Bokstaven K

Bokstaven K, sommaren går mot sitt slut, jag läser om porr, horor och feminister och fascineras. Och svär jag över att jag inte börjat packa inför flytten ännu.
Nya hunden Lolita Maria Carmencita Gomez (läs: Lola) har varit med på utomhusbio igårkväll i Tantolunden. Marie Antoinette visades, regi Sophia Coppola. Det var andra gången jag såg den, jag gillar krocken mellan det gamla och det smått överdrivna modet och den nya musiken.

Utmaningen kändes klurig för den här gången. Jag väljer att koncentrera mig på verk och författare jag vill ha mer av.

Sarah Kane var en engelsk dramatiker vars pjäser jag verkligen skulle vilja se. Som det är nu har jag bara läst hennes Samlade pjäser. Hon räknas som en av 1990 och 2000-talets viktigaste dramatiker. Under sin livstid skrev hon fem pjäser och ett kortfilmsmanus. I boken finns dock endast pjäserna med.
Sarah Kane anses nyskapande med sin dramatik i och med att hon tänjde på gränserna för vad som är teater och vad som är möjligt att spela upp på en scen. Hennes pjäser innehåller mycket sex, blod, död, ångest, övergrepp. Det är tydligen en otroligt känsloladdad upplevelse att se hennes pjäser. Det blir både en inre och yttre upplevelse som tillsammans bildar en effektfull och drabbande helhet, vittnar teaterkritiker om. Fascinationen för teatern som konstform låg i att teatern är ögonblicklig, den har liksom inget minne och skapar därför sådana starka bilder som bränner sig fast i människors sinnen. Sarah Kane menade att det inte finns något som inte kan gestaltas på en teaterscen och hon regisserade ofta sina pjäser på egen hand.
Jag har aldrig sett en pjäs av Sarah Kane, men för lite mer än ett år sedan spelades hennes Fedras kärlek på en teater här i Hufvudstaden. Jag hade dessvärre ingen att gå med, eller ro att gå heller för den delen. Jag vill minnas att jag var inne i ett b-uppsatsarbete.
Det är inte säkert att jag skulle orka med att se en pjäs av henne i alla fall. Efter att ha läst hennes Samlade pjäser tvivlar jag på det. Det är så mycket smärta, så mycket ångest.


Antologin Könskrig (red: Elin Alvemark och Tove Leffler) köpte jag för ungefär ett år sedan. Det är en samling texter om kön, klyschor och sexuell praktik, det handlar om relationer, sex och normer.
Det skall visst vara lite som Fittstim närmare ett decennium efter. Somliga jämför den även med Susan Faludis Ställd, jag vet inte om detta kanske grundas på att många av skribenterna är män? Dock har jag inte hunnit med att läsa den ännu. Det står fortfarande i bokhyllan och väntar.