Intervju med Dave McKean, Bookmooch och jobb

Jag har tidigare framhållit Dave McKean som en mycket bra illustratör. För mig är han mest känd för att ha illustrerat Neil Gaimans landskap och historier. Han gör vackra, otäcka, suggestiva bilder.
Jag fann häromdagen en intervju och en massa vackra bilder med illustratören hos Seven impossible things before breakfast.
Dock har livet bjudit på späckat schema de senaste dagarna, så länken kommer lite sent.
Jag är upptagen med restuppgifter, arbete som ljudtekniker (som det så fint heter) och med att söka nya jobb inför sommaren, samt Oscar Waos korta och förunderliga liv.

Vidare bookmoochas det för glatta livet. Jag har verkligen blivit fast i det och sänt iväg Charlaine Harris och Sookie till Philadelphia, Morvern Callar till Linköping och den olästa Nu vill jag sjunga dig milda sånger till Australien. Snart kommer Zadie Smiths On beauty till mig från Chile och Vita tänder från någonstans i Svea Rike.
För er som inte vet hur det fungerar med Bookmooch, kan jag tala om att tanken går ut på att dela böcker med varandra. Har du en bok eller ett par stycken i bokhyllan som du vet med dig att du aldrig kommer läsa igen? Du kanske inte känner att du måste ha dem kvar?
Registrera dem på Bookmooch och se om någon vill ha dem. Byt in dem (inte nödvändigtvis med samma person som vill ha boken av dig) mot böcker du verkligen vill ha. Det är gratis sånär som på porto, vilket inom Sverige inte blir så många kronor, att skicka utomlands är såklart lite dyrare, men detta får man igen i nya böcker så på det stora hela går det på ett ut.
Livet går framåt.

Nu är det revolution på gång

Jag byter skinn i år.
Jag startar med arbetet. Erfarenheten av att arbeta deltid som personlig assistent har varit lärorikt och givande på många sätt. Men det är inte vad jag skall göra av min tid, av mitt intellekt.
Jag vill ha ett arbete som för mig framåt, där jag får använda huvudet. Min kapacitet skall inte slösas med på det här sättet, jag har mer att ge världen.
Det är dags nu. Alltför lång tid har jag suttit passiv på ett arbete som egentligen bara försvårar min utveckling, som egentligen bara skjuter mig bakåt. Jag skall arbeta omgiven av det skrivna ordet, jag skall arbeta med de skrivna orden. Innesluten och intrasslad bland dem i dess olika skepnader. Inneslutna av pärmar eller flimrande på en skärm gör detsamma. Det är hit jag skall ta mig.

Det nya året startar så här, hör ni?

Om barnlitteratur och min Hemliga Bokvän

Natt på arbetet, återigen.
Vilsenheten finns kvar i systemet och jag läser Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry återigen. Jag har inget minne av att jag läste den som barn, men jag minns att den sattes upp som barnteater i en fotsvettsstinkande gympasal.
Jag var kanske kring 8 år och vet att jag mest tyckte berättelsen var märklig. Jag minns skådespelarens blonda, lockiga hår och rosen i glaskupan. Jag minns att planeterna var väldigt små. Jag förstod inte alls.
Jag tycker mycket om barnlitteratur. Det är häftigt att läsa om, när man har blivit vuxen. Det är häftigt att lägga märke till nya saker, nya tolkningar i och med att man själv har växt upp.
Nu läser jag igen, rörs och tar till mig:

"'Goodbye,' said the fox. 'And now here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye.'"

Min hittills starkaste vuxna läsupplevelse av barndomsläst barnbokslitteratur är Barbro Lindgrens Jättehemligt. Jag minns när jag läste den då jag var liten, runt 10 år gammal. Det är hennes egen dagbok från när hon var liten. Dagboken tar upp stora händelser; döden, bästisar och icke-bästisar, andra klasskamrater, depressioner, att inte vilja leva.
18 år senare läste jag den igen i samband med en kurs i barn och- ungdomslitteratur. Boken är fortfarande väldigt bra, men nu har den fått andra dimensioner. Vuxenläsningen av boken gör mig väldigt ledsen.

Jag har förresten bestämt vilken bok den Hemlige Bokvännen skall få. Det är ett stycke mycket god litteratur må jag säga. Undrar vad jag skall bestämma för bra prassel? Men nog känns det verkligen svårt att bestämma utifrån vederbörandes svar, vår smak för god litteratur är ganska olika. Tänk om h*n tycker det är helt värdelöst?
Jag drabbas plötsligt av en smula panik; tänk om jag får böcker som jag verkligen inte tycker om? Fast å andra sidan, vad gör det? Fördomar är väl till för att sprängas, liksom gränser är till för att överträdas. Jag tycker överraskningsmomentet är mer spännande än själva överraskningen.

Mitt hemliga liv

Solen skiner från en blå himmel. Sanden känns het under fötterna, medan jag springer genom öknen. Ja, det är varmt, svettdropparna stänker ner i sanden medan jag springer.
Jag slår till en box, ut poppar en röd svamp som jag äter och växer till dubbla storleken. Jag hittar gyllene mynt lite här och var.
Jag springer vidare och plattar till en Goomba, ilsket stirrande på mig med kritvita tänder. Lite som en bulldog korsad med en svamp.
Lakitu slänger Spiny Eggs från ett moln på himlen, de slår i marken omkring mig och kläcks till taggiga varelser. Jag råkar få en på mig och krymper tillbaka till lill-jag igen. Skit!! Jag kastar mig upp på Lakitu, knuffar ner honom och stjäl hans moln. Sucker, ät bajs!!
Jag stiger högt mot skyn och fångar rikedomar. Utsikten över den vidträckta öknen är magnifik. Långt bort syns palmer och gigantiska pyramider. Plötsligt vittrar molnet sönder under mina fötter och jag faller neråt... ner,ner, rakt i tandprydda käftarna på en gigantisk blomma som slukar mig med hängselbyxor, keps, mustasch och allt...

D kom hem tidigare från jobbet i måndags eftermiddag. Jag vaknade och stapplade yrvaken ut i köket där han lämnade över ett paket. Jag förstod ingenting. Paket till mig?Jag kliade mig i ögonen och öppnade.
I paketet låg ett nytt Nintendo DS Lite och två spel; New Super Mario Bros. och The World Ends with You. Samt ett svart och rosa fodral, att ha konsolen i. Tyvärr var de helrosa konsolerna slut, talade D om. Det fick bli en svart. Ingen var gladare än jag för det färgvalet.

Så, på jobbet inatt gör jag ovanstående: äter svamp, färdas i kloaker och slår sköldpaddor på käften. Och apropå Super Mario Bros, kolla här. Inte för att jag skulle vilja ha det så hemma, men det är ändå fräckt!
Har även fått ett tips via Bokhora. Tori Amos-låtar tolkade i serieform! Jag blir också sjukligt exalterad och måste beställa Comic Book Tattoo Tales snarast möjligast!

Att ta sig hem efter nattens arbete

Jo, jag tyckte mycket om Älskad, saknad. För igenkänningen.
För hur jag känner igen vissa delar av min egen familj, min syster, vissa delar av min egen mamma. Jag kan känna igen mig själv. Jag kan därför relatera till bokens händelser, till sorgen den förmedlar. Vi skall alla den vägen vandra, genom förlusten av en som dör ifrån oss, jag har alltid varit livrädd för den döden. Inte för att den skall drabba mig, men för att den skall ta dem jag älskar ifrån mig. Döden är en girig typ, som tar människor jag håller av ifrån mig. Han är aldrig nöjd.

Så jag läste ut Oates på vägen hem från jobbet imorse. Solen sken från en blå himmel klockan 7.42 när jag läste den sista, lite (för min smak) väl sockersöta sidan och stängde historien om Nikki Eaton och hennes mamma. I samma veva som jag lade ner den i ryggsäcken och tåget rullade in på perrongen, plockade jag upp nästa bok. Konsten är att hålla sig vaken hela vägen hem efter ett nattpass. Att inte falla med huvudet mot fönsterrutan på det pulserande tåget och låtas vaggas in i sömnen. Jag tycker om att åka hem om mornarna från jobbet, faktiskt. Det är vackert om sommarmornarna, med allt vattnet, grönskan och de för stora husen. Jag lyckas oftast somna och sova så himmelskt gott, på platser där jag inte ska sova... på tåg, på biblioteket, i skolans tysta läsesal...
Nästa bok jag langar fram ur ryggsäcken är Nyår av Stig Larsson. Den påminner mycket om hans Autisterna tycker jag vid en första anblick. Just det där iskalla registrerandet av en människa. Hur författaren inte tar någon som helst moralisk ställning. Han beskriver bara.
Jag har inte så mycket att säga om den just nu, men den verkar lovande. Jag gillar Stig Larsson i all sin snårighet. Jag var slagen till marken av Autisterna.
Även om det - en smula - suger musten ur mig att läsa det.

Jobb, en spelning, ett tjusigt bibliotek och minnen

Ny bok har påbörjats - Ilium av Dan Simmons. Även denna är en present från D (han har förstått att det där med böcker är viktigt, D.). Jag läser i normala fall väldigt lite/nästintill ingen sci/fi, men just denna skulle tilltala mig i egenskap av litteraturnörd fick jag höra. Vem kan väl motstå sci/fi med grund i Homeros Illiaden och det trojanska kriget? Den utspelar sig en framtid där läsandet är utdött och beskrivs som en funktion man kan skaffa sig, inte något man i realiteten vet hur man gör - det är en spännande tankelek ändå. Gudar, robotar med en fixering vid Shakespeares sonetter och Proust-förtjusta dito, jordbor, andra planeter och en från de döda uppväckt litteraturvetare av Afrodite utsänd för att spionera på de andra gudarna samt mörda Atena. Humor ligger också nära till hands i berättandet. Det bådar gott och jag kan inte låta bli att citera en beskrivning av ett bibliotek, som trots sitt obsoleta och mer än tusenåriga innehåll omnämns:

The room must have been more than a hundred feet long and half that high, with a mezzanine running around three walls and sliding ladders on both levels to give access to the higher and more remote volumes. There were alcoves, cubbies, tables with large books opened on them, seating areas here and there, and even shelves of books over the huge bay window on the far wall.

Ge mig ett sådant bibliotek.
Anledningen till att jag inte läst så mycket sci/fi är att omslagen oftast är otroligt trista. Det är ganska viktigt för mig, hur en bok ser ut. Trist omslag = noll intresse för att läsa baksidan. Omslag är för övrigt ett ämne för sig (anteckning till jaget: skriv ett mer seriöst inlägg om omslag).
Värmen kom tillbaka under söndagen, inatt på jobbet är balkongdörren öppen. Tiden går åt till att läsa Ilium, olika intressanta bloggar, en fantastiskt underhållande sågning av Camilla Läckberg (det är nästan så att jag vill läsa några sidor av denna utskällda författare, bara för att), konverserande med vännen T på msn. Lite svagt lyssnas det även på Bonnie 'Prince' Billy, som jag, D och Å såg en utmärkt spelning med i lördags. När alla andra tycktes vara på Zinkens IP och se Thåström och kent, stod jag på magnifikt vackra Berns och lyssnade med D's armar om mig, mina ögon slutna. Thåström har jag sett förr, senast på Roskildefestivalen 2006 - ett smärtsamt minne nu, Fanfanfan har nog aldrig passat mitt liv bättre, än då och med just det konsertsällskapet. Jag minns ordlösa blickar i mörkret, mycken dryckenskap och desperation. När det gäller kent minns jag en spelning i Norrköping 1996, jag och L lurade oss in gratis - "vi är från en tidning i Linköping, vi skall intervjua bandet" - detta var delvis sant, L jobbade lite med ett fanzine som hette Kevin och hon skulle recensera spelningen. Till vår hjälp hade vi på ett café (Våffelstugan? Det hette något med våfflor i alla fall) fått tag i en punkare och tillika vän vid namn Lappen, som vi hängt på en kamera (som vi lyckats låna av en tredje part, någonstans i Norrköping). Han blev således vår fotograf. Det lyckades och vår osannolika trio tog oss in. Extranummer: En helt ny karriär och Jocke Berg viftandes med mikrofonen och tillhörande sladd.

Alltid vid "läggdags" (kring ett-halv två) dyker ett sms från D upp, jag läser och känner mig in i själen glad över vackra ord och all kärlek som nu finns här, långt bort från hur livet såg ut förrut. Imorgon skall jag säga upp min lägenhet, i skiftet augusti/september flyttar vi närmare stan. Jag är lycklig så här.

Bok-enkät

Sysselsättning på jobbet, om natten.
Jag har tid att slå ihjäl, så jag hittade en enkät på en blogg.

1. Vilken bok läste du senast?
- Bok? Hinner bara läsa kurslitteratur i stort sett, senast lästa: Reading Football av Michael Oriard. Annars läser jag serier vid sidan av studierna just nu. Senast lästa: Y- The Last Man : Safeword av Brian K. Vaughan/Pia Guerra.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
- Diasporic Narratives of Sexuality: Identity Formation among Iranian-Swedish Women av Fataneh Farahani (kurslitteratur). Och nytt seriealbum jag fick av D i välkommen-hem-från-Island-present: DMZ: On the Ground av Brian Wood/Riccardo Burchielli.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
- Troligen övervägande manliga faktiskt.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
- Nej, bara om det är kurslitteratur som jag "måste" läsa.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
- Recensioner och tips från andra. Annars har ju omslaget stor betydelse faktiskt, därav att jag inte läst så mycket sci-fi som jag kanske borde.

6. När blir en bok för lång?
- En bok blir aldrig för lång om den är bra skriven. Punkt.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
- Ja, jag skulle vilja kunna fler språk dock, så jag skulle kunna läsa fler böcker på originalspråk. Mycket makt ligger i översättarens händer, för mycket i vissa fall.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
- Hmm... Nä, jag vet faktiskt inte. Troligen något med Chuck Palahniuk. Troligen Choke.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
- Ja. Garanterat. Min tid är dyrbar. Har boken inte fångat mig efter 20 sidor ger jag upp. Till ämnet bör tilläggas att Paulo Coelhos Alkemisten, troligen är världens mest överskattade bok. Den lade jag ifrån mig.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
- Samtidsromaner med svåra undertoner och så kallade klassiker, diverse kurslitteratur inom humaniora. Deckare (läs: Camilla Läckberg, Stieg Larsson, Åsa Larsson samt motsvarande utländska författare kommer aldrig finnas i min bokhylla) och tomma romaner av modell Marian Keyes, Maeve Binchy etc.

Om att skriva

"As soon as you start writing, even if it is under your real name, you start to function as somebody slightly different, as a 'writer'. You establish from yourself to yourself continuities and a level of coherence which is not quite the same as your real life... All this ends up constituting a kind of neo-identity which is not identical to your identity as a citizen or your social identity; Besides you know this very well, since you want to protect your private life."
- Michel Foucault (min kursivering)

Jag googlade på Michel Foucault, för att dämpa tristessen och försöka jaga väck tröttheten på jobbet inatt, och fann citatet ovan.
Det är inget som är nytt - egentligen. Det är för min del uppenbart att jag ikläder mig en roll när jag skriver och publicerar de tänkta tankarna på internet, tillgängligt för folk och fä. För visst är det så att jag lösgör mig från mig själv när jag skriver. Jag kan skriva som mig själv, den som är L, men samtidigt är det ju inte det som är jag. Det är en konstruerad och tillrättalagd version av mig och jag gör mig själv här definitivt till en ny version, en version med bättre ordförråd och oftast noga genomtänkta formuleringar. Det är inte det här som är essensen av L. Vad är det förresten?
Med det menar jag inte att man inte skall ta på allvar vad folk skriver, men det är ett viktigt citat som belyser vad vi alla måste ha i åtanke när vi klickar runt och läser vad människor väljer att häva ur sig i bloggar och på diverse andra forum, där vi inte direkt kan koppla de skrivna orden till kroppen.

För övrigt bör tilläggas att jag håller på att utveckla en ordentlig Michel Foucault-mani. Det har tagit några år, sedan jag för första gången kom i kontakt med hans teorier om makt och motstånd, men ju mer jag läser desto mer fascinerad och intresserad blir jag.
Ibland - som korta glimtar på några sekunder - inser jag att jag förmodligen är nördigare än vad jag någonsin trodde att jag kunde vara.

Om arbetet

Natt på arbetet igen.
B's sömn hörs ut i till mig i vardagsrummet, bakom ljudet av fläkten på laptopen i mitt knä. På bordet bredvid mig - en rykande kopp kaffe att hålla sömnen borta med. Ibland rusar tågen snabbt förbi borta vid stationen utanför fönstret. Natten går långsamt, jag har med mig Makten att se - om kropp och kvinnlighet i lagens namn av Cecilia Åse, att läsa.

Man går ner i puls på natten. Det blir som en slags dvala, som jag till hälften väcks ur om B vaknar och vill ha min hjälp med något. Oftast är det inget speciellt.
Det är inte särskilt ansträngande att vara personlig assistent.
I början minns jag att det var väldigt besvärligt. Det nära arbetet med kroppen upplevde jag som svårt. Att hjälpa henne med de intima angelägenheterna. Gjorde jag något fel, blev jag otroligt ledsen och kände en väldig skam.
Förmågan att kunna hålla avståndet, att inte komma för nära och att veta när jag skall stå tillbaka - det är det som kan vara knivigt. Det är trots allt ett arbete - om än ett väldigt nära och personligt arbete; Jag är i hennes hem, i hennes privata liv. Jag är överallt där hon är- när hon behöver. Ibland får jag privilegiet att lyssna på vad hon har att berätta, ibland hamnar jag emellan om hon mår dåligt över något och då få jag konfrontera det också. Jag kan inte säga att jag inte vill lyssna.
Jag har jobbat hos henne i två år snart. Det är bara på somrarna jag abetar heltid och sedan ett år tillbaka jag arbetat nästan uteslutande natt.

Jag har lärt mig ödmjukhet och respekt på ett annat sätt. Och hur snett samhället är, ur en annan synvinkel än om jag bara tittar på det genom glasögon av ras, kön eller sexuell tillhörighet.
Och det viktigaste av allt; man lär sig att inte beklaga sig så mycket. I den här kontexten har jag det rätt så bra. Jag behöver inte oroa mig om jag ens kommer in genom dörren på caféet därborta, eller att ingången till East Street har ett eller två trappsteg. Jag behöver ingen hos mig 24 timmar om dygnet. Jag kan gå på toaletten själv.

Bild: Mina Äkkijyrkkä. Tyger och porslin från henne finns nu på min önskelista.

Om trötthet

Det är tredje natten på raken. Den tredje och den sista på några dagar.
I tre dagar har jag kommit hem strax innan D går till sitt jobb. Vi möts i köket, där han har gjort te åt mig, eller på gården. Vi växlar några ord, kramar och kyssar sedan går jag och lägger mig och sover. Han går till tåget som tar honom till jobbet.
Vårt förhållande känns i de stunderna som ett jättelikt arbetsmaskineri som är igång dygnet runt. En grymt effektiv arbetsmaskin.
Egentligen har jag nog varit trött väldigt länge. Tröttheten sätter sin prägel på allt. Det blir som ett töcken bakom ögonen.

"Man blir så blasé med åldern" sa D's mamma när hon hämtat oss på stationen förra fredagen. Hon pratade vidare och jag höll ett stadigt tag i kattburen i baksätet. Jag tänker att jag förstår vad hon talar om, men tänker att det nog har med utvecklandet av klokhet att göra. Kanske är det bara att man blir klokare? Livet tvingar en att utvecklas, allt man är med om bidrar till någon slags inre evolution.
Jag tänker nog på det här för att jag inte upplevt att jag mått så där riktigt dåligt på länge nu. Jag har varit väldigt stressad och trött, ja, men marken har inte förvunnit under fötterna - avgrunden har inte öppnats och slukat mig. Inte ens när det var som värst med c-uppsatsen. Då var jag förvisso modstulen mest hela tiden, men det fanns inget alternativ; uppsatsen skulle bli klar. Punkt.
Beror det på att jag blivit frisk? En period var jag totalt inställd på att jag var sjuk. Det är svårt att bli frisk om man identifierar sig med sin sjukdom. Men det handlar väl också om det där att man växer upp, blir klokare, förlikar sig med situationen. På det stora hela är jag ok nu och livet är gott att leva.

Min plan för hösten är att jobba hos B. Jag funderar även på att se om det går att få något mindre extrajobb på något bibliotek. Planen är att vila hjärnan lite innan jag börjar läsa Biblioteks och- informationsvetenskap i Uppsala. Jag har läst heltid nu, sedan 2005 och det sätter sina spår.

Bild: Sally Mann.