Om Ani DiFranco

Hennes musik är likt poesi, det är poesi. Det är snyggt formulerad ilska och andlös skönhet formad i ord som smeker min trumhinna.
Jag skulle kunna skriva ändlösa rader om hur mycket jag älskar det hon skriver och den rösten hon ger utrymme åt. Det är politik och kärlek, det är övergrepp och förtryck. Resultatet är en förjävla styrka som börjar längst ner i ryggraden och måttar solar plexus-sparkar av ärlighet jag aldrig tröttnar på.
Och jag vill visa alla hur bra det är. Oh, lyssna här visst är det helt underbart? Jag brukar bli alldeles ivrig i att vilja visa alla det jag ser och vännerna runtomkring verkar inte förstå någonting alls. I alla fall inte det jag anser mig förstå. Så därför har jag slutat med det. Det är lite som det där med den där totala kärleken till böcker också, det förstår nog inte alla heller.

På det sättet är det rätt ensamt att vara torsk på det skrivna ordet. Det känns som om vi är en mycket liten grupp som har ro att snöa in såpass. Jag känner då ingen i min levande närhet som fungerar så. Jag håller det för mig själv. Det är en tankeverksamhet som bara jag har tillgång till. Ibland är det tråkigt att inte kunna dela den känslan med någon. Det gäller inte bara Ani's musik eller Pessoas fragment, utan mer övergripande. De gånger jag kommer över något jag läser och känner en sådan ändlös respekt och fascination för. Det är bara min känsla och bara mitt eget.

Jag sitter med hemtentan och försöker formulera mina spretiga tankar om poststrukturalism och queerteori, det blir mest en gröt och istället fastnar jag i att lyssna på Coming up om och om igen. Hennes många röster som uppläsningen består av, rinner likt vatten genom mina lurar och in i sinnet, ömsom smekande, ömsom virvlande. Jag backar spelaren efter 1.48 och låter orden skölja genom skallen och skapa rysningar utmed tröjtäckta armar och jeansbeklädda lår, igen.