Krassligheten håller i sig. Jag ligger i sängen med datorn på magen och försöker förstå mig på Google Chrome. Om någon timme kommer K hit för att hålla mig sällskap. Vi skall göra äppelpaj, fika, prata och så har jag någon som sitter och glor på mig då jag packar. Ibland behövs det att bli glodd på, för att få tummen ur röven.
Häromkvällen tittade jag på Kulturnyheterna, där Gertrud Hellbrands Scenario X recenserades. Litteraturkritikern förklarade handlingen och jag tänkte direkt att den verkade påminna om något i regi av Michael Haneke, i nästa andetag gör hon samma koppling.
Jag gillar Haneke, speciellt hans Funny Games, från 1997, om två prydliga unga män som tar sig in i en familjs hus och håller dem gisslan och torterar dem. Det är inte speciellt mycket blod eller våld i historien, men den tar sig under skinnet, kopplar ett grepp kring lungor och hjärta och kramar åt tills jag inte kan andas. Jag gillar historier som gör så med mig, som får mig att känna så. En regissör eller författare som lyckas inge så starka känslor är sannerligen skicklig. Av samma anledning tycker jag mycket om hans filmatisering av Elfriede Jelineks Pianolärarinnan, i Hanekes tappning; Pianisten. När vi reste oss ur biofåtöljen efter att ha sett föreställningen sade en i sällskapet sammanbitet att "det var den värsta skit han någonsin sett". Jag var bara tyst och hänförd. Och av en annan åsikt.
Åter till Hellbrand.
Jag har hennes Vinthunden här. Jag fick den av henne vid ett tillfälle då hon var och talade om skrivande på en skrivarkurs jag gick för några fyra år sedan. Jag har i ärlighetens namn inte läst den ännu. Intrigen kändes förutsägbar på något vis, jag lade boken åt sidan mätt på trasiga flickor som försöker hitta sig själva i nya kvinnokroppar. Mätt på självstympning, självhat och tyst självdestruktivitet. Kanske dömde jag Hellbrand för snabbt och för hårt?
Nu tänker jag på Scenario X. En av bokhororna jämför Hellbrand med Chuck Palahniuk och det fångar mitt intresse. På kort tid har Hellbrand nämnts i samma andetag som en regissör jag gillar och en författare vars språk och berättarteknik jag fullkomligen älskar.
Slutsats: jag måste läsa Scenario X. Den är redan beställd på Bokus och kommer inom några dagar.
Och jag borde lägga de förutfattade meningarna åt sidan och läsa Vinthunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar