...

Idag har jag suttit i skolans tysta läsesal. I öronen: Godspeed You! Black Emperor. På skärmen: de två sista hemtentefrågorna. Långa snirkliga resonemang om queer och aktivism. Intensivt och koncentrationen är, konstigt nog, på topp.
Till slut snurrar det så i huvudet att jag måste gå ut, ringa, höra röster som talar med mig. Att tänka riktigt hårt är som att vara riktigt full. Man tänker så hårt att man slår knut på sig själv, marken gungar nästan.
Jag åkte hem.

Hemma väntade ett paket från Bokus. Jag har äntligen köpt Utan Nåd av Peter Birro. Med på beställningen slank även Flyktsoda och Svarta Vykort av hans bror, Marcus.
Jag öppnar paketet medan jag går hem från Ica, läser de första sidorna hemma i hallen. Det är träffande, som en knytnäve:

Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån.
All sorg är allmängiltig.
Det är därför jag envisas med att skriva om min.
För jag är inte unik. Eller åtminstone lika unik som du.

Det är paus från hemtentan nu, några timmar. Jag fördjupar mig i sorgen, den passar mitt sinne nu och det är bättre att känna någon annans sorg än att gå vilse i sin egen (som man inte ens vet var den kommer ifrån).
Det är stora känslor på få rader. Språket är poetiskt, sprängfyllt.
Jag tar paus nu. Och läser vidare.