Om trötthet

Det är tredje natten på raken. Den tredje och den sista på några dagar.
I tre dagar har jag kommit hem strax innan D går till sitt jobb. Vi möts i köket, där han har gjort te åt mig, eller på gården. Vi växlar några ord, kramar och kyssar sedan går jag och lägger mig och sover. Han går till tåget som tar honom till jobbet.
Vårt förhållande känns i de stunderna som ett jättelikt arbetsmaskineri som är igång dygnet runt. En grymt effektiv arbetsmaskin.
Egentligen har jag nog varit trött väldigt länge. Tröttheten sätter sin prägel på allt. Det blir som ett töcken bakom ögonen.

"Man blir så blasé med åldern" sa D's mamma när hon hämtat oss på stationen förra fredagen. Hon pratade vidare och jag höll ett stadigt tag i kattburen i baksätet. Jag tänker att jag förstår vad hon talar om, men tänker att det nog har med utvecklandet av klokhet att göra. Kanske är det bara att man blir klokare? Livet tvingar en att utvecklas, allt man är med om bidrar till någon slags inre evolution.
Jag tänker nog på det här för att jag inte upplevt att jag mått så där riktigt dåligt på länge nu. Jag har varit väldigt stressad och trött, ja, men marken har inte förvunnit under fötterna - avgrunden har inte öppnats och slukat mig. Inte ens när det var som värst med c-uppsatsen. Då var jag förvisso modstulen mest hela tiden, men det fanns inget alternativ; uppsatsen skulle bli klar. Punkt.
Beror det på att jag blivit frisk? En period var jag totalt inställd på att jag var sjuk. Det är svårt att bli frisk om man identifierar sig med sin sjukdom. Men det handlar väl också om det där att man växer upp, blir klokare, förlikar sig med situationen. På det stora hela är jag ok nu och livet är gott att leva.

Min plan för hösten är att jobba hos B. Jag funderar även på att se om det går att få något mindre extrajobb på något bibliotek. Planen är att vila hjärnan lite innan jag börjar läsa Biblioteks och- informationsvetenskap i Uppsala. Jag har läst heltid nu, sedan 2005 och det sätter sina spår.

Bild: Sally Mann.