Kära litteraturvänner

Bloggen fortsätter sova.

Jag tittar till den ibland, drar upp täcket en bit och klappar den lite över den lena ryggen. Så vänder jag på klacken och tassar ut igen.

Andra projekt har tagit vid. Jag pendlar mellan att vilja stänga om bloggen och att fortsätta skriva i den.

Kanske borde jag fokusera på det skapande och det kreativa - hellre än att vara bunden vid att prestera felfria och läsvärda texter om litteratur.

Jag hinner knappt läsa, då jag börjat studera igen. Den gamla vanliga valsen med andra ord. Uppsala drar närmare - målet är där borta på andra sidan sommaren.

Tills vidare ber jag er ta en titt på det senaste tillskottet till butiken - bokmärken.

Affektion och bokmärken

Jag kom att tänka på bokmärken och hur jag läser böcker.
Den största förändringen som skett, i och med att jag började studera, är att jag verkligen använder böckerna numera. Min kurslitteratur är alltsomoftast fullklottrad med egenhändiga anteckningar i blyerts, små post it-lappar i olika färger, understrykningar med lysande neon. Detta har nu smittat av sig även på det skönlitterära. Numera gör jag hundöron, markerar vackra passager med blyerts, kladdar ner tankar, hjärtan, smileys, vad som helst.

Jag använder gärna bokmärken, om jag har några fina att tillgå; det blanka I-or-bokmärket i plast med mitt namn på som jag fick av Å i födelsedagspresent tillsammans med Den vilda bebiresan (jo, jag har en fäbless för barnböcker och i synnerhet barnböcker med mycket bilder), det lilla silverfärgade i metall jag fick av D (mer som ett smycke än ett bokmärke), de vackra bokmärkena i tyg som ser ut som persiska mattor, köpta på Stockholms stadsbibliotek för många år sedan. Annars går gamla konsertbiljetter bra, ofta blir de kvar i böckerna då de är färdiglästa. Jag finner dem många år efteråt och minns spelningen och känslorna medan jag bläddrar i boken. Jag konstaterar att jag vill ha fler bokmärken. Det finns ju en uppsjö av vackra och roliga sådana. Jag har för få.

Jag älskar mina böcker och använder dem som de älskade ting de är. För några år sedan brukade jag t o m plasta in mina pocketböcker i självhäftande plast. Nu gör jag inte det, jag finner det charmigt med slitningen, under förutsättningen att jag gjort den själv. Den har bara varit hårt älskad. Den har fått bokmärken av affektionen.
Några gånger har det hänt att jag lånat ut böcker till vänner och fått tillbaka dem i väldigt mycket sämre skick. Då blir jag heligt förbannad. Även om det "bara" rör sig om en pocketbok, kommer den tillbaka till mig med fransiga hörn och vågiga blad ser jag rött. Ibland finner jag mig själv uppmana dem jag lånar ut böckerna till att de skall vara rädda om dem. Vid sådana tillfällen känner jag mig som en gammal tant. En gammal lite småsur bibliotekarie-tant. Fast en sådan kommer jag väl bli så småningom, fast minus den massiva surheten.