De flyttar idag, Blixa och Smilla. Klockan 14.30 tar vi tåget upp till D's mamma och hälsar på/lämnar dem.Det är märkligt hur hjärtat nästan brister i kroppen. Hur det bara känns tomt. Det är som om de skall dö, även om de bara skall bo någon annanstans. Ett tag. För alltid.
Katterna har alltid varit ett känsligt ämne och har en lång, känslosam historia. J hittade dem i en lastbil på sitt jobb i maj för 2 år sedan. Han ringde hem mitt i natten och de pep i luren. Jag sa åt honom att lämna dem till Katthemmet eller ta med dem hem. Några timmar senare kom han hem med två små kalla kattungar som visade sig vara max ett dygn gamla. J's och min relation och turerna i det, orkar jag inte orda om mera. Men katterna var mitt på slagfältet ett tag.
Nu skall de flytta. Det har tagit några månader att förlika sig med.
Jag har träffat D, som allt stämmer med. Men katterna kan inte vara med i det framtida livet som komma skall. Jag kommer att sakna dem något fruktansvärt, även om de kommer leva kungligt hemma hos D's mamma. De kommer äntligen få leva ett riktigt kattliv, gå ut och fånga möss och smyga på fåglar och ha det bra. Stor skillnad från nu, när de bara går ut på balkongen och taket till porten.
Det blir bra, men det är sorgligt att lämna dem. En del av mig vill bara inte åka med idag. Jag vill helst bara lämna dem.
Det är mest tomt i bröstet.
Bild: jag och Blixa (Smilla i förgrunden) hemma hos pappa, juni 2006.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar