna, men den är verkligen suverän. Jag missade dock att inkludera den i min senaste beställning från Bokus.
Det jag gillar mest med boken är den manliga berättaren som i början av boken påstår att kvinnor inte kan vara bra författare eftersom de är för känslosamma och bara skulle skriva om oviktigheter. Jag minns inte citatet exakt, men i och med denna uppenbara ironi fast slår Clarice Lispector fast just motsatsen. Det är ett suveränt drag.
Handlingen i kort: Macabéa lever i Rio de Janeiro, hon är en rätt godtrogen och inte helt skärpt karaktär, som mest blir utnyttjad av sin så kallade pojkvän (och andra människor i hennes omgivning). Nå, en dag går hon till en spåkvinna som spår Macabéa en lysande framtid...
På den vägen är det.

Bokstaven B

Det är mulet idag, inte alls speciellt varmt. Jag har legat och sovit och läst Allt av Martina Lowden i soffan, med Elliott och D som suttit och smygjobbat lite (tror jag). Jag vet inte vad jag skall tycka om den. Jag blir inte riktigt klok på den. Det är inte så att den är dålig, det är den inte. Men ja, det är något som gnager - den är onekligen bra, jag tänker en massa medan jag läser, den upptar mycket tankekraft. Precis som det skall vara, precis som en bok skall behandla en.

Det var dags för ny utmaning igen. Författare och verk gäller bokstaven B. Bloggförfattaren Malin har visst inkluderat en litterär karaktär i utmaning de senaste veckorna, men jag har bara missat det hela tiden medan jag vurmar för diverse litteratur. Jag fortsätter nog så.
Bajsboken av Pernilla Stalfelt var en av böckerna jag och P kollade på igår. Jag hyser en väldigt förtjusning för barnböcker och jag visade denna för P igår, den är faktiskt väldigt rolig. De flesta barn är väl fascinerade av vad man gör på toaletten osv, så varför inte göra en rolig bilderbok av det? Vidare har Stalfelt gjort liknande böcker om hår, döden, kärlek och våld, men jag uppskattar nog Bajsboken och Hårboken bäst.

Författare då? Jag kom att tänka på Michail Bulgakov eftersom jag började läsa hans Mästaren och Margarita för en massa år sedan, men jag iddes faktiskt inte läsa ut den. Någonstans där i de diffusa nätterna i Moskva tappade jag bort katten och därmed intresset. Boken finns kvar här, men jag har ännu inte läst ut den. Men med tanke på min uppskattning av främst Dostojevskij, Gogol och Tolstoj kanske jag borde ge den en chans igen?
Jag kommer också att tänka på Stig Björkmans biografi om Lars von Trier; Trier om von Trier - samtal med Stig Björkman. Denna vill jag också läsa eftersom von Trier är en av mina absoluta favoritregissörer. Jag borde beställa den omgående.

Bokstaven C

Ny utmaning har ikväll kommit upp, medan jag suttit i godan ro och spelat Super Smash Bros. Brawl. Det är verkligen skitkul med tv-spel. Jag har inte haft något intresse förrut, inte sedan jag fick mitt Nintendo 8 bitar av pappa då jag var 8-9 år gammal. Det håller ännu, 20 år efteråt, jag har kvar det hemma hos pappa och ungarna på hans gata brukar komma in till han och hans sambo och spela de gamla spelen om dagarna. Även jag gör det såklart, då jag är hemma och hälsar på. Jag är mest fascinerad över att det fungerar ännu. Andra spelkonsoller har inte intresserat mig sedan dess - förrän nu. Nu är jag nämligen helt fast.

Utmaning var det nu - bokstaven C.
Ett verk är lättast att komma på, jag tänker först på Coraline av Neil Gaiman. Jag läste den först på engelska för några år sedan. Det var efter att Neil Gaiman haft en uppläsning på SF-bokhandeln i Gamla Stan. Jag var där med en kamrat - som jag inte längre har kontakt med - och gick därifrån med Coraline, The Day I swapped my Dad for two Goldfish och Neverwhere.
Coraline är en barn/ungdomsbok som rör sig mellan skräck och fantasy. Den handlar om den runt tio år gamla Coraline som flyttar in i ett ny lägenhet med sina föräldrar. I lägenheten hittar hon en igenmurad dörr. Vid ett tillfälle, när Coralines föräldrar inte finns i lägenheten, låser hon upp dörren och finner då att tegelmuren är borta och att dörren leder in i en lägenhet som mer eller mindre är en exakt kopia av deras egen, sånär som på gråare färgskala och andra smärre olikheter. I den andra lägenheten finns även en mamma och en pappa. De benämns och presenterar sig som den andra mamman och den andra pappan. De ser nästintill ut som hennes egna föräldrar sånär som på ögonen, som istället för ögon är svarta knappar. De vill inget hellre än att Coraline skall bo hos dem och i början tycker flickan att detta nog är rätt spännande, men när den andra mamman tar hennes föräldrar tillfånga, ändras snart den åsikten.
Coraline är verkligt spännande och jag valde även att skriva en C-uppsats om den på litteraturvetenskapen. Riktigt roligt (och jobbigt) var det att nörda ner sig i ett enda verk och analysera det sönder och samman.
Det som är trist med den svenska utgåvan av boken är att de suveräna illustrationerna (av Dave McKean, som Neil Gaiman ofta samarbetar med) inte är med. Dessa gör historien ännu mer obehaglig och jag minns att jag frågade mig själv under uppsatsarbetet om varför dessa inte togs med i den svenska översättningen. En annan intressant sak är att vuxna som läser Coraline, finner den desto mer obehaglig än de barn som läser den.
Vidare skall boken bli animerad film och släppas under 2009. Det känns onekligen intressant.

En författare på bokstaven C skall också presenteras.
Jag väljer att lyfta fram Thordis Claessen, vars bok Icepick - Icelandic Street Art jag köpte med mig hem från Island tidigare i år. Han presenterar i boken - med text och bild - olika konstnärer man kan se på Reykjaviks väggar. Det är oslagbar konst som inte undgår någon. Det är väl värt att ägna tid åt, i alla fall för dem som anser att grafitti endast är klotter och förfular stadslandskapet. Kanske inte detta räknas som litteratur i ordets korrekta bemärkelse, men jag blev så tagen under min resa att jag vill basunera ut och sprida ordet (och bilderna) till alla.

Bokstaven P

Ny utmaning den här veckan, jag passar på att plita ner mina tankar innan jag packar och sticker till Roskildefestivalen imorgon.
Denna veckas bokstav är P och den första författaren jag kommer att tänka på är Chuck Palahniuk, som även är min absoluta favoritförfattare. Han är mest känd för att ha skrivit Fight Club men jag anser att detta är långt ifrån hans bästa verk. Det jag gillar med Chuck Palahniuk är den språkliga rytmen i hur han skriver och givetvis de skruvade berättelserna han berättar. Han läses med fördel på engelska med andra ord. Förvisso tror jag att Fight Club är den enda av hans böcker som är översatt till svenska.
Mina personliga favoriter av Palahniuk är Diary (en mörk historia om en kvinna, Misty, som skriver en koma-dagbok för sin man som efter ett självmordsförsök ligger i koma) och Choke (handlar om Victor Mancini som försörjer sig genom att låtsas kvävas av mat på restauranger och låta folk att rädda honom och känna såpass mycket sympati för honom att de ger honom pengar. I övrigt jobbar han på en temapark samt är sexmissbrukare.). Det är alldeles för svårt att förklara handlingen i Palahniuks böcker kortfattat. Jag såg av en händelse förresten att Choke tyligen skall bli film. Jag hoppas verkligen att det blir bra, högst troligt att det inte blir det. Jag är alltid skeptisk när riktigt bra böcker skall filmatiseras.

En bok på P blir nog Persepolis av Marjane Satrapi. En utmärkt självbiografisk serieroman som behandlar Irans historia från och med revolutionen 1979, ur författarens perspektiv. Väldigt enkelt tecknat men väldigt intressant och slagkraftigt. Nära till hands finns också ett stråk av humor mitt i allt det svåra. Jag gillar hur man som läsare får en skiss av Irans historia på ett enkelt sätt. Det är sällan underhållande/medryckande att läsa böcker som uteslutande koncentrerar sig på historiska händelser.

Bokstaven W

Snubblade, via Bokhora, på en utmaning.
Jag antar utmaningen, som går ut på att nämna en författare och en bok på bokstaven W. Det första var ganska lätt då jag tänker på en fransk författare, Gabrielle Wittkop, vars verk Barnahandlerskan förra året blev översatt av min vän Camilla Nilsson. Det är en brevroman med språk i stil med Marquis de Sade. Även om ämnet för romanen är en kvinna som handlar med barn för bordellverksamhet under revolutionsåren i Frankrike under 1700-talet och historien är tämligen vidrig, är den ändå stilfullt berättad. Jag tycker den är suverän och vill gärna läsa mer av Wittkop.

Att finna en bok på bokstaven W var desto knivigare, men jag kom fram till att White av Richard Dyer (som jag läste i samband med grundkursen i genusvetenskap för några år sedan) faktiskt duger utmärkt. Det är ingen speciellt lätt bok, men icke desto mindre intressant då den sätter fingret på vitheten och hur den (generellt) inte ses som ras; Det är de andra (icke-vita) som innehar ras, vita människor är bara vita. Dyer dekonstruerar vitheten inom bland annat västerländsk film, reklam, fotografi och konst.