Detta har inte alls med böcker att göra

Jag tror att någon kastade sig framför pendeltåget ikväll, då jag var på väg till jobbet.

Tåget stod stilla vid Helenelund en lång stund. Plötsligt säger någon i högtalarna att en olycka hänt och att "vi blir stående här ett tag, var vänlig lämna inte tåget". Samtidigt öppnades dörrarna. Givetvis gick folk ut (Givetvis förstår man att det förmodligen inte var någon "olycka": "hej hopp jag råkade visst hamna på spåret just när tåget kommer in till stationen", känns inte så troligt).
Så det sedvanliga suckandet och stönandet över att folk kommer att komma försent, till vart de nu ska till. Runtom mig börjar människor se besvärade ut, plocka med sina telefoner, ringa samtal om att de blir sena
(Oj, jag fick visst DÖDEN rätt i ansiktet, det finns ingenstans att spola förbi eller stänga av, jag måste beklaga mig över att jag blir sen. Någon jävel var tvungen att kasta sig framför tåget JUST DÅ JAG SKULLE HEM). I mitt stilla sinne tänker jag att folk blir rädda, de konfronteras med döden (om nu personen som förmodligen ligger därframme, är död förstås, det är väl inte alltid de dör, ibland blir de invalidiserade för livet också), får den mitt i ansiktet när de minst anar det.
Vi tvingas alla tänka på döden där i pendeltågsvagnen och tänka på den där personen därframme, som förmodligen mådde så bottenlöst illa att den valde att ge upp.
Givetvis så behöver det inte vara så att det är en självmördare därframme, ibland kan det vara tragiska olyckor också, som den där gången för 8 år sedan då två blinda personner föll ner på spåret vid Rådmansgatan. Vi satt då fast i tåget en halvtimme och proceduren var densamma som ikväll.

Jag ringde upp min brukare och talade om att det skett en olycka, att ersättningsbussar och räddningstjänst är på väg, att jag garanterat kommer att bli sen ikväll. Det enda hon hade att säga var "men, går det inga bussar?". Jag baxnade.
Jo, men det är för helvetes amalia någon som förmodligen ligger undet tåget, någon som kanske dött, jag gör så gott jag kan med att hinna i tid? Alla skall transporteras vidare så småningom? En smula trögt organiserat kaos råder?

Vi blev stående i 20 minuter, människor skruvade på sig, var besvärade. Brandbil, ambulans och polis kom till platsen, vi fick äntligen gå ut.
Bakom mig gick två kvinnor i övre medelåldern, märkbart tagna av situationen, fast på något upphetsat vis. De tjattrade med varandra om vad som hade hänt och uppmanade varandra att "nej titta inte! Titta inte!"
Människor stannade och stod och tittade ner på spåret framför tåget, som om de skulle se något där i mörkret, som om det skulle ligga någon där. Som om de skulle kunna slafsa åt sig lite VERKLIGHET såhär på tisdagskvällen.
kasnke kunde de få se lite blod och krossat kött så de kunde gå hem och ttala om det för sina nära och kära?

Ibland äcklar folk mig. Jag förstår inte hur man bara kan stå och glo, när något sådant händer. Som de som bara står och glor på gatan, om någon blir inburen i en ambulans, märkbart sjuk. De flockas kring vad det nu är som händer.
Det är alltid den där klungan med folk som endast står och glor.
D säger att det nog är den mänskliga nyfikenheten. Ja, kanske det, fast jag vet inte om jag tycker så mycket om den sortens nyfikenhet.

Nils Ferlin för Morbror

P påminner mig om att jag borde läsa mer poesi av Nils Ferlin. Jag har läst alldeles för lite, det var svårt att ta till sig hans poesi i högstadiet då man mest fnittrade och skämtade om allt. Jag minns att jag och E skrattade så vi kiknade åt raderna "ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals". Vi turades om att deklamera raderna inför varandra, medan tårarna sprutade ur ögonen och vi vek oss dubbla av skratt.

Nils Ferlin har på något vis alltid varit någon slags dysterkvist, som inte kunnat tas på allvar då man var yngre. Då döden inte riktigt fanns närvarande i livet, då man ännu var odödlig, oberörbar. 

P och jag talade om Nils Ferlin igår kväll över nätet. Hon presenterade för mig följande rader:

Döden går över vinterland,
framåtlutad och stilla.
Bär ingen lie alls i hand,
sörjer bara så illa.
Rymden sörjer för jordens fel,
döden sörjer för egen del
- Går över vindlöst vinterland
framåtlutad och stilla.

Den passar mig idag. För några dagar sedan gick Morbror bort. Det är passande att P presenterade dikten för mig just nu, när döden just varit närvarande i livet. 

Förvisso har Morbror varit "död" länge, sedan jag bara var några månader gammal. Jag minns inte honom innan olyckan. En bilolycka i slutet av sjuttiotalet gjorde honom till en skugga av den han var innan olyckan och han blev bara sämre och sämre med åren.

Jag minns att jag var rädd för honom då jag var liten och sov över hos honom och Moster om helgerna. Men han var aldrig farlig, långt ifrån, men som ett litet barn kan man ju inte veta sådant - vad hjärnskador gör med en människas beteende. 

Morbror älskade alla djur och svor åt Gud för att han lät vinterns köld sluka småfåglarna utanför. Högt svor han, arg var han - på Gud och jag blev jätterädd och gömde mig hos Moster i köket.

Den 23 september blir det begravning. Det är inte förrän nu jag förstår, när jag sätter mig ner och tänker efter. Jag kanske hade tur, som inte kände Morbror "innan". Sorgen skulle nog ha varit för stor då.

Idag skall jag ringa Moster. Jag vet inte vad jag skall säga för vad säger man? Men det gör inget, jag vet att Moster vet att jag inte vet. Jag vet att hon förstår, älskade Mostra. Och jag tänker att hon har vetat länge att den här dagen skulle komma, hon har nog varit beredd på det i många år.

Jag visade dikten för mamma över nätet. Hon läste den flera gånger, sade hon, och tyckte den var hemskt vacker. Sedan frågade hon mig om jag vill läsa den på Morbrors begravning.

Jag vet inte alls. Det känns för stort, med begravning. Alla kommer att sitta och vara upptagna med sin sorg. Jag vill inte sumpa det för dem med att försöka läsa upp en vacker dikt så att det blir fel.

Jag bad henne höra med Moster. Vill Moster att jag läser, då kanske. 

Men jag vill läsa mer av Nils Ferlin. Jag vill inte längre färgas av dåliga och föråldrade tonsättningar och gamla mossiga tolkningar. 

Hej då, jag går nu

Fortfarande svävande efter resan till Island. Jag omger mig av musiken (Múm, Sigur Rós, Amiina), minns dofter och känslor. Svaveldoftande duschar på morgonen, hett vatten som väcker ögonen och kroppen till liv. Vandrar på gatorna här hemma och förvånas en smula av väggarna, som är så kala. Nakna på färg, uttryckslösa.
Solen är här igen, det knoppas och brister runtom mig. Solens strålar i mina ögon, kysser fräknar över mitt ansikte.
Jag fotograferar det lilla jag ser, små klistermärken och enstaka ord; Akayism's rådjur, när jag ser det.

Igår gick min Lilla Vild bort.
Jag gick fram till buren och hälsade henne adjö igår eftermiddag, det var öppet som vanligt. Jag skulle till stan och fika med N. Lilla Vild kom fram och nosade på mig när jag sa hej då jag går nu, vi ses senare. Inte mer med det.
När jag, D och två vänner kom hem efter Einstürzende Neubautens spelning på Berns, igårkväll, var hon död. Det såg ut som om det skett hux flux. Knall och fall. Kanske någon blödning i hjärnan, kanske hjärtat bara slutade slå. Hennes kropp var kall, men inte stelnad. Länge satt jag med henne i knät, lika oförstående som jag alltid blir när de små familjemedlemmarna bestämmer sig för att tassa vidare.
Två år gammal Liten Vild. Den sista råttan av dem alla.
Buren gapar tom idag, inget prassel, ingen att dela min lunch med idag. Det är märkligt tyst och jag har svårt att finna koncentrationen.
Jag skall städa ur buren, och sätta ut den till försäljning. Senare.

Bild: Glósóli - Sigur Rós

...

Idag har jag suttit i skolans tysta läsesal. I öronen: Godspeed You! Black Emperor. På skärmen: de två sista hemtentefrågorna. Långa snirkliga resonemang om queer och aktivism. Intensivt och koncentrationen är, konstigt nog, på topp.
Till slut snurrar det så i huvudet att jag måste gå ut, ringa, höra röster som talar med mig. Att tänka riktigt hårt är som att vara riktigt full. Man tänker så hårt att man slår knut på sig själv, marken gungar nästan.
Jag åkte hem.

Hemma väntade ett paket från Bokus. Jag har äntligen köpt Utan Nåd av Peter Birro. Med på beställningen slank även Flyktsoda och Svarta Vykort av hans bror, Marcus.
Jag öppnar paketet medan jag går hem från Ica, läser de första sidorna hemma i hallen. Det är träffande, som en knytnäve:

Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån.
All sorg är allmängiltig.
Det är därför jag envisas med att skriva om min.
För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du.

Det är paus från hemtentan nu, några timmar. Jag fördjupar mig i sorgen, den passar mitt sinne nu och det är bättre att känna någon annans sorg än att gå vilse i sin egen (som man inte ens vet var den kommer ifrån).
Det är stora känslor på få rader. Språket är poetiskt, sprängfyllt.
Jag tar paus nu. Och läser vidare.