Nils Ferlin har på något vis alltid varit någon slags dysterkvist, som inte kunnat tas på allvar då man var yngre. Då döden inte riktigt fanns närvarande i livet, då man ännu var odödlig, oberörbar.
P och jag talade om Nils Ferlin igår kväll över nätet. Hon presenterade för mig följande rader:
Döden går över vinterland,
framåtlutad och stilla.
Bär ingen lie alls i hand,
sörjer bara så illa.
Rymden sörjer för jordens fel,
döden sörjer för egen del
- Går över vindlöst vinterland
framåtlutad och stilla.
framåtlutad och stilla.
Bär ingen lie alls i hand,
sörjer bara så illa.
Rymden sörjer för jordens fel,
döden sörjer för egen del
- Går över vindlöst vinterland
framåtlutad och stilla.
Den passar mig idag. För några dagar sedan gick Morbror bort. Det är passande att P presenterade dikten för mig just nu, när döden just varit närvarande i livet.
Förvisso har Morbror varit "död" länge, sedan jag bara var några månader gammal. Jag minns inte honom innan olyckan. En bilolycka i slutet av sjuttiotalet gjorde honom till en skugga av den han var innan olyckan och han blev bara sämre och sämre med åren.
Jag minns att jag var rädd för honom då jag var liten och sov över hos honom och Moster om helgerna. Men han var aldrig farlig, långt ifrån, men som ett litet barn kan man ju inte veta sådant - vad hjärnskador gör med en människas beteende.
Morbror älskade alla djur och svor åt Gud för att han lät vinterns köld sluka småfåglarna utanför. Högt svor han, arg var han - på Gud och jag blev jätterädd och gömde mig hos Moster i köket.
Den 23 september blir det begravning. Det är inte förrän nu jag förstår, när jag sätter mig ner och tänker efter. Jag kanske hade tur, som inte kände Morbror "innan". Sorgen skulle nog ha varit för stor då.
Idag skall jag ringa Moster. Jag vet inte vad jag skall säga för vad säger man? Men det gör inget, jag vet att Moster vet att jag inte vet. Jag vet att hon förstår, älskade Mostra. Och jag tänker att hon har vetat länge att den här dagen skulle komma, hon har nog varit beredd på det i många år.
Jag visade dikten för mamma över nätet. Hon läste den flera gånger, sade hon, och tyckte den var hemskt vacker. Sedan frågade hon mig om jag vill läsa den på Morbrors begravning.
Jag vet inte alls. Det känns för stort, med begravning. Alla kommer att sitta och vara upptagna med sin sorg. Jag vill inte sumpa det för dem med att försöka läsa upp en vacker dikt så att det blir fel.
Jag bad henne höra med Moster. Vill Moster att jag läser, då kanske.
Men jag vill läsa mer av Nils Ferlin. Jag vill inte längre färgas av dåliga och föråldrade tonsättningar och gamla mossiga tolkningar.
6 kommentarer:
Vilken vacker dikt, Marlan. Den får även mig att önska läsa mer Ferlin, känner nästan bara till "Inte ens en grå liten fågel" som jag tycker väldigt mycket om.
Visst förstår jag Din tvekan. Minns att Du omöjligen kan läsa upp dikten så att det blir fel, det kan inte bli fel på en begravning, som ju det största felet är att det är någon som fattas, saknas - den som har gått bort. Ingenting kan överskugga det felet.
Jag blev ombedd att sjunga på både min Farmors och min Mormors begravningar, men som jag visste med mig att rösten inte skulle bära spelade vi in sången istället, vet att mina Kära tanter hade funnit det vara en utmärkt idé. Det var ju ändå jag som sjöng.
Beklagar Din sorg, kära Marlan. Mod i barm.
Hmm vad märkligt. Skrev en kommentar tidigare idag. Men den är borta!!?
Men jag ger inte upp så lätt. Så här kommer den igen. ;)
Jag beklagar sorgen och tänker på dig. Om Nils Ferlin vill jag säga, Ja läs mer.
emm: märkligt.
Jag hade inte tagit bort den i allafall? Skumheter.
Ja verkligen skumheter. Å att du skulle tagit bort den, den tanken slog mig inte ens. :)
Åh. Jag beklagar verkligen sorgen.
De orden må vara futtiga, men Ferlins är det inte. Väldigt väldigt vackert, och väl valda att läsa om du väljer att så göra.
Jonas Thente skrev en bra sak om vad till exempel Nils Ferlin har att säga nyligen, tycker jag.
//JJ
Skicka en kommentar