K.

Jag är jämngammal med dig nu.
Jag satt och lyssnade på Thåström idag, när jag åkte tunnelbana. Det är svidande bitterljuva rader om svunna tider. Minnen som mera liknar skuggor. Som en elegi över ungdomen, om tider som inte går att få tillbaka.

Jag tänkte på dig och hur du bleknar alltmer i mitt minne. Du är ett grynigt minne. Om jag tänker efter noga kan jag minnas hur din röst låter. Jag kan höra den inne i huvudet, den trängs med pipet i öronen. Jag försöker minnas vad vi talade om. Det är väldigt svårt. Jag kan inte riktigt minnas hur vi talade med varandra eller vad vi talade om.
Jag kan komma ihåg ditt hår. Strävt var det. Och grovt; grova hårstrån. Som tagel vet jag att jag tänkte. Det är som om jag kan sträcka ut handen och ta på det, här på tåget.
Jag kommer ihåg snabbmakaroner och falukorv, i din mammas kök. Jag minns hennes gröna bil och alla posters inne på ditt rum. Jag minns din breda säng och frukost på sängen. Jag minns söndagnätter med Headbanger's Ball och Vanessa Warwick. Vi låg i din säng och kollade på det i smyg på grund av den sena timmen.

Jag tror jag kämpar för att inte glömma. Jag tror jag försöker bevara minnena, så intakt det går. Så jag utkristalliserar enstaka ting; ditt hår, hur teet smakade, badkaret med allt skum och så vi mitt i det, din snirkliga handstil, dina kängor. Hur arg din mamma var när vi skulle på spelning på Skylten fast vi gick ändå. Två likadana i stripigt hår, obligatoriska flanellskjortor, armébyxor och stora kängor. Du drömde om teater och jag drömde mest om att skolan skulle ta slut så jag kunde flytta bort. Till någon annan stad.
Bästa vänner, så bäst att man inte ser var den ena slutar och den andra börjar.

Nu är jag vuxen. Jag är jämngammal med dig för du är ett år äldre än mig. Egentligen är jag väl äldre än dig nu, om man skall vara petig. Pappa och jag var och tittade på stenen för ett par år sedan. Jag hade inte med någon blomma, jag visste inte vad det skulle vara bra för. Vi stod en stund och var tysta, pappa och jag.
Jag mindes begravningen och din mamma som föll mig om halsen, som om det skulle föra henne närmare dig. Även om du och jag var så långt från varandra ändå, redan innan. Din mamma sa att du hade sagt att du sprungit på mig på stan, någon månad innan du gick bort. Du hade varit glad för min skull och glad att du träffat mig så där, hastigt på stan.
Jag minns att begravningen var vidrig och att jag inte kunde gråta tyst. Det ekade i kyrkan och snoret rann. Sara och Sandra som höll i mina armar för kraften tog slut, framme vid kistan.
Och jag mindes att min pappa grät och sa att han i alla fall hade kvar sin dotter i livet.

Jag kan inte minnas att jag någonsin sa att du var värdefull. Jag kan inte komma ihåg att jag förklarade vad du betydde och hur viktig du var för mig. Jag sa aldrig att jag älskade dig, men det gjorde jag ju. Tveklöst och alla dagar.
Det är bitterljuvt att tänka på dig. Det är minnen som får mig att le och känna stor värme, men samtidigt knyter det sig i bröstet, inne i själva hjärtat och jag blir otroligt vemodig.

Det är dig jag tänker på idag, när jag egentligen skall skriva hemtenta.
En dag för vårdandet av våra minnen. Och en tacksamhet som jag aldrig uttryckte.