Allt är väl

Nu har de flyttat och allt är bra, allt känns bra.
Blixa låg under soffan länge länge, jag fick locka på honom och dra fram honom lite i nackskinnet, ta med honom ner i köket med oss. Visa att här är inte farligt, du skall bo här nu, du måste inte sakna mig så när vi far på söndag.
Första natten sov han hos oss i sängen; D, jag och Blixa. Som tre ostbågar sov vi och jag klappade Blixa-magen. Tryggheten var hos oss, hans människor.
Smilla har alltid varit tuffare och mer autonom. Hon fann sin plats i tantens knä redan första kvällen, hon gick direkt på upptäcksfärd bland vävstolar och annat spännande i det fina och ombonade huset.
D's mamma var mycket förtjust i dem. Det gläder mig att de kommer att bo hos henne, jag tyckte mycket om henne och hennes fina hus.

Så, helgen har varit mycket samtal, en del läsning, film (The last king of Scotland och The Fountain), bilturer i skogen och ute vid kusten, promenad i blåsten, god mat och kaffe.
När vi kom hem ikväll, hälsade jag på rutin in i den tomma lägenheten, men ingen katt kom ju och mötte upp. Konstigt, men ändå - så bra. Jag är glad att det löste sig så här.
Blixa och Smilla får bo hos den här underbara tanten och att de kommer få det så bra där. Det känns bara bra faktiskt. Jag känner ingen ledsamhet längre över att de har flyttat. Klart jag saknar deras tassar och deras värme, men jag vet att de har det bra där. Det känns tryggt att de är kvar inom familjen.
Och - icke att förglömma - Lilla Vild och Kanin (Herr Lugg) är ju ännu kvar här.

Bilder: Blixa som äntligen kommit fram från sin bunker under soffan och Smilla på sin nya favoritplats - tantens fåtölj. Fler bilder från helgen - här.

Blixa och Smilla

De flyttar idag, Blixa och Smilla. Klockan 14.30 tar vi tåget upp till D's mamma och hälsar på/lämnar dem.
Det är märkligt hur hjärtat nästan brister i kroppen. Hur det bara känns tomt. Det är som om de skall dö, även om de bara skall bo någon annanstans. Ett tag. För alltid.

Katterna har alltid varit ett känsligt ämne och har en lång, känslosam historia. J hittade dem i en lastbil på sitt jobb i maj för 2 år sedan. Han ringde hem mitt i natten och de pep i luren. Jag sa åt honom att lämna dem till Katthemmet eller ta med dem hem. Några timmar senare kom han hem med två små kalla kattungar som visade sig vara max ett dygn gamla. J's och min relation och turerna i det, orkar jag inte orda om mera. Men katterna var mitt på slagfältet ett tag.

Nu skall de flytta. Det har tagit några månader att förlika sig med.
Jag har träffat D, som allt stämmer med. Men katterna kan inte vara med i det framtida livet som komma skall. Jag kommer att sakna dem något fruktansvärt, även om de kommer leva kungligt hemma hos D's mamma. De kommer äntligen få leva ett riktigt kattliv, gå ut och fånga möss och smyga på fåglar och ha det bra. Stor skillnad från nu, när de bara går ut på balkongen och taket till porten.
Det blir bra, men det är sorgligt att lämna dem. En del av mig vill bara inte åka med idag. Jag vill helst bara lämna dem.
Det är mest tomt i bröstet.

Bild: jag och Blixa (Smilla i förgrunden) hemma hos pappa, juni 2006.