Morvern Callar

Jag kommer att tänka på Morvern Callar (i boken med samma namn skriven av Alan Warner) som vaknar, för att finna att hennes pojkvän tagit livet av sig. Vi kastas in i handlingen från första sidan: "Han hade skurit halsen av sej med kniven. Han hade nästan huggit av sej handen med köttyxan."
Det är snart jul och Han har lämnat julklappar åt Morvern plus en diskett med sin färdigskrivna roman på. Han har även skrivit ett meddelande, där Han ber Morvern skicka romanen till diverse förläggare och att hon inte skall vara ledsen för Hans skull.
Så medan julgransbelysningen blinkar i den mörka lägenheten och pojkvännen ligger naken i sitt eget blod bredvid granen, öppnar Morvern sina klappar (en läderjacka, nylonstrumpor, en guldfärgad tändare, en Walkman med batterier i och "en alldeles silkig korsettliknande grej"). Morvern rakar benen, tar på sig de nya kläderna, lägger disketten i fickan, sätter en kassett i sin nya Walkman och går på fest. På grund av ett speciellt solo i en låt i lurarna, väljer hon att inte ringa polisen/sjukhuset eller vart det nu är man ringer då ens pojkvän valt att ta livet av sig i deras gemensamma hem.

Så livet fortsätter som vanligt, med musik från C60-blandband genom lurar i öronen, arbetspass på stormarknaden och fester i den trista skotska staden, med Lanna. Musiken som omsluter, ramar in, knuffar framåt.
Så, när liket börjar lukta styckar hon kroppen, gräver ner den och skriver ut och skickar in romanen i sitt eget namn. Morvern sticker till Ibiza och fortsätter leva sitt liv, trots.
En ny start, mitt i det som upphör. En utmärkt överlevnadsförmåga. Andlöst, ändlöst.

Morvern Callar såg jag först på Stockholms filmfestival i regi av Lynne Ramsey. Jag var lyrisk efteråt, öppningsscenen är bland de absolut vackraste jag någonsin sett. Tystnad och blinkande färger, på...av...på, två kroppar på ett golv. En levande och en död. Tystnad. En hand som smeker en rygg, innan man ens vet att ryggen tillhör någon som är död.
Därefter läste jag boken. Jag fastnade för Morverns musik också; Aphex Twin och Boards of Canada. Strobscener från dansgolv, med Morvern vandrande bland människorna med lurar i öronen.
"I'm sticking with you 'cause I'm made out of glue" och Morvern lyssnar på musiken och styckar Hans kropp iklädd solglasögon, i badkaret. Det är groteskt, det är snygg smaklöshet.
När jag åkte till Thailand själv under våren 2003, var hennes musik med mig och hon har stannat i hjärtat sedan dess.