Nu har de flyttat och allt är bra, allt känns bra.
Blixa låg under soffan länge länge, jag fick locka på honom och dra fram honom lite i nackskinnet, ta med honom ner i köket med oss. Visa att här är inte farligt, du skall bo här nu, du måste inte sakna mig så när vi far på söndag.
Första natten sov han hos oss i sängen; D, jag och Blixa. Som tre ostbågar sov vi och jag klappade Blixa-magen. Tryggheten var hos oss, hans människor.
Smilla har alltid varit tuffare och mer autonom. Hon fann sin plats i tantens knä redan första kvällen, hon gick direkt på upptäcksfärd bland vävstolar och annat spännande i det fina och ombonade huset.
D's mamma var mycket förtjust i dem. Det gläder mig att de kommer att bo hos henne, jag tyckte mycket om henne och hennes fina hus.
Så, helgen har varit mycket samtal, en del läsning, film (The last king of Scotland och The Fountain), bilturer i skogen och ute vid kusten, promenad i blåsten, god mat och kaffe.
När vi kom hem ikväll, hälsade jag på rutin in i den tomma lägenheten, men ingen katt kom ju och mötte upp. Konstigt, men ändå - så bra. Jag är glad att det löste sig så här.
Blixa och Smilla får bo hos den här underbara tanten och att de kommer få det så bra där. Det känns bara bra faktiskt. Jag känner ingen ledsamhet längre över att de har flyttat. Klart jag saknar deras tassar och deras värme, men jag vet att de har det bra där. Det känns tryggt att de är kvar inom familjen.
Och - icke att förglömma - Lilla Vild och Kanin (Herr Lugg) är ju ännu kvar här.
Bilder: Blixa som äntligen kommit fram från sin bunker under soffan och Smilla på sin nya favoritplats - tantens fåtölj. Fler bilder från helgen - här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar