September-anteckning

Avantgardet byter kläder. Tiderna ändras denna höst.
marlan kommer ut ur garderoben och hoppar i en ny människokostym. Det kanske blir en kall vinter.
Från det ena till det andra kan jag säga att Tumblr är riktigt roligt då man kommer underfund med det; desto mer användbart än Twitter.

Om Infected av Scott Sigler

Ingenting är statiskt. Utvecklingen går hela tiden framåt, framåt.
Jag läser svenska med inriktning mot textproduktion numera och koncentrerar mig således på det egna skrivandet. Det skönlitterära läsandet blev lagt på hyllan i och med studiernas början. Scott Siglers Infected var en mycket bra avslutning.
Ta avstamp i parasiter tar över sina värddjurs kroppar och får dem att ändra beteendemönster, blanda med Morgellons disease - en omdebatterad sjukdom där patienten upplever att han/hon har främmande fibrer under huden. Detta resulterar i att patienten kliar sig och därmed skadar sig själv.
Scott Sigler berättar mycket skickligt flera parallella berättelser. Det börjar med rapporter om människor som plötsligt blir vansinniga, paranoida och går bärsärk, innan de slutligen tar livet av sig själva. En CIA-agen mister sin partner under ett uppdrag som inbegriper en av dessa "infekterade" människor. De infekterade undersöks av en grupp med forskare vilka finner främmande fibrer - i form av trianglar - i de dödas snabbt ruttnande kroppar. Under tiden börjar den före detta football-spelaren Perry känna av klåda på olika delar av kroppen. En ständigt tilltagande klåda som efter några dagar tvingar honom att stanna hemma från jobbet, som får honom att klia sönder sin egen kropp. Så finner han fibrerna och börjar försöka avlägsna dessa från kroppen.

Infected är inget för dig som inte kan med blod, äckel och självstympning. Har du minsta dragning åt hypokondri eller svårt för parasiter, är det förmodligen inte heller en bok för dig.
Jag, däremot, satt som fastnaglad. Sigler skriver korta kapitel och varvar de olika berättelserna stiligt. Detta kan såklart ha sin förklaring i att boken från början skrevs som podcast.
Styrkan i berättelsen är just frånvaron av det visuella. Jag behöver inte se vad som händer med Perry Dawseys kropp, jag läser det och bilden som skapas inne i mitt huvud är mer än nog. Som film riskerar Infected - för min del- att bli ännu en i raden av ganska fåniga skräck/sci-fi-filmer.
Jag har sagt det förr och det gäller även i det här fallet; texten skapar stämningar och fasor som kameran inte kan fånga.

Zombie-litteratur - The rising av Brian Keene

Följande textkonversation om Brian Keenes The rising, utspelade sig ikväll mellan mig och min kamrat D:

Undertecknad: Alltså Keene-boken var inte SÅ kass som jag trodde. Det var som en kass zombiefilm i text. Och nu är den på väg mot en ivrig läsare i Storbritannien.
Kamrat D: Nej! Den är en skam för genren! Seriöst! Den är lika dålig som den där filmen med zombiekon i. :D Fast jag är glad att du led mindre än jag av att läsa den. Säg till om du vet någon som vill ha ett ex.
Och läs för allt i världen inte uppföljaren...

Nå, nu läste jag The rising i vilken Jim har barrikaderat sig i en bunker som han byggt enkom för millenieskiftet, då zombieapokalypsen bryter ut och drar hans fru och deras ofödda barn med sig.
Jim har en son (från ett tidigare äktenskap) som bor hundratals mil bort och då han får ett telefonsamtal från sonen (innan mobilbatteriet dör), beslutar han sig för att ge sig ut och rädda honom.

Jag har svårt att ta berättelsen på allvar, i den mån man kan ta en bok som behandlar köttätande levande döda på allvar... Men på något sätt trivs jag bättre med att zombies är långsamma, sega och blodtörstiga. När de kan kalkylera och till och med dra ett och annat skämt, känns det inte längre så intressant. Att all världens levande varelser blir till zombies har jag också lite svårt för. I Keenes bok går ingen säker för zombierna, både djur och människor drabbas och kommer tillbaka som odöda.

Icke desto mindre är det mycket action i Keenes inälvsdrypande historia. Det är full fart från början till slut och jag läser de dryga 320 sidorna på ett par få dagar. Den innehåller våld, förnedring, grymma kvinnoförnedrande soldater, skuldtyngda vetenskapsmän, förtröstande präster, faderlig kärlek och mycken slakt av både levande och döda.

Det är inget som kommer att stanna kvar i mitt sinne, men nog dög det utmärkt som underhållning under dessa dagar. Likt filmen som syftas på i min och D's konversation, Dead meat, är det inte mycket mer än splattrande underhållning jag förväntade mig. Jag tror inte det är möjligt att döda en zombie med en dammsugare som en fyndig kvinna gör i ovanstående film, men nog tusan skrattade jag gott då jag såg det. Jag uppskattar hellre klassiker som Dawn of the dead eller nyare exempel som 28 days later.
Lite liknande är det med böcker, jag visste vad jag fick då jag hade boken i min hand. Skulle jag vilja ha mer solid zombielitteratur väljer jag kanske från något annat förlag än ett som kallar sig Leisure Horror (som i mina öron låter onekligen lättsamt och simpelt)?

Om Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Någon gång i april skrev sig V varm om Carlos Ruiz Zafóns bok Vindens skugga. Hon och jag har tidigare diskuterat litteratur, vi började skriva till varandra enkom på grund av att hon hade varit härinne på Avantgardet och läst att jag är en stor beundrare av Clarice Lispector. På den vägen är det och hon rekommenderade mig att läsa boken. Illa kvickt gick jag ut på Bookmooch och moochade hem ett alldeles oläst exemplar.

Nu har jag läst om Daniel vars far är antikvarie, jag har läst om De bortglömdaböckernas gravkammare, Vindens skugga och om den mystiske författaren Carax och hans olyckliga öde.
Vindens skugga är en bok om en bok. Unge Daniel får i sin ägo ovanstående bok och han utvecklar en fixering vid bokens författare Julián Carax. Lägg här till mystik, detektivarbete, ondskefulla poliser, omedveten incest, olycklig kärlek, ungdomar vs. föräldrar och spöken.

Jag tyckte om alla, för mig, nya ord i texten, men på det stora hela kändes språket en smula svulstigt och repetetativt, dock uthärdligt. Kanske har detta med översättningen att göra, vad vet jag? Jag gillade även de många olika personerna som flimrar förbi i handlingens periferi, jag tyckte om de politiska blinkningarna och den historiska andan.

Jag tycker inte att den här romanen är en sådan höjdare som många tycks vilja ha den till. Samtalet med V om boken var mer givande än själva boken.
Visst, den är spännande, intrigen är helt uppåt väggarna. Jag läste den trots allt i ett sträck på tre arbetspass. Jag tycker mycket om tanken på en gravkammare för bortglömda böcker, jag är förtjust i de grådisiga miljöbeskrivningarna av Barcelona och det fantastiska med att läsa och älska böcker. Dessvärre håller detta inte ända fram för mig. Författaren borde lagt ner pennan ca 18 sidor innan slutet, han skulle gott ha kunnat lita på sina läsare och strukit ner historien en hel del. Alla älskande par som skälver hit och dit till exempel, för att inte tala om de trista sexskildringarna. Dessa hade jag kunnat vara utan.
Slutet är alltför sockersött och rosenskimrande för min smak och jag måste säga att det är nog dessa sista sidor som verkligen sänker läsupplevelsen för mig.

Vindens skugga väckte dock ett intresse hos mig att läsa om Spanska inbördeskriget.
Imorgon lägger jag ut den på Bookmooch för någon annan att sätta tänderna i.

Moochad från Japan - King of the ants av Charles Higson

King of the ants är en tämligen enkel historia om den inte alltför klyftige och sympatiske Sean Crawley som driver runt i London och försörjer sig på diverse ströjobb. Han har ingen direkt plan eller mål med livet, mellan målarjobb och byggjobb dricker han öl med sin något udda kamrat George och försöker få till det med någon brud då och då. Crawley är inte den som sticker ut från mängden.
När han lär känna Duke och genom honom får en chans att tjäna lite extra och lätta pengar, är han inte sen att tacka nej. Arbetsuppgiften går ut på att han skall skugga en revisor - Eric Gatley - i dennes dagliga liv och rapportera det han iakttar till en man Duke arbetar för. Sean ställer inga vidare frågor, utan skuggar revisorn som planerat.

Dessvärre går inte den till synes enkla arbetsuppgiften som planerat och plötsligt har Crawley gjort sig skyldig till mord och dessutom blivit blåst på den utlovade belöningen. Han finner att han har med riktigt obehagliga typer att göra och när han försöker sätta sig upp mot dessa brakar helvetet löst på riktigt. Jag lovar er - det blir förbannat obehagligt. Den till synes enkla historien om mannen som försökte tjäna sig en extra hacka vrids upp några extra varv och detta inkluderar en ödslig plats, ett cricket-trä och inte nödvändigtvis den kroppsliga döden som en tänkbar räddning. Det är brutalitet, hämnd och i allra högsta grad mänskliga beteenden som utgör de stora temana i berättelsen.
Charles Higsons roman är lätt att ta sig igenom, det är uppfriskande att läsa brittisk engelska som omväxling. Han varvar det råa med några stänk svart humor. Desto svårare att hålla ifrån sig är ödet som slutligen drabbar protagonisten i bokens allra becksvartaste del. Det är lite som ett laglöst brott och straff, i en dåligt upplyst del av samhället.

Jag fick upp ögonen för den här boken då jag såg filmen som är baserad på den. Manus är där också skrivet av författaren så det håller sig mycket nära boken. Filmen är på vissa sätt otäckare än boken, det litterära utförandet bjuder på en viss lindring i och med humorn som ligger nära till hands. Samtidigt blir vissa bestialiska scener/handlingar desto verkligare när jagg läser om dess fulla effekt på en kropp och ett psyke. Tankarna får här fritt utrymme och slipper begränsas av det kameran ser.

After all, who was Eric Gatley? Why should he care about him? Susan was better off without him.
What did it matter?
And down came the fridge.
Wham. (s 138)

Om Bergsprängardottern som exploderade av Lo Kauppi

Första gången jag såg eller hörde talas om Lo Kauppi, var som gitarist i det feministiska bandet Vagina Grande i början av 00-talet. Att gå på deras spelningar och ryckas med var som att få en energiinjektion, att dansa och skratta det där förbannade patriarkatet rätt i ansiktet. Att ta ordentligt med plats och kliva ut från hörnet och ställa sig mitt på golvet och peka finger åt alla som försökte sätta sig på en. Detta var kraften som förmedlades och den var väl behövd.
Nu har Vagina Grande inte hörts av på många år, mitt exemplar av deras skiva ligger i en av skivbackarna i förrådet. I min garderob ligger en svart t-shirt med deras snirkliga logga tvärs över bröstet. Mia Engberg fortsatte göra film, Josefin Brink ställde upp i valet som kandidat för Vänsterpartiet och Lo Kauppi blev skådespelare och författare. Vad övriga två medlemmar gjorde, vet jag faktiskt inte.

Jag gick och såg monologen Bergsprängardottern som exploderade på Kulturhuset 2004. Rakt upp och ner, utan skuld, skam eller genom att dra på några tyck-synd-om-mig-växlar berättade Kauppi historien om hur mycket pengar hon kostat det svenska samhället genom sitt missbruk, sina ätstörningar, becksvart Hassela-pedagogik.
Jag har nu läst boken som ligger till grund för monologen.
Bergsprängardottern som exploderade är samma historia, fast mer. En liten tegelsten på närmare 500 sidor som ingående tar upp stora delar av Lo Kauppis liv. Uppväxten med en alkoholiserad pappa som är bergsprängare, ätstörningar och självhat, Londonflyttar, ockuperade hus och att leva på tunga droger för att slippa vara hungrig innan man ens fyllt 20. En skir dröm om att vara smal för smal betyder lycklig och älskad, genom hela boken. Checkbedrägerier och urspårningar som leder till LVU och missbruksvård i Hassela-kollektiv i Norrland.
Här implementeras skammen och skulden i ungdomarna, de skall knäckas till varje pris tycks det. Knäckas för att sedan byggas upp igen, eller vad? Ytterligare övergrepp i form av psykiskt maktmissbruk av de outbildade s k ledarna och mitt i allt detta Kauppi som klarar året i Norrland på ren trots. Detta avsnitt gör starkast intryck på mig, kanske just för att maktdynamiken blir så tydlig. En person som haft problem med missbruk och som dessutom är ungdom, har inte mycket att säga till om. Lägg till utländsk härkomst och kvinnligt kön så ligger du garanterat längst ner i näringskedjan. En bild av total övervakning och total avsaknad av rättigheter. Här är Skulden en nyckel till Botgöring.

Det är svårt att sammanfatta hela historien utan att det låter som en enda eländessymfoni. För eländigt och förjävligt är det, men aldrig så till den milda grad att det går över gränsen och blir för mycket. Men jag frågar mig hur det blir för mycket? Vem bryr sig om litterär estetik när det rör sig om självupplevda händelser? Alla delar behövs för att berätta historien om hur samhället inte klarar av att ta hand om ungdomar som mår dåligt, hur det är att växa upp med en gravt alkoholiserad pappa med allt vad det innebär för en familj, hur det är att hata sin egen kropp så förbannat mycket att man hellre nästan dödar den än lever med den.
Blandat med dokument från myndigheter, privata brev och fotografier på en slarvigt skriven svenska (ja istället för jag, å istället för och, aa istället för ja osv) rycks jag med i historien. Kauppi blir på bokens sidor en stark människa som genomlever sitt egenkonstruerade helvete på ren trots för att kunna dela det med oss.
Jag respekterar och är tacksam för det.

I förändring

Då jag sätter fingertopparna mot tangenterna och ämnar organisera och formulera den strida ström av analyserande tänkande kring det jag läser - kommer ingenting ut. Den skrivande krampen som tidigare bara gällde det skönlitterära har nu flyttat över till bokanalyserandet.
Skrivarkursen satte igång en process i mig - och nu kommer jag inte ut. Jag antecknar, samlar. Jag läser inte speciellt mycket. Jo, jag läser serier; Dödvatten av Lars Krantz, Black hole av Charlie Burns, Strangers in paradise av Terry Moore och Wet moon av Ross Campbell. Den sistnämnda påminner mig om något förgånget. Den är mycket rar, men rätt fånig. Suveränt tecknad.

Jag samlar, iakttar, dokumenterar känslor med kameran och skriver - samlar mer. Hela tiden i bakgrunden pågår en process. Att inte skriva är också att skriva - det blir som en klåda inne i hjärnan. Jag skriver hela tiden, men det sker i det inre maskineriet. Kanske inte alltid på pappret och absolut inte för allmänheten. Nej, detta skall sparas men inte nödvändigtvis gömmas. Jag antecknar, sparar och väntar till en lugnare dag.

Gårdagens glädjande överraskning i Google reader - Tinyfeist är tillbaka.

Du är här.

You are here
Originally uploaded by observationer

Jag åkte till vackra Biskops-Arnö.
Skrivarkursen varade i närmare fyra dagar. Jag älskade biblioteket, ljuset som föll in genom taket och svepte in alla böcker och läsande människor i skimmer. Luften tycktes beströdd av skapandet. Doften av inspiration.
Jag drabbades av ön och avskildheten, respekten för ordet och behovet av isoleringen i processen.

Jag strövade runt i landskapet, blev myggbiten, blev iakttagen av rådjur, hörde sjöfåglar, spelade in min röst på min kamera, lade mig raklång i vetefälten och stirrade upp i himlen.
Hjärtat ville kliva ur bröstet då Gittan läste om försoning berättad genom Agneta Pleijel och Lars Ahlin. Försoning och nåd - kanske försonades även jag med den skrivande delen av mig. Att dela, behandla, utveckla, förloras, förlora, greppa.. vända och vrida. Varje dag var fylld av känslor, tårar bland leenden och kraftledningar som sträckte sig bort genom landskapet.
Jag somnade utmattad på rummet tämligen tidigt om kvällarna. Och så, upp igen morgonen. Duscha, frukost i det gröna - arbeta.

Jag sov tills lunch idag, sade upp mig från mitt jobb, tog ett dopp i bara trosorna i Årstaviken med en vän bara för att det föll mig in. Solkysst och spirande - jag.
Nu lever jag med anteckningsboken i fickan igen. Jag samlar. Tänker och vänder, vrider. Den inre evolutionen går stadigt framåt.

Stranger than fiction av Chuck Palahniuk

Chuck Palahniuk tycker det är svårt att kalla någon av sina skönlitterära böcker påhittade. Han plockar så mycket från verkliga livet.
Stranger than fiction av Chuck Palahniuk är dock verkliga historier. Med smala lite snirkliga bokstäver, nästan osynligt läser jag True stories. Jag missar det nästan.
I introduktionen skriver Palahniuk om människor som är ensamma, människorna i hans böcker som försöker få kontakt med andra människor, som försöker få höra till. Gränsen mellan vad som är fiktion och icke-fiktion är mycket tunn. Han skriver om författarskapet som en pendlande rörelse mellan ensamhet och att vara tillsammans med folk: Chances are, if you're reading this, you know this cycle. Reading a book is not a group activity. Not like going to a movie or a concert. This is the lonely end of the spectrum.
Här ryms texterna som kommer till mellan romanerna. Journalistiken. I Stranger than fiction möter jag minst lika skruvade porträtt och möten mellan människor som i Palahniuks romaner.

Boken är uppdelad i tre delar.
Texterna i People together behandlar människor som gör olika saker för att vara tillsammans med andra, för att höra till. Män som amatörbrottas, tränar och ligger i för att komma med i OS, som manglar sina egna öron hemma framför spegeln för att få den rätta looken - blomkålsöron - för att ge ett skarpare intryck, män som arbetar flera månader i sträck under vatten tillsammans i en u-båt, vad de gör för att fördriva tiden, hur de sover i skift, krockar med valar och diverse andra undervattensdjur, hur allt det där gnuggandet då man går emot varandra i de trånga gångarna inte betyder NÅGONTING alls..., om när författaren själv klädde sig tillsammans med en kamrat en dag i hundkostym respektive björnkostym för att undersöka hur folk betedde sig mot något de inte kan sätta kön och ansikte på (avskyvärt och förjävligt), män som är insnöade på medeltida slott och spenderar förmögenhetter på att återskapa och bygga upp dessa väldiga borgar från grunden mitt ute i skogen.
I Portraits läser jag om Michelle som arbetar med sin hund Yogi med att söka efter lik efter exempelvis naturkatastrofer, Juliette Lewis läser upp nedskrivna frågor till sin partner som säger en hel del om henne själv, Marilyn Manson lägger tarotkort för sig själv i ett hus som tidigare ägds av Rolling Stones, en man ute på vischan bygger sin egen raket som skall ta honom ut i rymden, Ira Levins och Amy Hempels författarskap.
delen med titeln Personal behandlar Palahniuks egna upplevelser. Här bjuds vi på anekdoter om inspelningen av Fight Club, om att möta folk som älskar den boken så till den milda grad att de tar den bokstavligt, om erfarenheterna av stereoider och läppförstorare. Och om faderns våldsamma död. Om hur människor i hans närhet inspirerar honom till hans romaner, hur han gör research.
ju mer jag läser desto mer suddas gränsen mellan det fiktiva och verkliga ut. Stranger than fiction - sant. Verkligheten är jävligt märklig.

När jag har en svacka så tycker jag alltid om att komma tillbaka till Chuck Palahniuk, jag läser om eller läser något nytt. Jag blir aldrig besviken. Han är min absoluta favoritförfattare så visst är jag partisk. Det finns ett mörker i hans historier som jag känner mig samanlänkad med. Kanske är det ensamheten. Det finns också en skevhet i hans författarskap och en fantastisk förmåga att skildra det extraordinära. Originalen på gränsen mellan svart humor och grundlös desperation. Han har en rytm och ett flöde i språket, lent mot hjärnan på något sätt. Denna förmåga innehar han också då han skriver om det icke-fiktiva och det glädjer mig.

Fell. vol 1 - Feral City av Warren Ellis/Bill Templesmith

Fell. Vol 1 - Feral City är skriven av Warren Ellis och elegant illustrerad av Ben Templesmith, som jag blev förtjust i då jag för någon månad sedan började läsa 30 Days of Night.
Det är en ännu inte avslutad serie och den har ingen regelbunden utgivning. Hittills har bara detta första album getts ut.

Intrigen i Fell utspelas i Snowtown, en stad i förfall, en förvildad stad med en känsla av film noir. Här är våldet, skevheten och ondskan vardag, illustrationerna är svarta och solen skiner sällan eller aldrig. Invånarna är fientliga och desperata och runtom i staden taggas byggnaderna av invånarna med gigantiska överkryssade S, som en form av skyddande magi.
Hit blir mordkommisarien Richard Fell (av en anledning okänd för läsaren) förflyttad. Han är en observant och till synes rättskaffens polis, inkastad i en för honom rätt främmande miljö.
Fell får genom sitt första fall i Snowtown kontakt med barägaren Myoko och de spenderar en del tid tillsammans. Under en kväll av mycket drickande märker Myoko Fell på halsen med det överkryssade S:et. På detta sätt, med det inskurna taggen skall han således vara skyddad från ont, när han vandrar på Snowtowns gator. Mellan Myoko och Fell växer så småningom en relation fram, genom henne lär han sig mer om staden.
Fell är uppdelad i korta fristående historier. Somliga karaktärer återkommer dock såsom Myoko och Nunnan. Nunnan är en hotfull karaktär som rör sig i periferin, bär en Richard Nixon-mask och nunnekläder. Nunnan ses ibland äta en glass, köpa tjänster av en prostituerad, köpa ett vapen med mera. Fell iakttar den märkliga karaktären på avstånd och med stigande misstänksamhet.



Som jag sade inledningsvis gillar jag Ben Templesmith. Den filmiska känslan i de svepande men ändå detaljrika färgillustrationerna finns även här. Snowtowns mörker läcker ut över boksidorna, lukten från de mögliga lägenheterna, de nerpissade gränderna och hamnområdet där liken uppsvällda flyter upp till ytan. Bland desperata självmordsbombare, pedofiler som pumpar sina barn fulla med avföring och kvinnor som dräper sina alkoholiserade makar växer en spännande historia fram. Alla har något att dölja i Snowtown. Richard Fell inkluderad.