Kanske är det bara för att jag har fina minnen från förra årets Stockholms Filmfestival som jag relaterar med Park Chan-wooks I'm a cyborg, but that's OK (Jag och D lärde känna varandra genom att gå och se ett gäng filmer ihop på ovanstående filmfestival). Kanske är det bara för att DN:s recensent ger filmen oförtjänt dåligt betyg och dessutom avslutar med taffliga "Filmen är en cyborg och det är okej, men inte mer." Kerstin Gezelius, kunde du inte komma på ett bättre avslut än dessa otroligt humorlösa ord? För att egentligen är det väl meningen att det skall uppfattas som lite småvitsigt med tanke på filmens titel? Vi som läser skall dra lite på smilbanden medan vi sörplar morgonkaffet? Jag kan förstå om hon inte uppskattade filmen, men det är så otroligt dåligt skrivet.
Ibland fascineras jag över hur tråkigt språkbruk DN:s olika skribenter har. Det är lite i klass med den där neonskylten som finns utmed Nynäsvägen i Stockholm: "Ståhls skyltar är lysande". Det är samma klass på DN:s rubriker och artiklar av olika slag ibland. Haken är att det ena är en reklamskylt i charmig retro-stil och det andra är en av Sveriges största dagstidningar.
Kanske borde jag bli skribent på DN, eftersom jag stundom irriterar mig så på dem? Jag kan bättre!
Åter till ämnet. Jag säger er gott folk; Lyss till marlan när hon säger: gå och se I'm a cyborg, but that's OK. Park Chan-wook har gjort en otroligt livfull film om sinnesjukdom (eller, är det verkligen det? Young-goon ÄR ju en cyborg, det är ju uppenbart! Se bara på bilden!) och kärlek. Visst, den gör mentalsjukdom till något lättsamt, men kan man inte få göra det då? Måste det alltid vara så förbannat allvarligt? Måste det vara Girl, Interrupted för hela slanten med elchocker, självskadebeteende, panikångest och död? Det här är faktiskt en sådan där "romantisk komedi" som jag i normala fall brukar sky som pesten.
"Långtråkig" säger Gezelius. "Ansträngande" är ett annat ord hon använder. Jag håller inte med. Filmen är långt ifrån långtråkig, kanske är det bara så att den går för snabbt för recensenten? Det kanske är därför den är ansträngande? Kanske borde vederbörande hålla sig till Amélies drömmaräventyr i Montmartre (missuppfatta mig rätt nu, jag är mycket förtjust i Jean-Pierre Jeunets både magiska och färgstarka filmer)?
Park Chan-wooks filmer är ofta en smula skruvade och denna fick mig bara att skratta och le, känna värmen spridas i magen. Jag är glad att den har kommit ut på biograferna nu, så fler kan få ta en paus och svepas med in i en värld där meditationen sker till surrande lysrör och tysta samtal förs med kaffeautomaten.
Det verkliga och det i (det av samhällsnormen klassificerat som sjuka) sinnet pågående vävs samman och det är bara ljuvligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar