Jag vaknade när D tog ut Lola på morgonpromenaden strax efter sex imorse.
Det är skönt att kura ihop sig på den varma platsen i sängen, medan jag hör dem i hallen, de klär på sig, plingar i Lolas "kiss-klocka" som hänger vid dörren, öppnar dörren och går ut.
När de kommer tillbaka somnar de båda i sängen intill mig, men jag ligger och skruvar mig av och an. Läser två kapitel ur Perdido Street Station, läser om Remakes, om barnamörderskor som omskapas med sina döda barns armar fastgjutna i ansiktet, för att de aldrig skall glömma sitt brott. Det är ett väldigt svart och smutsigt samhälle som målas upp. Hårdheten och det groteska tilltalar mig.
Jag sover några timmar till efteråt, skönt med söndag även om den är fylld av arbete. Hela dagen packar vi ner livet i lådor.
Mina böcker tar upp 8 flyttkartonger. Min skivsamling kommer ta upp en hel del med. Förbannat. Jag hoppas att vi inte flyttar än på länge efter den här gången.
Det börjar kvällas nu, jag kommer att sakna min balkong och närheten till vattnet och skogen när vi flyttar. Jag kommer nog att sakna allt liv och rörelse ute på gården, latinamerikanska grillfester och fotbollsturnerigar nere på fotbollsplanen.
D pysslar i köket, vi skall belöna oss med våfflor och Tropa de elite i soffan ikväll.
Imorgon är det september och vi får nycklarna till nya lägenheten. Nästa helg går flyttlasset.
På kvällen imorgon skall jag en sväng till Debaser, det är Fest för den samtida litteraturen och min mailkamrat A.K. Samuelsson skall läsa ur sin diktsamling. Det skall bli kul att hinna träffa honom en stund, vi har språkats vid en hel del över internet sedan något år tillbaka rörande poststrukturalism, filosofi och diverse liknande.
söndag, augusti 31, 2008
fredag, augusti 29, 2008
Bokstaven O och lättläst litteratur
Utmaning igen. Denna gång gällande bokstaven O.
Skulle kunna göra det enkelt för mig och nämna Joyce Carol Oates, men nej. Det känns för enkelt och förutsägbart.
Istället nämner jag James O'Barr som är en serietecknare som är mest känd för att ha tecknat The Crow. Historien har viss verklighetsanknytning i och med att O'Barrs flickvän blev dödad av ett rattfyllo. För att hantera sorgen tecknades historien om Eric som mördas tillsammans med sin flickvän en mörk natt, men som kommer tillbaka efter döden för att hämnas på sina banemän.
Det är en svart historia i tecknad form, mycket svartare än filmatiseringen med Brandon Lee. För att inte tala om efterföljande sorgliga ursäkter till filmer som har mindre och mindre med originalserien att göra, som förmodligen bara var ytterligare försök att rida på framgångarna med den första filmen.
I serien finns många referenser till musik, både Joy Division och The Cure, vilket tilltalade mig väldigt mycket då jag för 11 år sedan köpte seriealbumet på Press Stop i Linköping.
The Crow är en becksvart berättelse om sorg, hur man hanterar (eller inte hanterar) den, om behovet att straffa de skyldiga, att släppa taget och att få frid.
Orientalism är ett spännande verk av Edward Said. I sin bok tar Said upp exotifieringen av Orienten genom historien och hur diskursen kring Orienten som absolut väsenskild från Occidenten (västvärlden) är en kolonial konstruktion skapad av kolonialmakterna för att framhäva dessas överlägsenhet över de koloniserade. Det handlar alltså kort och gott om den fördomsfulla diskurs kring andra kulturer som finns i samhället idag och varifrån den ursprungligen kommer. Det är en mycket intressant uppgörelse med de fördomar vi alla dagligen matas med, inte minst med tanke på Sverigedemokrater och liknande pack som återigen får mer och mer mark under fötterna i samhället; mot den bakgrunden blir den 29 år gamla Orientalism intressant även idag.
En annan bok som är intressant i ämnet är Occidentialism: fiendens syn på västerlandet av Ian Buruma och Avishai Margalit. Jag har personligen inte läst denna men den känns onekligen intressant.
(uppdatering, 13.17)
Det här som DN skrev häromdagen om att skriva om böcker så att de blir mer lättlästa, vet jag inte om jag gillar. Dels för författarnas skull, att ta sig friheten att skriva om språket i deras verk, är inte det lite fult? Är det inte att pissa lite på deras arbete? Om det skall skrivas om till lättläst litteratur, visst, då kan väl författarna själva ge tillåtelse till detta? Döda författare skall man inte peta på, punkt slut.
Jag är en smula motstridig här, jag tycker att alla skall kunna ha möjlighet att läsa god litteratur, det här formatet är förmodligen bra för dem som har svårigheter i form av läsproblem av olika slag. Så långt är jag med. Men samtidigt smakar det lite illa.
Men enligt artikeln verkar det handla mer om att barn och ungdomar i högre utsträckning föredrar att läsa dessa lättlästa böcker (läslusten är på nedgång bland våra unga medborgare; det måste vara litteratur med rakt och enkelt språk) och då undrar jag om det inte bara urholkar deras läsförmåga ytterligare? Om läsförmågan skall arbetas upp, ordförrådet utvidgas, språket berikas etc borde man då inte hellre försöka sig på att läsa allsidig litteratur?
Hur mycket handlar detta egentligen om förlagen?
"Selma Lagerlöf, William Shakespeare och Leo Tolstoj finns på LL-förlag, med historierna bevarade men uträtade och språkligt torktumlade." Denna mening ur artikeln gör mig faktiskt beklämd. Nu när jag sitter och skriver märker jag att jag nog är mer upprörd än jag trodde.
Eller har jag bara blivit gammal och konservativ med elitistiska tendenser nu?
torsdag, augusti 28, 2008
Perdido Street Station
Jag blev överöst med diverse böcker av D, senaste julen.
Timmar tillbringades i sängen, öppnandes paket med obrutna pärmar, tunna blad och fantastiska berättelser medan vi lyssnade på mycket märkliga julsånger på någon för mig okänd amerikansk radiokanal över internet. Det var ljuvligt juligt.
En utav böckerna jag fick var Perdido Street Station av China Miéville.
9 månader efter jul har jag äntligen börjat läsa. Den är verkligen så snygg!! Språket är så snyggt!! Varför har jag inte läst det här förrut? Och vad ska jag skriva om den?
Den utspelar sig i New Crobuzon, en stad som består av diverse hybrider, en mängd olika raser, mutanter och människor; Humanoida skalbaggar, människoliknande individer korsade med maskiner, grodliknande feta människor, Remakes (brottslingar som dömts till att omskapas) i en stad som för tankarna till Jeff VanderMeers Ambergris, steget känns heller inte långt till Neil Gaimans Neverwhere.
Staden i verket påminner till viss grad om våra egna städer, den påminner om ett fabriksområde med slitna hus och bolmande skorstenar, delad av en grumlig flod. Det är som vår egen värld, men med en absolut skevhet, som om man knuffat till bilden lite och dess innehåll hamnat i oordning, allt är liksom vridet runt sin axel. Författaren har själv beskrivit verket som "basically a secondary world fantasy with Victorian era technology. So rather than being a feudal world, it's an early industrial capitalist world of a fairly grubby, police statey kind!"
Det är alltid svårt att förklara fantasy. Naturligtvis, eftersom man måste redogöra för ett helt nytt universum, med andra regler och lagar än som gäller här i vårt.
Jag måste ändå, i brist på egna ord, ordagrannt återge en passage:
Faint cries and industrial drones sounded from dark windows set into its brick banks, some of them below the high-water mark. Prisons and torture-chambers and workshops, and their bastard hybrids, the punishment factories, where the condemned were Remade. Boats coughed and retched their way along the black water. (s 17)Jag läser vidare om slem, skalbaggekonst, vattenkonst och vetenskap.
Det är bra att kunna öppna ett fönster mot något annat, något helt nytt och skilt från det som finns här. Mer av det här, vill jag ha.
onsdag, augusti 27, 2008
Om barnlitteratur och min Hemliga Bokvän
Natt på arbetet, återigen.
Vilsenheten finns kvar i systemet och jag läser Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry återigen. Jag har inget minne av att jag läste den som barn, men jag minns att den sattes upp som barnteater i en fotsvettsstinkande gympasal.
Jag var kanske kring 8 år och vet att jag mest tyckte berättelsen var märklig. Jag minns skådespelarens blonda, lockiga hår och rosen i glaskupan. Jag minns att planeterna var väldigt små. Jag förstod inte alls.
Jag tycker mycket om barnlitteratur. Det är häftigt att läsa om, när man har blivit vuxen. Det är häftigt att lägga märke till nya saker, nya tolkningar i och med att man själv har växt upp.
Nu läser jag igen, rörs och tar till mig:
"'Goodbye,' said the fox. 'And now here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye.'"
Min hittills starkaste vuxna läsupplevelse av barndomsläst barnbokslitteratur är Barbro Lindgrens Jättehemligt. Jag minns när jag läste den då jag var liten, runt 10 år gammal. Det är hennes egen dagbok från när hon var liten. Dagboken tar upp stora händelser; döden, bästisar och icke-bästisar, andra klasskamrater, depressioner, att inte vilja leva.
18 år senare läste jag den igen i samband med en kurs i barn och- ungdomslitteratur. Boken är fortfarande väldigt bra, men nu har den fått andra dimensioner. Vuxenläsningen av boken gör mig väldigt ledsen.
Jag har förresten bestämt vilken bok den Hemlige Bokvännen skall få. Det är ett stycke mycket god litteratur må jag säga. Undrar vad jag skall bestämma för bra prassel? Men nog känns det verkligen svårt att bestämma utifrån vederbörandes svar, vår smak för god litteratur är ganska olika. Tänk om h*n tycker det är helt värdelöst?
Jag drabbas plötsligt av en smula panik; tänk om jag får böcker som jag verkligen inte tycker om? Fast å andra sidan, vad gör det? Fördomar är väl till för att sprängas, liksom gränser är till för att överträdas. Jag tycker överraskningsmomentet är mer spännande än själva överraskningen.
Vilsenheten finns kvar i systemet och jag läser Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry återigen. Jag har inget minne av att jag läste den som barn, men jag minns att den sattes upp som barnteater i en fotsvettsstinkande gympasal.
Jag var kanske kring 8 år och vet att jag mest tyckte berättelsen var märklig. Jag minns skådespelarens blonda, lockiga hår och rosen i glaskupan. Jag minns att planeterna var väldigt små. Jag förstod inte alls.
Jag tycker mycket om barnlitteratur. Det är häftigt att läsa om, när man har blivit vuxen. Det är häftigt att lägga märke till nya saker, nya tolkningar i och med att man själv har växt upp.
Nu läser jag igen, rörs och tar till mig:
"'Goodbye,' said the fox. 'And now here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye.'"
Min hittills starkaste vuxna läsupplevelse av barndomsläst barnbokslitteratur är Barbro Lindgrens Jättehemligt. Jag minns när jag läste den då jag var liten, runt 10 år gammal. Det är hennes egen dagbok från när hon var liten. Dagboken tar upp stora händelser; döden, bästisar och icke-bästisar, andra klasskamrater, depressioner, att inte vilja leva.
18 år senare läste jag den igen i samband med en kurs i barn och- ungdomslitteratur. Boken är fortfarande väldigt bra, men nu har den fått andra dimensioner. Vuxenläsningen av boken gör mig väldigt ledsen.
Jag har förresten bestämt vilken bok den Hemlige Bokvännen skall få. Det är ett stycke mycket god litteratur må jag säga. Undrar vad jag skall bestämma för bra prassel? Men nog känns det verkligen svårt att bestämma utifrån vederbörandes svar, vår smak för god litteratur är ganska olika. Tänk om h*n tycker det är helt värdelöst?
Jag drabbas plötsligt av en smula panik; tänk om jag får böcker som jag verkligen inte tycker om? Fast å andra sidan, vad gör det? Fördomar är väl till för att sprängas, liksom gränser är till för att överträdas. Jag tycker överraskningsmomentet är mer spännande än själva överraskningen.
tisdag, augusti 26, 2008
Bokstaven L
Den här Malin, som jag inte känner, är framme vid bokstaven L. Författare och verk skall nämnas, i vanlig ordning. Jagväljer återigen att nämna de författare och verk som intresserar mig.
Jag och P talade för någon månad sedan om Lolita av Vladimir Nabokov. Jag har länge tänkt att jag vill läsa den, den har hamnat på någon slags inre lista över böcker som känns intressanta. P talade om den med anledning av språket, vill jag minnas, som tydligen skall vara väldigt bra.
Jag har läst en bok av Doris Lessing. Det var när jag läste Engelska B, för en grinig tant på Elsa Brändströms skola (komvux) i Linköping och verket var The Fifth Child. Det är sannerligen en fruktansvärd historia om ett gift par, som får ett mycket märkligt barn - Ben. Innan det femte barnet föds lever familjen i en idyll, allt är underbart och lyckligt. I och med den svåra graviditeten anas att allt inte står rätt till, och ut kommer det här fasansfulla barnet som får gestalta Det Absolut Onda.
Det jag minns mest med boken är skildringen av institutionen som föräldrarna väljer att sätta Ben på. Det är som en slags förvaring där man bara kan vänta på att han skall tyna bort och dö. Han är inte som alla andra barn, verkligt ondskefull och mer som ett märkligt djur än en människa, alltså måste han bort. Han passar inte in. Jag minns att jag anade en samhällskritik här, hur samhället hanterar det avvikande. Jag vill minnas att den griniga engelskaläraren sade det också, att detta var Lessings sätt att kritisera behandlingen av handikappade eller efterblivna barn.
Jag vill läsa mer av Doris Lessing, det har jag tänkt i mer än åtta år, sedan den där våren då jag så fängslat läste om det femte barnet, så becksvart och ondskefullt berättat om de där rädslorna man inte alltid kan hantera. Frågan är var jag skall börja?
Jag och P talade för någon månad sedan om Lolita av Vladimir Nabokov. Jag har länge tänkt att jag vill läsa den, den har hamnat på någon slags inre lista över böcker som känns intressanta. P talade om den med anledning av språket, vill jag minnas, som tydligen skall vara väldigt bra.
Jag har läst en bok av Doris Lessing. Det var när jag läste Engelska B, för en grinig tant på Elsa Brändströms skola (komvux) i Linköping och verket var The Fifth Child. Det är sannerligen en fruktansvärd historia om ett gift par, som får ett mycket märkligt barn - Ben. Innan det femte barnet föds lever familjen i en idyll, allt är underbart och lyckligt. I och med den svåra graviditeten anas att allt inte står rätt till, och ut kommer det här fasansfulla barnet som får gestalta Det Absolut Onda.
Det jag minns mest med boken är skildringen av institutionen som föräldrarna väljer att sätta Ben på. Det är som en slags förvaring där man bara kan vänta på att han skall tyna bort och dö. Han är inte som alla andra barn, verkligt ondskefull och mer som ett märkligt djur än en människa, alltså måste han bort. Han passar inte in. Jag minns att jag anade en samhällskritik här, hur samhället hanterar det avvikande. Jag vill minnas att den griniga engelskaläraren sade det också, att detta var Lessings sätt att kritisera behandlingen av handikappade eller efterblivna barn.
Jag vill läsa mer av Doris Lessing, det har jag tänkt i mer än åtta år, sedan den där våren då jag så fängslat läste om det femte barnet, så becksvart och ondskefullt berättat om de där rädslorna man inte alltid kan hantera. Frågan är var jag skall börja?
måndag, augusti 25, 2008
Böcker i andrahand
Idag kom lönen och trots att den inte är speciellt fet styrde jag stegen mot Emmaus på Götgatan, i väntan på D och Lola. Efter mindre än fem minuter hade jag plockat på mig diverse böcker i källaren. Med hela famnen full med böcker tvingades jag välja ut de jag helst av allt ville ta med hem. Lönen är ju som sagt inte speciellt väl tilltagen.Dagens fynd syns här ovan: Personliga pronomen av Daniel Sjölin (med ett fantastiskt frånstötande omslag), Morvern Callar av Alan Warner (som jag redan har sedan tidigare, men jag var bara tvungen att köpa den för att ge bort till någon som ännu inte blivit varse om den märkliga historien om Morvern, dessutom är utgåvan från Tivoli så otroligt stilig) och The Tesseract av Alex Garland (som jag redan har fast på svenska, då den heter Det okändas omkrets).
Daniel Sjölins bok har jag faktiskt inte läst, det kommer att bli intressant. Jag tyckte mycket om Världens sista roman. Alex Garlands bok var det många år sedan jag läste, nästan så länge att jag inte längre minns vad den handlar om, bara att den är febrig, svettig, våldsam och skrämmande vindlande. Jag läste den efter att jag fullständigt svepts bort av hans fantastiska The Beach. Igår kväll visades den (enligt min mening) dåliga filmatiseringen av den, med Leonardo DiCaprio. Ett utmärkt exempel på när det inte fungerar att göra film av en bok. Jag minns att det i stort sett enda som tilltalar mig med filmatiseringen är då Richard flippar ur i djungeln och leker att han är i ett tv-spel. Boken är dock hemskt bra. Och väldigt otäck.
Så för 60 kronor fick jag tre bra böcker. En bra affär. Någon dag snart skall jag och P göra en riktig bokräd. Jag hoppas vi kommer att ha tid att gå runt och peta på andrahandsaffärer. Det är roligt att gå och klappa på böckerna och inte riktigt veta vad som kommer att följa med hem. Det är spännande.
Det är ofta så när jag köper böcker i andrahand; jag köper dem jag redan har och så ger jag bort dem. Jag tror inte att vänner och bekanta bryr sig så mycket om att få andrahandsböcker i present. Jag intalar mig att det är tanken som räknas, jag tycker mycket om att ge bort böcker. Vidare tänker jag lite på BookMooch, som D tipsade mig om för några veckor sedan. Det är en bytesmarknad för böcker. Jag har i alla fall skaffat ett konto där, men inte bestämt om jag skall försöka mig på det. Man måste ju inte skicka sina böcker till andra länder, det verkar som om det finns en del registrerade användare i Sverige med. Jag gillar tanken med att byta böcker.
Dessutom har jag numera Pocket & Prassel i åtanke, då jag spanar på böcker. Vad kan min hemliga bokvän tänkas uppskatta?
(uppdatering, kl 21.23)
Jag öppnade The Tesseract och hittade exakt det där som gör att jag gillar att köpa begagnade böcker; avtryck, märken efter den förre läsaren.
På bokens sista sida finns en text, skriven med bläck, daterat till "16 march, 2000". H*n som skriver, skriver på svenska om att h*n befinner sig i Sydney, det är varmt och svettigt och imorgon skall vederbörande på en intervju för ett jobb h*n inte kommer att ta. Personen upplever sig som mitt i livet, stressad av belut som måste tas. Det är innerligt, verkligt och klyschigt.
Jag läser och fascineras, andlöst. Ett fönster någon annanstans, in i någon annans liv.
... Och min tanke fladdrar, vandrar.
söndag, augusti 24, 2008
En berättelse om Sverige
Hemma efter ljuvlig helg hos fadren på Östgötaslätten. Mycken mat, mycken natur, en del samtal, glass på Bosses glassbar, vandringar i Domkyrkoparken och Trädgårdsföreningen. Det är skönt att vara hemma. Jag är en av de lyckligt lottade som har två hem. Jag åker hem i varje riktning jag än åker - Stockholm och Linköping.
Jag har börjat läsa Lasermannen - En berättelse om Sverige av Gellert Tamas, hellre än att fortsätta harva om den evigt dånande Pamela och hennes vidrige husbonde. Egentligen måste jag inte läsa den från pärm till pärm. Jag har läst den förr, jag behöver bara friska upp minnet lite. Efter 70 sidor har minnet fått tillräckligt.
Berättelsen om Sverige är intressant på alla sätt och vis. En vän till mig menade att hon tyckte boken är en smula spekulativ. Författaren kan inte veta exakt hur Ausonius tänkte eller agerade i somliga situationer. Visst, det är korrekt, det kan ingen annan än han själv veta. Men detta skriver även Tamas i efterordet, hans bok är inte en absolut sanning, den är en smula modifierad. Det är viktigt att ha i åtanke då man läser. Min åsikt är att Ausonius i Tamas bok får en värdig gestalt, med både de bra och dåliga sidorna representerade.
Emellertid är det en spännande tid att läsa om; det politiska klimatet varvat med Ausonius egna vittnesmål och berättelsen om hans liv och uppväxt. Hur diskursen i folkmun pågick (och fortfarande pågår) om "de där invandrarna", Ian och Bert som påstod att Ny Demokrati inte hade något med rasism att göra, framväxten av VAM... det är så mycket som jag vid tidpunkten var alldeles för liten för att förstå. Det jag minns är fantombilden, löpsedlarna och hur rädda de invandrade svenskarna var för att gå ut. Av någon anledning minns jag också Farstamannen (som överföll och våldtog ett antal kvinnor i grönområden ikring Farsta), jag tror det är för att det var vid samma tidsperiod och båda händelserna spelade på människors rädsla.
Jag känner ändå någon slags empati för Ausonius. Han framstår som en så extremt ensam man. Rubbad, med största säkerhet, javisst. Dock är han inget monster, vilket jag vågar påstå att gärningsmän faktiskt aldrig är, oavsett vad media försöker lura oss till, oavsett vad vi måste dikta upp då vi ställs inför hemska brott människor begår mot andra. När vi måste separera oss från dem. Utanförskap är ett tråkigt och nött ord, men det beskriver bra vad boken handlar om. Fast frågan är väl om det egentligen är så enkelt att Ausonius inte hade skjutit alla de där människorna om han bara fått vara med och leka och hade fler vänner? Ungefär som en lärare till mig sade i högstadiet: tänk om Hitler kommit in på den där konstskolan han ville gå, då kanske Förintelsen aldrig hade ägt rum? Riktigt så enkelt är det nog aldrig.
Språket i boken påminner mig för övrigt om Stieg Larsson jag läste tidigare i sommar. Det är kanske ingen slump att Larssons Mikael Blomqvist läser just Lasermannen i sin stuga hos Vanger.
Jag läser vidare, med fascination och med sorg i hjärtat.
Jag har börjat läsa Lasermannen - En berättelse om Sverige av Gellert Tamas, hellre än att fortsätta harva om den evigt dånande Pamela och hennes vidrige husbonde. Egentligen måste jag inte läsa den från pärm till pärm. Jag har läst den förr, jag behöver bara friska upp minnet lite. Efter 70 sidor har minnet fått tillräckligt.
Berättelsen om Sverige är intressant på alla sätt och vis. En vän till mig menade att hon tyckte boken är en smula spekulativ. Författaren kan inte veta exakt hur Ausonius tänkte eller agerade i somliga situationer. Visst, det är korrekt, det kan ingen annan än han själv veta. Men detta skriver även Tamas i efterordet, hans bok är inte en absolut sanning, den är en smula modifierad. Det är viktigt att ha i åtanke då man läser. Min åsikt är att Ausonius i Tamas bok får en värdig gestalt, med både de bra och dåliga sidorna representerade.
Emellertid är det en spännande tid att läsa om; det politiska klimatet varvat med Ausonius egna vittnesmål och berättelsen om hans liv och uppväxt. Hur diskursen i folkmun pågick (och fortfarande pågår) om "de där invandrarna", Ian och Bert som påstod att Ny Demokrati inte hade något med rasism att göra, framväxten av VAM... det är så mycket som jag vid tidpunkten var alldeles för liten för att förstå. Det jag minns är fantombilden, löpsedlarna och hur rädda de invandrade svenskarna var för att gå ut. Av någon anledning minns jag också Farstamannen (som överföll och våldtog ett antal kvinnor i grönområden ikring Farsta), jag tror det är för att det var vid samma tidsperiod och båda händelserna spelade på människors rädsla.
Jag känner ändå någon slags empati för Ausonius. Han framstår som en så extremt ensam man. Rubbad, med största säkerhet, javisst. Dock är han inget monster, vilket jag vågar påstå att gärningsmän faktiskt aldrig är, oavsett vad media försöker lura oss till, oavsett vad vi måste dikta upp då vi ställs inför hemska brott människor begår mot andra. När vi måste separera oss från dem. Utanförskap är ett tråkigt och nött ord, men det beskriver bra vad boken handlar om. Fast frågan är väl om det egentligen är så enkelt att Ausonius inte hade skjutit alla de där människorna om han bara fått vara med och leka och hade fler vänner? Ungefär som en lärare till mig sade i högstadiet: tänk om Hitler kommit in på den där konstskolan han ville gå, då kanske Förintelsen aldrig hade ägt rum? Riktigt så enkelt är det nog aldrig.
Språket i boken påminner mig för övrigt om Stieg Larsson jag läste tidigare i sommar. Det är kanske ingen slump att Larssons Mikael Blomqvist läser just Lasermannen i sin stuga hos Vanger.
Jag läser vidare, med fascination och med sorg i hjärtat.
fredag, augusti 22, 2008
Hemvändande
Efter en helvetisk natt, med vidrigt ont i korsryggen, slukande av Alvedon och vändande fram och tillbaka i sängen, diverse oroligheter och miljarder funderingar, vaknar jag och kliver upp.
Det är regnigt och blött ute, jag tror jag sörjer sommaren och är redan trött på mörkerhelvetet som knappt börjat ännu.
Idag åker vi hem till Linköping en sväng, det skall bli skönt att träffa pappa. Det var alldeles för länge sedan.
Läsandet står still. Jag har ingen ro till det just nu. Det är för mycket annat som blockerar sinnet för tillfället.
Bild: "The end of Orgy"- Jan Saudek. En av mina absoluta favoritfotografer.
Hans bilder är magiska, roliga, fantasikittlande, upphetsande och allmänt fantastiska. I vår nya lägenheter skall jag rama in och hänga upp de affischer med hans foton, som jag köpte i Amsterdam för ett år sedan.
torsdag, augusti 21, 2008
En smula vilse
Överallt startar kurser och utbildningar för människor just nu.
Jag känner mig vilse som inte har ett upprop att gå på, ingen litteraturlista med omöjliga-böcker-som-inte-går-att-få-tag-i att svära över, inget strukturerat läse-schema och avtalade seminarier och föreläsningar att sitta och pimpla Mondos kaffe på.
Det känns sorgligt, som om jag är på avvägar.
Den här terminen är det några resttentor som gäller. Jag skall försöka organisera livet och studiemoralen så gott det går. Om bara D tar med sig Lola till jobbet lite nu och då, så jag kan få lite studiero och kunna sitta på biblioteket, alternativt på SH, ska det nog gå som smort.
Tidigare empiriska studier har visat att undertecknad icke klarar av att upprätthålla studiemoralen i hemmet. Den har en tendens att plana ut och mycket hellre ägnar sig vederbörande åt att gå och fika med vänner, städa under badkaret, spela Wii eller sova.
Flytten kommer närmare. Jag har ännu inte rensat ur förrådet, efter inbrottet. Men flyttkartonger har inhandlats och väntar på att fyllas. El-abonnemang skall upprättas, bredbandsbolag skall bytas och telefonen flyttas.
Vidare bör lastbil bokas och systrar med körkort charmas för att köra, då varken jag eller D har körkort.
Jag har fått reda på vem jag skall överösa med Pocket & prassel nu med, adressaten bor inte alltför långt ifrån mig. Detta skall verkligen bli spännande, just nu är jag smått panikslagen för hur jag skall hantera uppgiften, det löser sig nog.
Hittade förresten Vertigomannens blogg häromdagen. Intressant värre. Jag uppskattar ju Vertigo, då deras böcker ofta appellerar den mer osedliga delen av mig.
Men nu, tillbaka till Pamela och den förbannade dygden!
(Uppdatering, kl 16.35)
Märkligt att när jag postar ett inlägg om vilsenhet består dagens enda kommentar i ett spam med hänvisning till gratis make-up?
Herreminje, bespara mig!!
Nu skall här ner i källarförrådet och rensas. Gratis make-up kan vederbörande spammare köra upp i arslet. Reklam i kommentarerna har jag inte mycket till övers för. Radera!
Jag känner mig vilse som inte har ett upprop att gå på, ingen litteraturlista med omöjliga-böcker-som-inte-går-att-få-tag-i att svära över, inget strukturerat läse-schema och avtalade seminarier och föreläsningar att sitta och pimpla Mondos kaffe på.
Det känns sorgligt, som om jag är på avvägar.
Den här terminen är det några resttentor som gäller. Jag skall försöka organisera livet och studiemoralen så gott det går. Om bara D tar med sig Lola till jobbet lite nu och då, så jag kan få lite studiero och kunna sitta på biblioteket, alternativt på SH, ska det nog gå som smort.
Tidigare empiriska studier har visat att undertecknad icke klarar av att upprätthålla studiemoralen i hemmet. Den har en tendens att plana ut och mycket hellre ägnar sig vederbörande åt att gå och fika med vänner, städa under badkaret, spela Wii eller sova.
Flytten kommer närmare. Jag har ännu inte rensat ur förrådet, efter inbrottet. Men flyttkartonger har inhandlats och väntar på att fyllas. El-abonnemang skall upprättas, bredbandsbolag skall bytas och telefonen flyttas.
Vidare bör lastbil bokas och systrar med körkort charmas för att köra, då varken jag eller D har körkort.
Jag har fått reda på vem jag skall överösa med Pocket & prassel nu med, adressaten bor inte alltför långt ifrån mig. Detta skall verkligen bli spännande, just nu är jag smått panikslagen för hur jag skall hantera uppgiften, det löser sig nog.
Hittade förresten Vertigomannens blogg häromdagen. Intressant värre. Jag uppskattar ju Vertigo, då deras böcker ofta appellerar den mer osedliga delen av mig.
Men nu, tillbaka till Pamela och den förbannade dygden!
(Uppdatering, kl 16.35)
Märkligt att när jag postar ett inlägg om vilsenhet består dagens enda kommentar i ett spam med hänvisning till gratis make-up?
Herreminje, bespara mig!!
Nu skall här ner i källarförrådet och rensas. Gratis make-up kan vederbörande spammare köra upp i arslet. Reklam i kommentarerna har jag inte mycket till övers för. Radera!
onsdag, augusti 20, 2008
Kontaktannonser
Jag hyser en fascination för kontaktannonser. Ja, och dödsannonser. Emellertid är kontaktannonser mer intressanta och fantasieggande.
Det är något som är fasligt spännande med dessa kort formulerade meddelanden, önskemål och krav. "Efterlysningar" eller "Vänner sökes" finner jag oftast vara mest intressanta. Speciellt av det där slaget "Jag såg på dig, du såg på mig. Buss 607 klockan 06.53. Var det bara jag, eller fick vi kontakt? Fika?" Tänk om vederbörande bara lät blicken vandra över passagerarna på bussen, kanske fanns där ingen kontakt alls?
Ibland efterlyses Anita på Birka Cinderella den 27/2 av Rolf: "Förlåt att jag var tvungen att gå, problem dök upp. Hör av dig."
Det finns liksom inget att tillägga, men jag har börjat dokumentera de annonser jag finner intressanta på något vis. Oftast är det de där som står ut lite, som sjömannen som efterlyses på bildens annons. Eller varför inte Gustav från Älvsjö vars pappa dog i Södertälje? Jag funderar ut en alternativ och kanske en smula morbid fortsättning om att pappan inte är så död som de först hade trott. Eller Miss Marple som söker Hercule Poirot, för excentrism och gourmet.
Jag funderar kring vem det är som skriver, vem det är som svarar, om det ibland är någon slags kod?
Annars måste jag pressa igenom Pamela eller Dygdens belöning av Samuel Richardson. P g a ett dödsfall för en tid sedan, missade jag att skriva en hemtenta om denna urtråkiga brevroman från 1740. Handlingen i kort: Pamela är tjänsteflicka hos den ansvarslöse och lättsinnige Mr B. Han uppvaktar henne med diverse skamliga förslag, vilka hon mycket dygdigt avvisar. Ibland kanske han t o m försöker begå regelrätta övergrepp, men Pamela klarar sig undan dessa med dygden i behåll. Alltid denna förbannade dygd!
Till slut friar Mr B, Pamela tackar ja, reser sig över sitt stånd och de lever lyckliga i alla sina dagar. Hon har genom sitt handlande lärt Mr B om god moral och gudsfruktighet. Han verkar i slutet av romanen vara en mer sympatisk karaktär (Även om jag personligen misstror honom eftersom han har betett sig som ett äckligt svin i övriga romanen, pamela å andra sidan har mest varit ett darrande våp som dånar till höger och vänster.). Alltså: om man är dygdig, arbetar hårt och håller på sin moral samt litar på Försynen blir man rik och lycklig.
Det är något som är fasligt spännande med dessa kort formulerade meddelanden, önskemål och krav. "Efterlysningar" eller "Vänner sökes" finner jag oftast vara mest intressanta. Speciellt av det där slaget "Jag såg på dig, du såg på mig. Buss 607 klockan 06.53. Var det bara jag, eller fick vi kontakt? Fika?" Tänk om vederbörande bara lät blicken vandra över passagerarna på bussen, kanske fanns där ingen kontakt alls?
Ibland efterlyses Anita på Birka Cinderella den 27/2 av Rolf: "Förlåt att jag var tvungen att gå, problem dök upp. Hör av dig."
Det finns liksom inget att tillägga, men jag har börjat dokumentera de annonser jag finner intressanta på något vis. Oftast är det de där som står ut lite, som sjömannen som efterlyses på bildens annons. Eller varför inte Gustav från Älvsjö vars pappa dog i Södertälje? Jag funderar ut en alternativ och kanske en smula morbid fortsättning om att pappan inte är så död som de först hade trott. Eller Miss Marple som söker Hercule Poirot, för excentrism och gourmet.
Jag funderar kring vem det är som skriver, vem det är som svarar, om det ibland är någon slags kod?
Annars måste jag pressa igenom Pamela eller Dygdens belöning av Samuel Richardson. P g a ett dödsfall för en tid sedan, missade jag att skriva en hemtenta om denna urtråkiga brevroman från 1740. Handlingen i kort: Pamela är tjänsteflicka hos den ansvarslöse och lättsinnige Mr B. Han uppvaktar henne med diverse skamliga förslag, vilka hon mycket dygdigt avvisar. Ibland kanske han t o m försöker begå regelrätta övergrepp, men Pamela klarar sig undan dessa med dygden i behåll. Alltid denna förbannade dygd!
Till slut friar Mr B, Pamela tackar ja, reser sig över sitt stånd och de lever lyckliga i alla sina dagar. Hon har genom sitt handlande lärt Mr B om god moral och gudsfruktighet. Han verkar i slutet av romanen vara en mer sympatisk karaktär (Även om jag personligen misstror honom eftersom han har betett sig som ett äckligt svin i övriga romanen, pamela å andra sidan har mest varit ett darrande våp som dånar till höger och vänster.). Alltså: om man är dygdig, arbetar hårt och håller på sin moral samt litar på Försynen blir man rik och lycklig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)