Santaland diaries

Santaland diaries är en utmärkt samling bestående av sex julberättelser av David Sedaris. Det är verkligt svart humor, sarkasm, fullkomlig galenskap som ryms inom de 138 sidorna.
I den första berättelsen jobbar David som tomtenisse i SantaLand, beläget i ett köpcentrum. Det är absolut förnedring, rasism och sexism, svettiga tomteskägg, skrikande ungar och nerkissade tomteknän, hysteriska tomtenissar och ännu mer hysteriska föräldrar ju närmre julen vi kommer. Hör bara:

Interpreters for the deaf came and taught us to sign, ‘MERRY CHRISTMAS! I AM SANTA'S HELPER.’ They told us to speak as we sign and to use bold, clear voices and bright facial expressions. They taught us to say, ‘YOU ARE A VERY PRETTY BOY/GIRL! I LOVE YOU! DO YOU WANT A SURPRISE?’ My sister Amy lives above a deaf girl and has learned quite a bit of sign language. She taught some to me and so now I am able to say, ‘SANTA HAS A TUMOR IN HIS head THE SIZE OF AN OLIVE. MAYBE IT WILL GO AWAY TOMORROW BUT I DON'T THINK SO.'(s. 10)

Utöver denna strålande inledning som får mig att både flina brett och känna en smula ångest, delges vi glada julhälsningar från familjen Dunbar (med många !!!!!!). Brevet är minst sagt uppskruvat och skrivet med de allra bredaste och mest påklistarde leendena som av någon anledning får mig att tänka på folk som i hemlighet plågar ihjäl små djur eller utnyttjar riktigt små barn. Mina associationer är skarpt färglagda och blinkar som i alla dessa olika smaklösa ljusdekorationer.
De följande historierna fortsätter och jag minns att jag läste, som jag skrev ovan, både med ett leende och samtidigt lätt chockad över de vidrigheter karln vräker ut på bokens sidor. Familjer som tävlar i välgörenhet på de mest bisarra vis, julspel i skolan och dess undermåliga innehåll och framförande, fantastiska organdonationer...
Min favorithistoria är nog Dinah, The Christmas Whore. Sedaris skriver om när hans syster Lisa bjöd hem en av sina medarbetare - en prostituerad, äldre kvinna - till familjens hus. Systern arbetade vid tillfället på ett café som anställde många människor med ett kriminellt förflutet. Minnet, som återges avslutas med en stor dos värme:

Up and down our street the houses were decorated with plywood angels and mangers framed in colored bulbs. Over on Coronado, someone had lashed speakers to his trees, broadcasting carols over the candy-cane forest he'd planted beside his driveway. Our neighbors would rise early and visit the malls, snatching up gift-wrapped Dustbusters and the pom-pommed socks we used to protect the heads of golf clubs. Christmas would arrive and we, the people of this country, would gather around identical trees, voicing our pleasure with warm cliches. Turkeys would roast to a hard, shellacked finish. Hams would be crosshatched with x's and glazed with fruit - and it was fine by me. Were I to receive a riding vacuum cleaner or even a wizened proboscis monkey, it wouldn't please me half as much as knowing we were the only family in the neighborhood with a prostitute in our kitchen. From this moment on, the phrase "Ho, ho, ho" would take on a whole different meaning; and I, along with the rest of my family, could appreciate it in our own clannish way.
It suddenly occured to me.
Just like that. (s. 91-92)

God jul gott folk.