Att slå ihjäl tid

Jag hade några timmar att slå ihjäl idag, efter jag fikat med H och hennes bebis.
Jag kunde lika gärna ha åkt hem men det var så mörkt, grått och kallt. Jag frös så förbannat medan jag knatade mot Medborgarplatsen. Förresten hade jag ju en bok att lämna tillbaka på biblioteket. Jag svängde sålunda in på Medborgarplatsens bibliotek, stoppade in den gravt försenade boken i automaten, kikade på hyllan med utgallrade böcker, drog mig för att gå ut i kylan igen.
Jag styrde stegen uppför trappan, tittade in på barnboksavdelningen svängde höger genom salen med facklitteratur och vidare in till den skönlitterära avdelningen. Där satt en man och sov i en fåtölj, han drog tämligen mäktiga timmerstockar. Runtom satt några andra biblioteksbesökare och log menande mot varandra över boksidorna.
Jag drev runt bland hyllorna, tittade här och där, ackompanjerad av timmerstockarna på andra sidan ovan nämnda hyllor som lockade även mig att le.
Jag plockade åt mig Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna och Marie Lundquists Monolog fför en ensam kvinna och styrde sedan stövelklädda fötter bort från nasalsymfonin och bokprasslet.

Vid bokutlåningsautomaten gick jag dock bet. Uppenbarligen hade boken varit mer än måttligt sen - jag fick inte låna. Så kan det gå och fattig är jag, inte mycket att göra åt.
Jag tassade ner till ungdomsavdelningen, hittade ett hörn där jag kröp ihop och började läsa Anders Paulruds elegi. Elegi är kanske inte rätt ord (just det ordet är en smula besudlat av Lars Winnerbäck, precis som ordet kevlar för alltid är fläckat av kent) men det är det första jag kommer att tänka på. Det är vackert, orden träffar:

Det är klart jag är rädd men ibland, korta stunder, lämnar jag rädslan och sorgen bakom mig.
Det varar i sekunder.
För att ersättas av en egendomlig förväntan. (s 23)

Jag läser vidare, bärs iväg mot Paris, jag får träffa Solveig, jag får höra om Paulruds pappas badrock (vilket får mig att tänka på min egen pappas morgonrock som hänger hemma på badrumsdörren), jag läser om hans morfars snusdosa, om ostron, whiskey, Chesterfield och stiliga märkeskläder och vikten av att klä sig snyggt.
Jag läser om döden, döden och rädslan inför den, varvat med ett stråk av förväntan ( som i citatet ovan), om den personliga döden och den arrangerade döden. Döden som i våra dagar göms undan, om dödssjuka människor som glöms bort eftersom de är en evig påminnelse i de friskas medvetanden att döden alltid finns där - närvarande. Bättre då att bara bry sig om de redan döda, de kan ju inte jämra sig och vara till besvär menar Paulrud där bland sidorna.
Jag slukar och bläddrar vidare, grymt tagen av denna döende människas vackra språk. Döden är stilig här, smakfullt porträtterad, klädd i Comme des Garçons.
Och så det vackraste, som jag nu efteråt lärt mig är helt fiktivt, om att avlägga löften om omsorg från den älskade, ända in i döden:

Jag hade frågat Solveig, på skoj och med lätthet i rösten men ändå med ett förtvivlat allvar i botten, om hon kunde ta hand om mig när jag skulle dö.
Om jag kunde få dö hos henne.
Jag var ju så förälskad.
Hon hade tittat på mig, hon tänkte länge den gången, och sedan hade hon sagt ja.
Jag frågade henne om hon menade allvar.
Och hon svarade ja en gång till.
Bland alla våra löften är detta det egendomligaste- (s 45-46)

Och jag läser och tårarna rinner banne mig. Det är på gränsen mellan fiktion och verklighet, javisst, men ändock. Att avge ett sådant löfte, att lova att vara vid någons sida när den dör, även om döden just den dagen är ljusår borta - och sedan stå fast vid det. Det är inget skitsnack här.
När D möter mig vid biblioteket någon timme senare, lämnar jag boken i bokhyllan, glad att vi ännu är friska och att inga sådana löften har behövts göra ännu.