Just nu: åska och störtregn utanför det halvöppna fönstret, jag och Elliott i sängen. Jag försöker sova inför jobbet. Det går mindre bra. Det är alltid jobbigt att försöka ställa om dygnet, att försöka sova på dagen när det är varmt och kvavt.
Jag läser Joyce Carol Oates Fallen. Det är en krönika som spänner över generationer, från tidigt 50-tal till sent 70-tal. Till en början känner jag sympati med kvinnan som historien börjar med, Ariah Erskine, vars unge nyblivne make kastar sig ut i Hästskofallet för att ta sitt liv på morgonen efter deras bröllop. Under historiens gång ändras mina sympatier och det är nog det jag gillar med boken, att karaktärerna är långt ifrån statiska. Något som också lyfter historien är rättsprocessen berörande Love Canal, som är baserad på verkliga händelser om hur giftigt avfall dumpades och gömdes (glömdes?) genom att sedan bygga ett bostadsområde och skolor ovanpå. I Fallen väljer en kvinna vars barn dött och blivit sjuka av giftet som finns i marken, att stämma staten och företagen som ligger bakom. Det är iskall korrumption och en fruktansvärd människosyn som skymtar. De stora företagen med de stora pengarna vs de små människorna som slavar för att få livet att gå ihop.
Jag kan varmt rekommendera Fallen. Niagarafallen är faktiskt en mäktig relief att måla upp de många historierna mot. Bokens titel kan dessutom tolkas på olika sätt, dels som de fysiska Niagarafallen men också som att falla, att störta mot undergången. Historien bjuder på mycken sorg och smärta, hemligheter som bärs genom decennier, skuld och skam men också upprättelse och kanske också förlåtelse. Jag vet inte om förlåtelse är ett alldeles korrekt ordval i sammanhanget dock. Det är hur som helst skickligt berättat.
Det enda som stör mig är de många citaten på bokens omslag, en massa tomt tyckande från Expressen, Tara och Aftonbladet. "Jag slukar ALLT av fantastiska Oates sen jag trollbands av Blonde. Om jag inte får den här boken i present blir jag rejält sur..." skriver tidningen Mama. Har vederbörande jöns ens läst boken? Det låter inte som så. Bespara mig en massa taffliga försök att få en bok att låta intressant genom att publicera slumpartade "lovord". Låt boken tala för sig själv. Bespara mig detta trams!
Efter denna bok skall min Joyce Carol Oates-feber nog vara till ända för den här gången. Stieg Larsson väntar visst på att bli granskad i pärmarna.
Bild: Joyce Carol Oates, numera definitivt betraktad som en av favoritförfattarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar