Vi stod på kullen och min mor sa: "Världen är full av synd."
Vi stod på kullen och min mor sa: "Du kan förändra världen." (s 23)
Jag kom upp ur läsesvackan och avslutade den fascinerande historien om Oscar Wao. Jag lånade från Medborgarplatsens bibliotek med mig Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson.
I förordet förklarar författaren hur hon ville "leka med självbiografins och fiktionens gränser". Hon skriver om när manliga författare som Paul Auster eller Mila Kundera skriver in sig själva i sina arbeten, kallas det så fint för metafiktion, men då kvinnor gör detsamma kallas det alltid självbiografi. Det är tänkvärt och det tilltalar mig.
Jag tycker om det både det galghumoristiska och det konstnärliga språket hos Jeanette Winterson, jag tycker om inledningen där hon förklarar och staplar upp den djupt religiösa moderns svartvita värld, hennes vänner och fiender i två prydliga listor. Jag tycker mig kunna läsa den första listan på två olika sätt och det är roande:
Fienderna var: Djävulen (i hans många uppenbarelser)
Grannens
Sex (i dess många uppenbarelser)
Sniglar
Så, här mellan pärmarna får jag den religiösa uppfostran, klaustrofobiskt nära kroppen. Winterson blandar myter och sagor med sin egen historia och religiös symbolik och berättar historien om uppväxten i en frireligiös församling och upptäckten av sexualiteten som inte alls motsvarar det församlingen förespråkar. Den unga Jeanette, som av sin adoptivmor ansågs utvald av Gud fader själv att missionera och predika, är flata och blir därför utstött ur församlingen och anses vara besatt av onda andar. Den som till synes är alltigenom god, kan visa sig vara ett kärl för självaste Djävulen. De bästa kan mycket väl bli de värsta.
Det är en bra historia dock, hoppfull, även om hon mot slutet av historien tappar bort mig, i historierna om den helige Graalen, riddare och trollkarlar. Men samtidigt är det så hon förklarar det också - historien är sällan enkel:
Alla som berättar en historia berättar den på ett annorlunda sätt, bara för att påminna oss om att alla betraktar den olika. En del påstår att det finns sanningar att upptäcka, andra säger att allt går att bevisa. Jag tror inte på dem. Det enda man säkert kan veta är hur komplicerat alltihop är, som ett snöre fullt av knutar. Alltihop finns där, men det är svårt att veta var man ska börja och omöjligt att förstå slutet. Det bästa man kan göra är att beundra hur trådarna löper mellan fingrarna och kanske lägga till några knutar. (s 135)
